Ny ledare, nytt parti – nu måste S välja väg

Något att fundera över: Socialdemokraterna har bytt politik, eller åtminstone stil, med varje partiledare sedan Göran Persson:

Mona Sahlin bejakade den urbana övre medelklassen, med sin vurm för det gröna, för livsstils- och HBTQ-frågor. Håkan Juholt försökte få med sig partiet i ett slags glad vänsterpopulism. Stefan Löfven skulle återknyta till historien, facket och den reformistiska kölen.

Tre olika färdriktningar. Den nuvarande i lånad kostym, måttsydd av Centerpartiet. Ingen av dem föregicks av någon djupare diskussion.

Under Stefan Löfven har det varit lätt att få intrycket att det här är en rörelse som helst vill tala om något annat än sina politiska vägval. Ett parti som helst gömmer sig i vardagsgnetet; hantverket med att smida allianser och baxa budgetar genom riksdagen. Politiska diskussioner stör regerandet.

Och nu ska de byta partiledare igen.

Vill man ha ett partiledarskifte med så lite diskussion som möjligt har Stefan Löfven gjort allt rätt. För två veckor sedan, då frågan om vad som skulle hända om Stefan Löfven avgick nu ansågs högst hypotetisk, svarade alla samma sak: om det skedde skulle processen bli kontrollerad. Magdalena Andersson skulle antagligen ta över.

Men det skulle inte hända. Löfven hade sagt att han såg fram emot att leda partiet i valrörelsen, senast i Tilde de Paulas pratshow mitt i augusti. Det var just det som i tysthet oroade många socialdemokrater. För ett riktigt dåligt valresultat skulle ha tvingat Löfven att gå på valnatten. Sedan skulle processen ha varit helt öppen.

Med det menades det att varken partitoppen eller någon annan skulle ha haft full kontroll över vad som då skedde politiskt och ledarmässigt. Få saker skrämmer centralt placerade socialdemokrater lika mycket. De minns Håkan Juholt. De har sett vad som har hänt i brittiska Labour och en del andra systerpartier.

Nu har Stefan Löfven sett till att undvika det skräckscenariot. Det är vad som menas med att han tänkt på vad som är »bäst för partiet«.

Frågan är bara: vad är egentligen ett parti?

Socialdemokraternas hus AB ska driva konferensverksamhet och kontorsservice i fastigheten Adonis 7 på Sveavägen 68. Det har gått sådär under covidpandemin. 

Listan på hyresgäster på den klassiska adressen innehåller få överraskningar: SSU, Olof Palmes minnesfond, Unga Örnar, och så vidare. Listan kröns, förstås, av den socialdemokratiska partistyrelsen.

Av den här uppräkningen skulle man aldrig gissa att Socialdemokraternas hjärta – eller kanske snarare huvud – numera återfinns på en adress som ger helt andra associationer: Riddarhustorget 7–9. Det är dit man får gå, om man ska träffa partisekreteraren.

Vad hon nu heter. Vi återkommer till det.

Att partikansliet och försvarliga delar av övrig socialdemokratisk ledningsverksamhet ligger ett stenkast från adelns klubbhus, kan man göra sig lustig över. Men det står åtminstone en staty av bråkstaken Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare, på vakt utanför porten. Och den verkliga poängen är förstås att det är lika nära till riksdagen, vår folkförsamling.

Men det är inte alldeles okomplicerat, det heller.

Det är tio år sedan, det turbulenta år då Håkan Juholt blev partiordförande i 302 dagar, som partistyrelsen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen slogs samman till en enda juridisk person. Det skulle inte längre finnas ens en formell skillnad mellan vad som tänktes och sades på Sveavägen 68 och på riksdagskansliet. Socialdemokraterna skulle bli vassare och snabbare i fötterna. Mer av en enhet, i stället för en ständig dragkamp mellan partihögkvarter, riksdagskansli, statsrådsberedning och LO.

Sjuttio personer fick gå, i effektivitetens namn.

Det var inte så märkvärdigt i den meningen att de flesta partier redan hade liknande ordningar. Det var ändå en maktförskjutning i ett parti med folkrörelsetradition.

För, alltså, vad är egentligen ett parti?

Är det väljarna? Är det medlemmarna? Är det kongressen? Är det partistyrelsen, eller kanske riksdagsgruppen? Är det rent av partiledaren, förhoppningsvis även statsminister?

Utvecklingen de senaste decennierna har obevekligen flyttat tyngdpunkten uppåt. Skälen är flera: klassröstandet har brutits, folkrörelserna har urholkats, partimedlemskap har blivit ett udda attribut, politiken har medialiserats och antagit ett andfått tempo, EU hänger ständigt över axeln.

Så uppåt, alltså, mot riksdagen, men även där har makten svårt att få fäste. Riksdagsledamöter sitter på partiets nåder och har man statsministerposten, särskilt i en skör koalition, råder inget tvivel om vad som förväntas av de folkvalda: lojalitet. Inte mot valkretsarna där hemma, utan över Norrström mot Rosenbad.

Så uppåt, men också i en alldeles bestämd mening, åt sidan. Bort från den demokratiska tungroddheten, mot det exekutiva hantverket. En större frihet för de snabba fotbyten och viktförskjutningar som makten kräver.

Kort sagt, ett eller ett par steg tillbaka för det egentliga partiet, och ett eller ett par steg fram för Regeringskansliet. Många skulle säga ett par steg tillbaka för politiken och ett par steg fram för det korta maktspelet. Till och med bland socialdemokrater kan man, efter två mandatperioder med Stefan Löfven, höra den gamla borgerliga kritiken mot sossarna, som ett parti helt uppfyllt av makten.

– Priset för att aldrig vilja förlora ett val är att aldrig kunna vinna ett val, säger en partiföreträdare, som saknar politiken i partipolitiken.

Där, mellan parti och regeringskonst, hänger nu Socialdemokraterna. Och väntar på sin nya ledare.

Hon heter förresten Lena Rådström Baa­stad. Inte den nya ledaren, utan den sittande partisekreteraren. Det är fem år sedan hon valdes. Då hade hon varit kommunalråd i Örebro i tio år. Hon är föreslagen till omval på kongressen i november.

Hösten 2019 verkade det ligga i korten att Sverigedemokraterna kunde bli största parti i opinionen. Då fanns halvkvädna krav på avgång. Någon skulle hållas ansvarig för Socialdemokratins detronisering och Rådström Baastad låg illa till.

Lite orättvist, kan man tycka, för det var egentligen januariavtalet och alla kompromisser för att behålla regeringsmakten som spökade. Det hade inte partisekreteraren makt över, det var Stefan Löfvens verk. Men logiken byggde just på den skillnad mellan parti och regering som flytten till Riddarhustorget försökte bli av med.

Partisekreteraren borde kompensera för alla eftergifter, gick resonemanget. Hon borde synas och höras och representera partiet, inget annat. Hon borde rent av kritisera regeringen. 

Någon måste visa att partiet Socialdemokraterna faktiskt är något mer än regeringen Löfven.

– Hon borde inte avgå, hon borde äntligen tillträda, säger en av kritikerna i dag. Det är en mer avancerad form av samma kritik.

Listan över socialdemokratiska partisekreterare är som en arbetarrörelsens adelskalender: Gustav Möller, Torsten Nilsson, Sven Andersson, Sven Aspling, Sten Andersson, Bo Toresson, Mona Sahlin, Ingela Thalén, Lars Stjernkvist, Marita Ulvskog. Inte ens de två senaste, Ibrahim Baylan och Carin Jämtin, är doldisar. Det enda möjliga undantaget från regeln är Leif Linde, som ett par år på nittiotalet gick i par med Ingvar Carlsson.

Socialdemokratiska partisekreterare har förväntats bära åsikter och ge uttryck för dem, ibland oberoende av egna ministrar. Partisekreterare har planerat valrörelser och stått längst fram när planerna omsatts i handling. De har haft makt både över budskapet och hur det ska framföras.

Inte ens Lena Rådström Baastads mest lojala partivänner ger sken av att hon har en sådan roll, trots fem år på posten.

– Förutsättningarna är annorlunda, säger en.

– Det går inte att jämföra med hur det var förut, säger en annan.

Må så vara. Men en nedgradering av partisekreteraren är ytterligare ett tecken på nedgraderingen av partiorganisationen. Och hur är det med kongressen, medlemmarnas ombud?

– Kongressen blir ett spel för gallerierna, sade en rutinerad socialdemokrat, innan partiledarbytet överraskade.

– Jag är rädd att den blir slätstruken, sade en annan. 

Nu är förstås läget annorlunda. Det är ingen liten sak att byta partiledare. Men Stefan Löfven har sett till att processen blir kontrollerad. Vad betyder det, om inte att den politiska diskussionen hålls i strama tyglar?

Göran Persson satt i elva år och två dagar. Ingvar Carlsson i tio år och ett par veckor. Stefan Löfven är bara några månader kort i jämförelse. Han skulle ha kunnat slå dem båda om han hade hållit fast vid att sitta kvar. Löfvens närmast legendariska ovilja att byta ut folk i regering och parti, att låta dem hållas år efter år, oavsett om de gjorde väl ifrån sig, verkade även omfatta honom själv.

Få partikamrater formulerade det riktigt så spetsigt. Där fanns en avgörande skillnad i jämförelse med föregångarna.

Göran Persson saknade aldrig skarpa internkritiker. Ingvar Carlsson tillträdde på ett sätt som gav honom ett frikort, men några år in i ämbetet var det förbrukat. Såväl Håkan Juholt som Mona Sahlin sköts ner av sina egna.

Men Stefan Löfven, den enda partiledare sedan rösträttens införande som givit Socialdemokraterna ett resultat under 30 procent, tycker ingen illa om. En växande skara blev allt tröttare på kompromisser, men tonläget var påfallande lågt. Han fick aldrig några tydliga interna fiender.

Det berodde delvis på hans älskvärda person. Delvis på att han axlade ansvaret, efter att partiet haft en nära-döden-upplevelse. Till stor del berodde det på att han sedan sitt första val lyckades hålla fast vid regeringsmakten. Det blev till sist själva kärnan för Stefan Löfven: en plågad Atlas som bar upp maktens himlavalv. Det hade varit fräckt att störa honom.

Det blir svårare när partikamrater ska förklara vad han stått för:

– Det är väldigt svårt att säga vad han verkligen tycker i någon sakfråga, eller ens vilka frågor som är viktiga, säger en socialdemokrat som funnits med i de interna samtalen i Löfvenregeringen.

En del menar att generositeten mot Centerpartiet – partiets förhandlare ska ha blivit förbluffade av hur mycket de fick igenom – var en medveten investering för att visa att Socialdemokraterna menade allvar. Andra tvivlar. Samma person som undrar vad Löfven egentligen tycker, fick inte intrycket av att det i den inre cirkeln fanns en särskilt långsiktig strategi i att bryta upp Alliansen och söka sig mot mitten. Samtalen handlade mer om det korta maktspelet.

Att klara sig beslut för beslut, dag för dag, vecka för vecka.

De som ändå tror sig kunna förklara strategin börjar bra, med den spräckta Alliansen och en långsam vridning mot den danska modellen: den som skruvar åt migrationen och tuffar till sig i frågor om lag och ordning, men samtidigt återtar den traditionella vänsterpolitiken i välfärdsfrågor. 

Klassisk reformism och väck med identitetspolitiken. Så tog de danska Socialdemokraterna död på Dansk Folkeparti. Det var även Löfvens linje. Varför skulle det inte fungera i Sverige?

Frågan är kanske avsedd att vara retorisk, men det är den inte. 

Irene Wennemo, nu generaldirektör för Medlingsinstitutet, men länge central tjänsteman på LO och sedan statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet, försökte svara på frågan i Kvartal redan för två år sedan. För Stefan Löfven spelade faktiskt precis det här kortet 2018.

Resultatet?

Socialdemokraterna fick sitt sämsta resultat någonsin och Sverigedemokraterna sitt bästa någonsin.

Trots långa turnéer på landsbygd och i småorter var det precis där Socialdemokraterna gick tillbaka. Däremot växte partiet i de mer välmående delarna av storstäderna. Draget av elitistiskt storstadsparti stärktes, snarare än mildrades.

Wennemo menar i sin artikel att just det som hjälpte Stefan Löfven att spräcka alliansen – pariastämpeln på SD – hindrade honom från att dra nytta av den danska strategin. De danska Socialdemokraterna har inte väjt för att samarbeta med Dansk Folkeparti när det passar. Att lägga sig nära Sverigedemokraternas förslag om migration, men samtidigt vägra att ha med dem att göra, är ett alltför komplicerat budskap.

Och så finns förstås sällskapet. De tre partier Socialdemokraterna skrapat ihop för att kunna regera – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern – är de tre partier som i varierande grad står allra längst bort från en stramare invandring. Miljöpartiet är identitetspolitikens främsta fanbärare, Vänsterpartiet är god tvåa. Och Centerpartiet, Stefan Löfvens fjäder i hatten, står numera längre bort från traditionell ekonomisk väns­terpolitik än till och med Moderaterna.

Till det kan läggas att de danska Socialdemokraterna bara skrapade ihop 25,9 procent i valet 2019, drygt två procentenheter mindre än de svenska Socialdemokraterna i bottenvalet 2018.

Här någonstans påminner de flesta socialdemokrater om att det finns en värld och i den världen är trenden tydlig.

De norska socialdemokraterna fick drygt 27 procent i det senaste valet. De finska Socialdemokraterna har knappt 18 procent, det näst lägsta resultatet sedan partiet bildades. Österrikes socialdemokrater, länge i samma storleksordning som de svenska, fick 21 procent i det senaste valet. I Tyskland, som har val i september, låg Socialdemokraterna länge runt 16 procent, omkörda av De gröna. Nu har de återhämtat sig, men inte till några rekordnivåer. Nederländernas socialdemokrater har krympt från runt 30 procent till strax under sex procent. Grekiska Pasok, en gång det ena av landets två starka politiska krafter, fick inte ens fem procent i valet 2015, det sista där det ställde upp på egen hand.

Inte särskilt underförstått: kan man verkligen kräva att Stefan Löfven, under de här svåra förhållandena, skulle ha hållit de svenska Socialdemokraterna skadeslösa?

Kanske inte. Men alla är inte övertygade om att den eventuella tanken bakom den väg som han valt, håller:

– Det har varit kortsiktigt framgångsrikt att bryta upp Alliansen, vinna mitten och regera så kort högerut som möjligt, säger en socialdemokrat, men formulerar sedan sina farhågor:

– Risken är att den här strategin inte bara spräcker Alliansen, utan även Social­demokraterna: att den för ner partiet under 25 procent, tvingar oss att regera på högerpolitik, splittrar LO och bygger upp Vänsterpartiet.

– Han har haft en superkraft: han försvarar inte sin värdighet, säger en socialdemokrat av rang om sin avgående ordförande.

Men sedan, nästan med en underton av beundran:

– Ingen annan har orkat bli nedröstad så många gånger.

Och hade han inte avgått, skulle han ha blivit omvald i november.

Vad säger det om hur partiet väljer väg?

Ni märker hur vi hamnar i strategin hela tiden: hantverket, inte innehållet. Det är som om de politiska sakfrågorna glider undan, när socialdemokrater försöker få grepp om dem.

– Stämningen är god, sade en person som kan partiet från topp till botten, någon vecka innan Stefan Löfven gav sitt besked. Och sedan:

– Nästan för god.

Det finns Socialdemokrater som vill debattera. Reformisterna, vänsterföreningen inom partiet som nu anser sig vara partiets största med sju procent av medlemmarna, är de mest omskrivna. De finns nära tankesmedjan Katalys, som finansieras av LO-förbunden inom 6F — Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko — alla mer till vänster. Men det finns gråsossar också – »blue labour« i brittiskt språkbruk – med framgångsrika kommunalråd i spetsen och anhängare på regeringskansli och andra delar av fackföreningsrörelsen. De talar om vikten av att återknyta till arbetarklassen och »vanligt folk«, men med större tyngd på migration, lag och ordning och andra konservativt anstrukna frågor, än på radikala omfördelningsförslag. 

Det finns kretsen kring tidskriften Tiden, där Payam Moula är chefredaktör och Anne-Marie Lindgren är hög beskyddare, eller »facit« som Tidentänkarna själva kallar henne. De har på sistone rört sig bort från den »tredje väg« som låg till grund för New Labour och efterlyser en särskild sorts vänstersväng. En återgång till en politik som bygger på kollektiva intressen och materiella motsättningar, snarare än på värder­ingar och identitet. Mindre individualism och mer gemenskap.

De här olika inriktningarna ligger inte riktigt i luven på varandra. Snarare överlappar de. Man kan faktiskt se dem som olika varianter på den danska modellen, vissa med större tyngd på det värdekonservativa, andra med större tyngd på det ekonomiskt radikala. Samtliga talar på olika sätt om en mer folklig och välfärdsinriktad socialdemokrati. De måste alla förhålla sig till en yngre generation som skolats in i identitetspolitik, men ingen av dem driver sådana perspektiv.

Det som har saknats är friktion. Eller rent av luft.

Reformisterna beskrivs av interna kritiker som en nutida version av den gamla Grassmanvänstern, kretsen kring nationalekonomen Sven Grassman, som retade gallfeber på partitoppen på sjuttio- och åttiotalen genom att förespråka massiva offentliga utgifter. Då sattes Klas Eklund att punktmarkera avfällingen. Motelden blev till slut bästsäljaren »Vår ekonomi«.

Den här gången är det mestadels tyst från toppen. Det finns vänsterpartister som inte begriper hur den socialdemokratiska partiledningen kan tillåta att Reformisterna erövrar så mycket mark. Stockholms arbetarekommun är numera helreformistisk. De är starka i Malmö och Göteborg och på flera andra ställen i landet. I ett parti med bara 75 000 medlemmar, varav de flesta är passiva, krävs inte enorma ansträngningar för att dominera. Minst ett drygt 70-tal av de 350 ombuden på partikongressen är reformister. De står bakom 14 motioner, med huvudinriktning på en ny, eller snarare mer traditionell, ekonomisk vänsterpolitik.

Kritikerna liknar Reformisterna vid Momentum, partiet inom partiet som drev fram Jeremy Corbyn och en brakkris i brittiska Labour. Reformisterna slår ifrån sig. De är socialdemokrater, inget annat. De är helt enkelt aktiva och har idéer.

Hur man än ser på saken har partitoppen fram till nu utstrålat en märklig liknöjdhet inför Reformisternas aktivism. Inte så att oron saknas, men inget har gjorts. Ingen Eklund har skickats ut. Har det förekommit några djupare diskussioner har det skett på forum så slutna att inte ens många tongivande partiprofiler har tillgång till dem.

Men det är inte bara Reformisterna som hamnat i ett slags vakuum. Det fåtal som offentligt försökt få till en framtidsdebatt, oavsett från vilket håll de närmar sig, vittnar om samma frustration: de blir inte ens åthutade och tillsagda att sitta i båten. De får ingen respons alls.

»Har vi nöjt oss med 26 procent«, frågade Payam Moula i en ledare om behovet av förnyelse i Tiden i mitten av juli. Tonen var till lika delar vädjande och irriterad.

Han har ännu inte fått något vidare svar på frågan.

Bristen på debattlusta kunde vara ett utslag av överdrivet självförtroende, men det framstår snarare som motsatsen: ett slags beröringsskräck. 

Det blev bråda dagar hos Reformisterna när Stefan Löfven kom med sitt besked. Strategierna inför kongressen behövde revideras. Alla ville veta vad de tyckte. Var det bra för deras sak? Var det ett bakslag?

Reformisterna har ingen egen kandidat till partiledarposten. Det är tveksamt om de skulle ha haft det, ens om Löfven hade tvingats släppa partiet i fritt spinn på valnatten. Däremot har de en strategi för att mota in en ny ledare i vänsterfållan. Det ska ske genom mobilisering av vänsteraktivistiska medlemmar. I just det avseendet finns likheter mellan Reformisterna och brittiska Momentum.

Hade partiet gjort ett riktigt dåligt val låg Reformisterna beredda att begära medlemsomröstning om en ny partiledare. Nu har Stefan Löfven indirekt stängt den dörren, genom att föregripa processen. Reformisterna kräver att partiet »moderniserar sina former för hur partiledningen väljs«. De vill ha flera kandidater som lägger fram sina politiska prioriteringar och öppet diskuterar med varandra.

»Medlemmarna och väljarna hålls på avstånd. Denna ordning måste helt enkelt få ett slut och ge plats för en demokratisk princip där ledande personer vågar och vill kandidera«, skrev Daniel Suhonen i Dagens Industri i tisdags. Hans argument är främst att partiet faktiskt måste resonera om vilken politik det ska stå för. Inte bara välja en kandidat som »partiledningen valt ut« med »ett hemligt program«.

Det låter rätt rimligt, men nästan alla är överens om att Löfvens planerade avgång är ett bakslag för Reformisterna. Han har maximerat chanserna för att locket får ligga på, även under valet av nästa ledare. Sannolikheten för att något ställer till det i den ordnade och slutna processen med valberedning, uppslutning och acklamation är liten.

Å andra sidan är alla lika ense om att kongressen kommer att dra åt vänster. Det ligger i tiden och Reformisterna är välorganiserade. Nu, med Magdalena Andersson i kulisserna i väntan på sin stickreplik, har den prognosen, på ett sätt, blivit ännu säkrare.

– Folk blandar ihop Magdalena Anderssons ideologiska inställning med hennes maktutövning, säger en socialdemokrat med god insyn i regeringskretsarna sedan flera decennier:

– Hennes verktygslåda som finansminister är höger, men hennes ideologiska inställning är vänster.

Pandemin gav Magdalena Andersson djupa fickor, utan att hon riskerade att anklagas för ansvarslöshet. Hennes personlighet är hennes sämsta kort, är de flesta ense om, men hon är en av få som växt i anseende både till höger och vänster. Förslaget om högre skatt på ISK-besparingar föll inte i god jord, men det var en del av rapporten »Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa«. Finansministern var sammankallande i gruppen — faktiskt ihopsatt av just partisekreteraren 2019 — och när den presenterade sina resultat för ett par månader sedan, förvånades en del av hur pass vänster­inriktad den var. 

Partivänstern, annars traditionellt i oundviklig fejd med finansministern, mjuknade. Det talades en del om att det var ett medvetet försök av Magdalena Anderson att bredda sin bas inför nästa partiledarbyte. Det kanske det var, men ingen tvivlar egentligen på att förslagen verkligen bottnade i henne.

Hon drar helt enkelt åt vänster i frågor som har att göra med ekonomi och jämlikhet.

Om det går som alla tror är det alltså riggat för en vänstersväng på kongressen i november.

Frågan är förstås om det spelar någon roll.

– Oavsett vad vi tar för kongressbeslut, vad har de för ställning? Det är bara att rent krasst jämföra januariavtalet med liggande kongressbeslut, säger en socialdemokrat som blickar framåt.

Kongressen kan önska sig vad den vill. Vad som blir verklighet, oavsett partiledare, hänger på hur väl man kompromissar i regeringsställning med två-tre andra partier. Det är där makten finns. Inte på kongressen.

Regeringskansliet, inte partiet.

Samtidigt är nästan alla jag talar med ense om att det i längden är omöjligt att ha ett politiskt program och strunta i det. De är ense om att det i längden är farligt att nedgradera partisekreterare och kongress. De tvivlar inte på att det i längden är omöjligt att mobilisera anhängarna med argumentet att »alternativet vore värre« och föra en politik som man egentligen inte tror på.

Men vad är »i längden«?

– Vi lever i den permanenta improvisationen och det linjära sammanbrottet, säger en mångårig analytiker inom partiet, i ett poetiskt anfall.

Det låter inte som något som ändras med byte av partiledare.

– Kongressen kommer att handla mycket om strategi. Ska vi göra kompromissen till vår partilinje, sade en erfaren partiföreträdare innan Stefan Löfven bestämt sig för att avgå.

Det dilemmat tar han inte med sig när han går.

Men nog finns en hård kärna. Den som i lite olika varianter verkar fånga flest är denna: Socialdemokraternas styrka var att de förmådde lösa folks problem. Det gäller att hitta tillbaka till den pragmatism och reformism som gjorde det möjligt. Men man kan inte vara reformist utan reformer och pragmatisk i teorin. Ska man lösa problem åt medborgarna måste man dessutom höra vad de säger.

– Transport och Byggnads tog tidigt upp problemen med migrationen, men partiet ville inte höra. De började tala om »värdegrund«, säger en person med mångårig insyn i arbetarrörelsens fackliga gren.

– Mats Hult, Illmar Reepalu och Göran Johnsson varnade partistyrelsen för konsekvenserna av den alltför stora invandringen redan på nittiotalet, men partiet bara körde på, säger en annan person med insyn i partitoppen.

Allt handlar förstås inte om invandring, men det var den frågan som gav Sverigedemokraterna lyftkraft och nu är lag och ordning, arbetslösheten, bostadssituationen, skolan och mycket annat intimt förknippat med följderna av migrationen.

Det är en svår uppförsbacke för Socialdemokraterna.

Det görs ett rejält försök att återerövra fackets ställning ute på arbetsplatserna, men LO:s representanter har det svårt när de ger sig ut på golvet. De hamnar direkt i försvarsställning. Det handlar mycket om invandringen och konsekvenserna av den, men även om annat. En del är till och med rädda att ge sig ut bland medlemmarna.

– Sverigedemokraternas sympatisörer är totalmobiliserade, de har en folkrörelse. De har tidningar, medier och på varje arbetsplats har de agitatorer med en sammanhängande världsbild, säger en frustrerad socialdemokratisk partiföreträdare.

Socialdemokraterna har en mängd kompromisser.

En socialdemokrat från helt annat håll har det kanske mörkaste omdömet av det dussin jag talar med: Socialdemokratin har inte bara förlorat förmågan att lösa människors problem, den skapar människors problem:

– Allt vanliga människor gillar, från husvagnssemester och charterresor till att ta en grogg ska beläggas med djävulskt höga skatter. Viktiga beslut, som de om Cementa, om Arlanda, om förvaringen av kärnkraftsavfallet, förhalas eller fuskas bort. Vi ska ha elbilar, annars blir det straffbeskattning, men vi har ingen fungerande politik för att producera tillräckligt med el  …

Göran Perssons allians med Miljöpartiet är det som gråsossar ofta återkommer till som det stora misstaget. Den var tänkt att säkra regeringsmakten, men Persson förstod inte hur radikalt Miljöpartiet är. Nu har de värderingarna ätit sig in i socialdemokratin:

– Många tror att det gamla tillväxtvänliga partiet, som förstod vikten av ordning och reda och inte ägnade sig åt symbolpolitik, finns där bakom dagspolitiken. Men jag tror att den socialdemokratin är borta, säger pessimisten.

Både höger- och vänsterkritiker har påfallande nära till att tala om bristen på förnyelse i partitoppen, oavsett ett ledarbyte:

– Många har suttit väldigt länge — Tomas Eneroth och Morgan Johansson till exempel — och har anpassat sig efter varje ledare som kommit. De bara byter kostym och behåller samma högavlönade, priviligierade roller. Det är inte trovärdigt, säger en person med lång historia inom partiet.

En annan ledande socialdemokrat ute i landet delar i stort kritiken av alliansen med Miljöpartiet — »den kostar oss fem procent« — men är mindre nattsvart:

– Det behövs en genomtänkt strategi, men den behöver å andra sidan inte vara så märkvärdig. Finns bensinstation, bredband, skola och vårdcentral, även i småorter, kan vi attrahera både urbana väljare och glesbygden.

Inte ens det svåra parlamentariska läget behöver vara ett problem, nu när januariavtalet inte är hugget i sten, menar den här personen. Förutsatt att Socialdemokraterna skaffar sig en tydlig och begriplig politik i nyckelfrågor som migrationen och landsbygden:

– Man kan visa på en ny socialdemokrati, inte bara genom segrar, utan också genom förluster. Vi måste våga utmana lite mer. Lägga tuffa propositioner som åker på stryk i riksdagen, men gör det tydligt vad vi står för.

Det förutsatt att det finns en ny, tydlig socialdemokrati förstås. Då hamnar vi på kongressen igen. Och oviljan att diskutera politik.

Stefan Löfvens personlighet skulle kunna kallas dämpande. Det var det som gjorde att han aldrig riktigt fick några interna fiender, men också att han på ett märkligt sätt inte riktigt behövde förklara sin politik. Han höll sig till några talepunkter och folk vande sig vid det. Men få har Stefan Löfvens dämpande personlighet. Magdalena Andersson har den definitivt inte. En ny partiledare kan komma att ändra framtoningen av Socialdemokraterna, göra partiet mer politiskt, bara genom att tvingas förklara vad man pysslar med.

Någon stor förvandling, politiskt eller personmässigt, är knappast att räkna med före valet. Om Magdalena Andersson tar över behövs en ny finansminister. Det är inte oviktigt. Särskilt om man på kongressen svurit sig till en mer radikal ekonomisk politik. Men det svåraste kommer att vara precis den konflikt som redan sliter i partiet och lägger sordin på meningsutbytet:

Makten mot politiken.

Planen är förstås att Sverige ska ha en socialdemokratisk regering fram till nästa ordinarie val. Helst därefter också. Och alla vet vad som krävs då: förhandlingar, kompromisser, politik man inte gillar, kanske rent av att regera på någon annans budget. Ingenting av det förändras i grunden av ett partiledarskifte. Det enda en partiledare kan göra för att påverka den saken, är att ge ett annat svar än sin företrädare på den grundläggande frågan: vad är partiet?

Om det är medlemmarna och deras kongressbeslut, måste det finnas en gräns – »röda linjer« – för vad makten får kosta. Här finns Reformisterna.

Om det är väljarna och deras röster, måste partiledningen se längre än till de egna aktivisterna och bjuda upp »vanligt folk«. Här finns gråsossarna.

Om det är regeringsmakten – »ansvarstagandet« – kan snart sagt varje kompromiss vara värd plågan. Här hamnade Stefan Löfven.

En gång i tiden kunde man hävda alla tre, utan konflikt: medlemmarna speglade väljarna i tillräcklig grad för att väljarna skulle strömma till i sådan mängd att kompromisserna inte behövde bli för många och grova.

Inte längre. Nästa partiledare som vill göra det som är »bäst för partiet«, måste först bestämma vad partiet är.