Fröjd att läsa om Arnes långfinger åt vuxenvärlden

Aldrig hade jag hört talas om Arne Wickander. Inget visste jag om Stockholmsförorten Bollmoras betydelse – eller dess ickebetydelse i en musikhistorisk kontext, förutom då bandet Stålverk 80.

Nu vet jag mer. Åtminstone om den vrålande fantasi som tycks ha strålat därifrån. Nu är jag tagen, uppfylld och nästan full i fan, tack vare Wickanders bägge böcker Den tredje punkarn (2018) och Den tionde punkarn (2021). För mig sommarens mesta metafor-matador, jämte SR:s Christian Olsson under ridsporten i Tokyo-OS. Till exempel kan Wickander låta någon lysa upp »som en fotbollsplan inför match« och huvudpersonen Arne kan göra en »hönsrövsgrimas«.

Böckernas jagberättare Arne är släkt med Charlie Christensens Arne Anka, Joakim Pirinens Socker-Conny och Martin Kellermans Rocky. Kreativ, destruktiv, lättjefullt energisk och språkvild. Skriften saknar initiala versaler. Uttal och stavning är sjuttiotals-stockholmskt. Och det är lätt att anta att dessa skaldestycken är såväl självbiografiska som fiktiva.

Efter ett Iggy Pop-citat inleds Den tredje punkarn med att »bollmora var öde och tomt. djupet täcktes av mörker.« Därpå följer en skapelseberättelse i vilken »gud kom med stora maskiner, bröt sönder marken och planterade kartonger«. Och »gud sa: ›bollmora ska frambringa olika arter av levande varelser. abab-vakter, bussförare och  … andra vakter och andra förare  …‹ dessa måste oxå hållas nånstans. och gud skapade sikvägen.«

Arne upplever livet före punkfödelseåret 1977 som totalt tomt på mening. Han och hans – mest manliga – kompisar verkar, till skillnad från till exempel Ebba Grön, inte ha tagit intryck av, eller spjärn i, proggen. Nej, allt tycks ha varit öde, humorlöst och politikfritt i en sömnig förort dominerad av livsmedelsbutiken »kondomus«. En tillvaro där man bara måste odla mohikanfrippa och bära tartanmönstrade »bondagebraller«. Lyssna på Ramones, röka gräs, läsa Charles Bukowski, William Burroughs och Louis-Ferdinand Céline plus hinka mängder av det turkiska »kvalitetsvinet« Beyaz: »halvsött, odrickbart med smak av wellpapp och sur disktrasa.«

Vidare kan författaren konsten att skildra korta, ibland våldsamma men städse dråpliga situationer. Som när Arne sitter på bussen i halvdvala och får en dikt i huvudet: »suveräna snitsiga strofer, lixom planterade i skallen av ett övernaturligt väsen, den föll över mej som en skithusvägg av guld.« Han frågar en tant i papiljotter om en penna men hon bara snörper på munnen, trots att det var »nobelprisvarning. jag skojar inte. harry martinson hade fallit på knä bland nässlorna och råmat av rörelse om jag läst upp den för honom. ekelöf hade kastat baskern och gråtit av glädje«.

Bildning saknas alltså inte, trots noll högskolestudier. Vad jag själv får bekräftat är förbindelsen mellan inte precis Harry Martinson och punken, men åtskilliga punkares upptäckt av dadism och surrealism. Vidare påminns jag om den mix av arbetar- och medelklass, av stads-, lands- och förortsbygd som punken faktiskt var. En ledarlös rörelse. Eller, om man så vill, en röra av postmodernistiskt dekonstruerade stora berättelser.

I vilket fall som helst blir igenkänningen stor för oss som var unga på sjuttio- och åttiotalen. Blandbanden och de bänga bandnamnen (Brända barn, Oroliga kalkoner, Jesus leverkorv, Dom dummaste, Urban Släke och så vidare). Ställena vi gick på: Oasen, Ultrahuset, Musikverket, Röda rummet, Underground, Kafé 44  … skivaffären Pet Sounds på Jakobsbergsgatan där jag och min bästis flörtade med Stefan och Calle och spanade in killarna från Reeperbahn och Lustans lakejer. 

Dessa postpunkare och new romantic-posörer får dock inte riktigt godkänt av Arne: »en plats i solen med lustans lakejer blev en sats i poolen med pustans pastejer.«

Det kan låta som om Den tionde punkarn är något slags pikaresk, men den är snarare episodiska scener utan större nyanser mellan NEJ och JA, fast rätt sällan på riktigt »fuck you« (vilken ingen lyckligtvis säger här, det sena sjuttio- och tidiga åttiotalets språkbruk är nästan 100 procent korrekt).

Nästan epifaniskt slår det mig att man ju sa »barre« för lägenhet. Och »tricken« oftare än »tuben«. Därtill nyord som ett köpcentrum kallat »shoppingklinik«. Hur kan man inte hurra för detta ordsprakssprut i 180 knyck? 

Stundtals måste Arne jobba. Vår antihjälte hamnar på ett adressregister i Älvsjö och det är en fröjd att läsa om hur han tillsammans med ett par freestylelyssnande punkpolare maskar och tramsar sig igenom arbetsdagarna.

Senare ännu ett kontorsjobb som han sabbar genom att busringa till vaktmästeriet: »det här e fru sorgebrev på plan tre. Jag beställde våffler för en timme sen. jag tänkte bara höra med er, min bäste herre, e mina våffler på väg?« Vaktisen ryter i versaler, och strax hörs »hans förtifemmor dunsa mot golvet i korridoren. han kom flygande som en stor människo­ätande manchesterfågel och landade på tröskeln till mitt rum«. Reklamutdelande på Östermalm fixar han med hjälp av en flaska flaggpunch och en alkoholiserad överklasstant på Lützengatan. Det är inte utan att man kommer att tänka på Groucho Marx.

På modern svenska: Arne med anhang »gör kaos« med charm, humor, fräckhet och ortografisk, lingvistisk tillika litterär list. Skuggat av en diffus, underliggande smärta med ett långfinger åt vuxenvärldens uppfostringsförsök. Som när författarpseudonymen Kennet Ahl på bibblan ryter »MUSIK LEDER TILL MISSBRUK! FYSISK AKTIVITET ÄR DEN RÄTTA MEDICINEN!«.

Se hela konkarongen som en illustration av Ebba Gröns ikoniska Vad ska du bli och låten Livet är en fest där fyllan värmer bäst. Med ordvitsiga hälsningar från »georg truly«.