Jag har lagt min kärlek i arbetet

Jag går runt Brunnsviken och lyssnar på ett i telefonen kvarglömt sommarprogram. Ullakarin Nyberg, psykiater och suicidforskare. Det har hunnit bli höst och det är lite kyligt i luften. 

Programmet är trots det till synes tunga ämnet vad jag skulle kalla trevligt. Lättlyssnat. Lite som en självhjälpsbok. Och i slutet upprepar Nyberg ett påstående jag hört många gånger tidigare. Att ingen hon träffat i livets slutskede sagt sig ångra att de jobbat för lite. Utan att vad människor i den stunden ångrar är att de inte tillbringat mer tid med familjen. Lagt större omsorg vid den vanliga vardagens vedermödor. Varje gång jag tidigare hört det har jag känt mig lite obekväm men ändå svalt det som den sanning det alltid presenterats. Som något jag ännu inte hunnit begripa. En insikt jag inte fått. Men denna gång stannar jag till. 

Kanske för att jag detta år på ett annat sätt än tidigare blivit varse hur skört allting är. Jag lever varje dag medveten om att det kan vara den sista. Och detta faktum har gjort det tydligare. Vad jag prioriterar. Och nu känner jag det starkt. Att jo. Faktiskt. Om detta var den tid jag fick. Då är det vad jag skulle sörja. Att jag inte jobbat mer. 

Jag tänker på Sara Lidman. Hon sökte hela sitt liv efter orden som skulle kunna stoppa ett krig. Och när hon närmade sig slutet sa hon att det var det hon sörjde mest. Att hon inte hunnit hitta dem. Jag söker ännu. Väl medveten om att de kanske inte finns, ser jag det som mitt uppdrag att fortsätta. Min uppgift. 

»Jag vet inte vem eller vad som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon eller något. Från den stunden härrör vissheten att tillvaron är meningsfylld och att mitt liv har ett mål.« Skriver Dag Hammarskjöld i sin bok Vägmärken. 

Arbete för mig har dock aldrig handlat om ett visst yrke. Jag har inte lagt min identitet i att jag måste vara regissör, dramatiker eller ens arbeta med kultur. När jag var tio år skulle jag bli fredsarbetare och byggde tillsammans med min bror ett flygplan för att åka och prata med USA:s president. För att med ordens hjälp förklara att krig var en dålig idé. Planet lyfte inte och vi byggde en båt i stället. Den drev till havs och vi försökte gräva oss till andra sidan. Vi hann inte fram innan sommarlovet tog slut men på något sätt känns det som att jag ännu är på samma resa. Med samma uppdrag. 

Jag står stilla och ser ut över vattnet. Och vågar för första gången fullt ut stå för att jag har lagt min kärlek i arbetet. Och att detta inte är ett substitut för verklig kärlek. En flykt. Det handlar inte om känslokyla vilket jag för övrigt fick höra när jag som nittonåring åkte ut från slutproven på Dramatiska Institutet. Åh, vad jag kände mig missförstådd. Bara för att man inte fläker ut sitt inre betyder det inte att man inte har något. Nu vågar jag säga att det faktiskt handlar om kärlek. Vars föremål valts med omsorg om, och respekt för, vad kärleken kräver. 

För, som min far lärde mig. Det finns bara två måsten i livet. Vi måste välja och vi måste dö. 

Vi kan helt enkelt inte få allt även om vi gärna vill tro det. Jag kan därför inte se det som en rättighet att alla uppdrag ska gå att kombinera. Att man med självklarhet samtidigt ska kunna vara till exempel högt uppsatt minister och mamma. Det är i mina ögon att inte ta något av dessa uppdrag på allvar. Ty båda uppdragen kräver kärlek. Och kärleken kräver. Det kan låta hårt. Men handlar nog egentligen bara om hur vi väljer att besvara den fråga som var utgångspunkt för denna text. Nämligen. Vad är kärlek?

Så låt mig försöka. 

Och då undrar jag om inte den olyckliga kärleken är en bättre utgångspunkt. Förutsatt att man inte i begreppet olycklig lägger en bitterhet. En omöjlighet. Ett avstannande. 

Ty kärlek är som jag ser det tvärt om. En ständig längtan efter och strävan mot något ouppnåeligt. 

Stig Dagerman talar om en vilja att röra vid världens hjärta. Simone de Beauvoir skriver att vår existens definieras av brist. »Jag skulle vilja vara det landskap jag betraktar. Jag skulle vilja att denna himmel, detta lugna vatten tänkte sig inom mig, att det var mig som de uttryckte i kött och blod, och jag förblir på avstånd. […] Det är inte givet människan att existera utan att sträva mot detta vara hon aldrig kommer att bli. Men det är möjligt för henne att vilja denna spänning tillsammans med det misslyckande den för med sig.«

Vad är detta annat än en beskrivning av kärlek? Till livet. Som vi vill ska vara evigt men som får sitt värde just genom vetskapen att det är ändligt. Och vårt svåraste uppdrag är kanske att orka befinna oss i denna spänning. 

Så är det vi kallar kärlek blott ett tappert försök att rikta den kraft som denna vår känsla av brist skapar. Om det sedan är mot en människa, arbete eller Gud  … Nog är det kärlek. 

Så är även olika former av missbruk sprungna ur kärlek. Bara det att projektionsytan för vår kraft av olika omständigheter blev mindre lyckad. Men det var vad som fanns att gripa i stunden. 

Som skådespelerskan Pia Degermark säger i en intervju: Många tror att man blir missbrukare för att man inte vill leva. Att man väljer bort kärlek och föraktar livet. Men det är precis tvärtom. 

Ja kärlek är likt frihet en smärtsam gåva vi erhållit och vare sig vi vill eller inte givits ett ansvar att på bästa sätt förvalta.

***

Läs även: Kärleken – en slalombana genom historien

Läs även: Victor lärde mig vad kärlek är