Är Sverige marinerat i rasism?

Vi lever i en underlig tid. Ingen tidigare historisk epok har kännetecknats av samma höga grad av geografisk samtidighet, kulturell blandning och välstånd för så många människor. Fler än någonsin tidigare i de liberala demokratierna har lika rättigheter. Idén om universella mänskliga rättigheter har aldrig varit lika spridd, och sexuella, etniska och religiösa minoriteter har aldrig haft större juridiskt skydd. 

Samtidigt med dessa framgångar blomstrar en föreställning om att de liberala demokratierna är marinerade i systemisk eller strukturell rasism, att den västerländska historiens huvudsyfte har varit vit överhöghet och att vita människor per definition är rasister – i alla fall om vi ska tro personer som amerikanska bästsäljarförfattaren Robin DiAngelo (Vit skörhet, 2021). Om det för Hegel var världsanden som var historiens motor är det för så kallade »antirasister« och aktivister som DiAngelo i stället rasismen som tagit dess plats.  

Att det i våra samhällen och mellan människor kan finnas rasism och diskriminering och att sådana företeelser alltid har funnits genom historien, är ju närmast en truism. Men hur kommer det sig att de västerländska samhällen som finns i dag, som har lagstiftning mot rasism och diskriminering, under 2000-talet alltmer börjat utmålas som genomsyrade av »strukturell rasism«? 

Idén om att rasismen, särskilt den som riktas mot svarta, är strukturell har sina rötter i den amerikanska medborgarrättsrörelsen under sextiotalet. Begreppet som användes då var »institutionell« eller »systemisk« rasism. Vad aktivister som Stokley Carmichael (född 1941) försökte beskriva var en form av rasism som inte var ett uttryck för individens fördomar, utan som kom till uttryck i hur samhällsinstitutioner som rättsväsendet, bostadsmarknaden, politiken och utbildningssystemet diskriminerade individer ur en rasmässigt avgränsad grupp. 

Den form av institutionell eller systemisk rasism som Carmichael talade om har ur ett historiskt perspektiv varit vanligt förekommande och är lätt att studera i till exempel lagstiftning, parallella skolsystem eller begränsad rösträtt för till exempel ursprungsbefolkningar. Några typexempel är Frankrikes Code Noir under kung Louis XIV (1685), Sydafrika under apart­heid (1948–1994) och Jim Crow-lagarna i USA (1876–1965). 

Det sammanhang i vilket begreppet systemisk rasism formulerades var präglat av medborgarrättskampen under den amerikanska efterkrigstiden, med dess storskaliga urbana stridigheter, mord på medborgarrättskämpar, lagstadgad diskriminering och segregerade skolor, restauranger, transportmedel och affärer. Den afroamerikanska historien är präglad av den form av institutionell rasism som Carmichael beskrev. Som är fallet med många slagkraftiga begrepp, har emellertid även detta spridit sig till andra delar av världen, vilka har en helt annan historia och andra sammanhang. 

I ljuset av detta kan man konstatera att den svenska samtidsdebatten är särskilt paradoxal. Enligt mätningar som World Values Survey är Sverige ett av världens minst rasistiska länder. En överväldigande majoritet av svenskarna har, enligt WVS:s studier, bland annat inga problem att bo granne med någon från en annan »ras« och flera andra parametrar. Sverige har de senaste decennierna varit ett av de länder i västvärlden som per capita tagit emot flest utomeuropeiska flyktingar. Samtidigt existerar ett antal tydliga skillnader mellan delar av minoritetsbefolkningen och majoritetsbefolkningen vad gäller bland annat förmögenhetsnivåer, brottslighet, utbildningsnivåer och hälsa. 

En dominerande förklaring numera är att skillnaderna skulle bero på att det svenska samhället präglas av strukturell diskriminering eller rasism gentemot de grupper som har svårare att etablera sig än infödda svenskar. I tv-programmet Idévärlden på SVT (19/2 2017) hävdade professor Irene Molina rentav att den svenska rasismen i allt väsentligt gick att likställa med Sydafrika under apartheidsystemet. 

Under det sena 1990-talet och det tidiga 2000-talet började rasismen i Sverige allt oftare beskrivas i termer av strukturell diskriminering. De ekonomiska och sociala skillnader som existerar mellan majoritetsbefolkningen och en snabbt växande invandrad befolkning sades allt oftare bero på strukturer som var präglade av rasism. 

I september 2000 tillsatte dåvarande integrationsminister Ulrica Messing en integ­rationspolitisk maktutredning – den tredje maktutredningen sedan 1980-talet – vars syfte var att »beskriva och analysera fördelningen av makt och inflytande inom olika delar av det svenska samhället ur ett integrationspolitiskt perspektiv«. Som ordförande för utredningen valde Messing statsvetaren Anders Westholm. Han hade arbetat som huvudsekreterare i den första maktpolitiska utredningen som genomfördes under 1980-talet med statsvetaren Olof Petersson som ordförande. Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, har i en lång artikel i tidskriften Respons redogjort för de problem som snart kom att karakterisera den westholmska utredningen. 

Framför allt två forskare, Paulina de los Reyes och Masoud Kamali, vilka båda ingick i utredningen, menade att dess grundpremiss var politiskt tvivelaktig då den, enligt dem, utgick från att »svenskhet« och »invandrarskap« inte i sig hade ett förklaringsvärde. Det låg emellertid i direktiven som utredaren fått från ministern att man skulle studera huruvida det existerade skillnader i makt mellan invandrade personer och infödda svenskar.  

Det blev allt struligare kring De los Reyes och Kamali, och till sist hoppade bägge av utredningen. Värt att notera är emellertid att den inte a priori utgick ifrån en förklaringsmodell. Frågan den försökte besvara var öppen: existerade det strukturell diskriminering i Sverige? 

Fyra år senare, våren 2004, tilldelades Westholms störste kritiker Masoud Kamali av den nya integrationsministern, Mona Sahlin, en egen integrationspolitisk utredning. Uppdraget till Kamali hade förändrats jämfört med det Westholm hade fått. Nu skulle utredningen »identifiera strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet« och »dess konsekvenser för makt och inflytande«. 

Mellan direktiven till Westholms utredning och direktiven till Kamalis utredning ägde ett semantiskt och vetenskapligt skifte rum. Om Westholms utredning kunde sägas arbeta i den empiriska och kartläggande tradition som generellt kännetecknat stora statliga utredningar ledda av forskare, så kunde Kamalis utredning snarast placeras in i en ny tradition, i vilken förekomsten av det som ska studeras redan på förhand tas för givet.  

Kamalis utredning presenterade sitt slutbetänkande Integrationens svarta bok – Agenda för jämlikhet och social sammanhållning (SOU 2006:79) någon månad före valet 2006. I den försökte Kamali beskriva kärnan i de studier som hade genomförts. Ambitionen att förutsättningslöst beskriva och analysera maktskillnader mellan olika grupper i samhället fanns inte, utan hade förbytts till frågan om hur olikheter skapas och konstruerar ojämlika villkor i samhället.  

Den ojämlikhet som finns i samhället beror, om vi ska tro Kamalis slutbetänkande, på det etniska särskiljandet och hur samhället är organiserat, strukturerat och institutionellt inrättat. Mottagandet av betänkandet var minst sagt kallsinnigt, vilket han själv diskuterar med kommitténs huvudsek­reterare Adrián Groglopo i ett samtal med titeln »Integrationens svarta bok och akademins vita murar«, organiserat av Antirasistiska Akademin. 

Att Sahlins efterträdare på posten som integrationsminister, Jens Orback, valde att kasta Kamalis slutbetänkande i papperskorgen kan ha berott på att några av förslagen som lades fram gick stick i stäv med grundläggande demokratiska principer. Man föreslog till exempel förtur till offentliga tjänster för låginkomsttagare och personer boende i utsatta områden. Svårsmält var sannolikt även Kamalis sätt att bemöta sina kritiker och utredningens a priori-antaganden om samhällets rasistiska grundstruktur.  

I den definition av begreppet strukturell diskriminering som Kamali och utredningen ger, blir det tydligt att andra förklaringsfaktorer än just konstruktionen av »den andre« inte kan existera. Grundproblematiken är enligt betänkandet det svenska samhället, dess institutioner och dess strukturers inneboende rasism. Enda lösning på problemen är att genom tvångsmedel förändra det svenska samhället i grunden: »Den strukturella/institutionella diskrimineringen som drabbar många människor i deras vardag kan inte i huvudsak ›informeras‹ eller ›utbildas‹ bort. Den måste motverkas också med tvångsåtgärder. Det är en bitter sanning att inga privilegierade grupper frivilligt avstår från sina privilegier.« 

Att återvända till SOU 2006:79, en utredning i vilken nästan 100 forskare deltog, är en påminnelse om en tid då en serie dogmer etablerades. Även om den hamnade i papperskorgen har dess problemformulering kommit att leva vidare och växa sig allt starkare med åren. Inte minst tack vare de forskare som delade den världsbild som utredningen postulerade. Att samhället genomsyras av strukturell diskriminering eller rasism är i dag ett självklart påstående som inte längre behöver verifieras.  

I sitt linjetal vid Socialdemokraternas partikongress 2013 sade Stefan Löfven: »Vi ska ta krafttag mot den strukturella rasismen.« (När journalisten Johar Bendjelloul efteråt pressade honom på om han ansåg också han själv genomsyrades av rasism blev svaret efter lång betänketid dock: »Nej«.) Och häromåret, efter Black Lives Matters protester över hela världen, hade jämställdhetsminister Åsa Lindhagen en debattartikel i Aftonbladet där hon konstaterade att »vita personer utsätts inte för strukturell rasism. Rasismen innebär att vissa grupper, såsom etniska minoriteter och icke-vita, systematiskt diskrimineras medan de som tillhör majoritetssamhället gynnas.« 

I dag kan forskare, politiker och män­niskor i allmänhet hävda att samhället är marinerat i rasism utan att bli motsagda. 

Redan i skillnaden mellan direktiven som gavs till Westholms och Kamalis olika utredningar kan vi se hur möjligheten att empiriskt studera verkligheten krymper. Att förutsätta förekomsten av ett fenomen utesluter möjligheten att finna andra förklaringar, det nät vi kastar ut kommer att avgöra vilka fiskar vi fångar. Eller, ännu värre, vi kanske inte behöver kasta nätet för att veta att det med säkerhet existerar sjömonster. 

Dogmer behöver som bekant inte undersökas förutsättningslöst för att vara verksamma. Allt vi behöver göra är att tro.