Därför skickas inte utvisade hem

Under 2015 kom 35 000 ensamkommande barn och ungdomar till Sverige. De flesta hade afghanskt medborgarskap men hade vuxit upp i Iran. Nästan alla var pojkar och män.

Skulle de få stanna? 

Frågan blev mycket het. I dag är den nästan glömd.

Tiden rusar. Liksom medier. Och världen.  

I den flyktingvåg av bland annat ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige 2015 bedömde Migrationsverket att merparten inte hade asylskäl.

Inte minst eftersom stora delar av Afghanistan då ansågs vara säkert. 

Varje år uppdaterar myndigheten sin bedömning av säkerhetsläget i olika länder. I augusti 2017 klassades till exempel bara två av trettiofyra provinser i Afghanistan som farliga.

I trettiotvå provinser, inklusive huvudstaden Kabul, var det alltså möjligt att bosätta sig.

Många av de ensamkommande som hösten 2017 demonstrerade för sin sak och övernattade på trappan till Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm föreföll chanslösa. Det fanns ingen nåd att vänta om det endast var säkerhetsläget som skulle avgöra. 

Allt annat – lång väntan som innebar en anknytning till vänner, skolkamrater och det svenska samhället var sekundärt vid en juridisk prövning.

Men det fanns en nödutgång. Den ensamkommande asylsökande som inte ansågs ha skäl att stanna ökade sina möjligheter avsevärt om han eller hon bedömdes vara under 18 år.

Den åldersgränsen ställer helt andra krav på hur förhållandena ska vara vid återkomsten till hemlandet vid en utvisning. Det bör finnas släktingar, helst en förälder, eller ett anständigt barnhem. Villkor som ofta inte uppfylls. 

I asylprocessen blev nu frågan om ålder mycket viktig. 

Det fanns uppgifter om att åtskilliga asylsökande ljög om sin ålder. Så att bedöma ålder blev viktigt för myndigheten.

Var personen framför handläggaren ett barn i lagens mening eller en vuxen man? Eller i några få fall en kvinna?

Så småningom tog verkets tjänstemän hjälp av läkare och röntgen. En känslostark och tekniskt komplicerad debatt följde om röntgens tillförlitlighet för att fastställa ålder. Läkare, politiker och flyktingaktivister deltog i diskussionen om knäleders och tänders utvecklingskurvor och mognad hos unga människor.

Presskonferenserna på Rättsmedicinalverket, som fått uppdraget, var knökfulla. Särskilt Svenska Dagbladet skrev ihärdigt om frågan. Undertexten var inte sällan att bedömningarna var ovetenskapliga och orättfärdiga.

Justitieminister Morgan Johansson tillsatte till slut en utredning. I förra veckan överlämnade Maria Eka, chefsrådman i förvaltningsrätten i Stockholm, ett delbetänkande.

Någon presskonferens var det inte tal om. Intresset var begränsat.

Dels för att frågan om de ensamkommande tog en ny vändning när Centerpartiet öppnade för att de får stanna om de uppfyller kraven i en komplicerad gymnasielag. En sorts nåd på omvägar. 

Dels förändrades säkerhetsläget drastiskt när talibanerna tog makten i Afghanistan i slutet av sommaren.

Tills vidare skickas ingen tillbaka med tvång. De cirka 8 000 ungdomar det i dag handlar om får sannolikt permanent uppehållstillstånd så småningom.

Nu finns det ingen som anser att Afghanistan är ett säkert land i någon enda del.

Maria Ekas delbetänkande gjorde, som väntat, inget större avtryck i medierna. För närvarande görs cirka 200 åldersbedömningar per år via Rättsmedicinalverket (RMV) mot toppåret 2017 då 10 000 bedömningar gjordes.

Vad är det viktigaste ni kommit fram till?

– Att det finns osäkerheter i den metod RMV använder, som kombinerar röntgen av visdomständer och magnetkameraundersökning av knä. Och att det behövs mer transparens kring metoden och mer forskning. 

Är det en metod som håller vetenskapligt?

– Vi gav SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) uppdraget att granska underlaget för metoden. De fann att det vetenskapliga underlaget inte är tillräckligt vare sig när det gäller röntgen av visdomständer eller knä. SBU anser också att RMV:s modell för att räkna på sannolikhet för ålder över eller under 18 år är osäker. 

Så ni underkänner RMV:s metod?

– Nej, sammantaget så gör vi inte det. Vi går inte så långt. Det ingick inte heller i direktiven från regeringen att säga ja eller nej. Förutom granskning av det vetenskapliga underlaget har vi tittat på integritetsfrågor, medicinska risker och hur metoden fungerar i praktiken.

Nästa rapport kommer inte förrän i maj 2024. Om det kommer en stor flyktingvåg innan dess – hur ska myndigheterna göra?

– Det är en fråga främst för ansvariga myndigheter och politikerna. 

Hur reagerar RMV?

– Under åren som gått har myndigheten utvecklat sin metod. RMV ska nu göra en samlande beskrivning av metoden, vilket vi efterlyst.

Tror du att det blir en het debatt igen? 

– Nu görs inte många undersökningar så frågan är inte så aktuell, men förstås ändå viktig.

Vad händer nu?

– Vi initierar mer forskning. Antagligen får ett svenskt universitet eller en högskola uppdraget.

De som efter en medicinsk åldersbedömning får ett nej förutsätts återvända frivilligt men gör sällan det. Det vet Kjell-Terje Torvik som i decennier arbetat med återvändande som expert inom Migrationsverket och även på plats i Afghanistan och Irak. 

Sedan ett år tillbaka arbetar han för en internationell organisation i Bryssel, European Return and Reintegration Network (Errin). Den driver återvändandeprojekt på uppdrag av olika regeringar inom EU.

– När man söker asyl ingår möjligheten att man får nej. Att hjälpa någon att återvända har inte riktigt setts som Migrationsverkets uppgift, trots att den ingår i uppdraget. Det har blivit som en slaggprodukt, säger Kjell-Terje Torvik.

Han menar att återvändande strider mot självbilden hos svenska myndigheter.

– Ingen har vågat ta tag i området eftersom narrativet har varit att asylsökande i allmänhet beviljas uppehållstillstånd. Beviljas de inte det har processen antagligen varit rättsvidrig och därför blir återvändandearbetet något som inte ska bedrivas. Eller också ska de ta sig hem helt och hållet för egen maskin, utan något stöd, säger Kjell-Terje Torvik.

Han menar att det blir en fråga om logistik, inte om återintegrering i hemlandet, något mest för polisen och kriminalvårdens transporttjänst.

Kjell-Terje Torvik menar att denna syn märkts när det gäller hur pengar och personal ska prioriteras.

Bland 300 svenska integrationsprojekt under ett år såg han att bara fem handlade om återvändande.

– Civila organisationer, som till exempel Svenska kyrkan, Röda korset och Caritas borde jobba mer med detta. De möter människorna som ska återvända i mycket större utsträckning än myndigheterna. Återvändare behöver stöd på många sätt. 

Kjell-Terje Torviks iakttagelser får stöd i en rapport från Delegationen för migrationsstudier (Delmi), som sorterar under justitiedepartementet.

Forskaren bakom rapporten, Henrik Malm Lindberg, har intervjuat fyrtio tjänstemän, »frontbyråkrater« inom Migrationsverket, Polisen och på Justitiedepartementet och sedan ställt deras utsagor mot uppsatta politiska mål.

Han finner att det finns en konflikt mellan de tre värden som ska genomsyra återvändandepolitiken, nämligen effektivitet, rättssäkerhet och humanitet. 

I rapporten står att »återvändande betraktas och behandlas som en lågstatussyssla hos de myndigheter som ansvarar för frågorna«. 

Utredaren konstaterar att återvändande har prioriterats i regleringsbrev från regeringen under senare år men att myndighetsledningarna varit passiva.

De senaste två decennierna, 1999–2018, har svenska myndigheter fattat beslut om mer än 300 000 återvändanden, varav det stora flertalet under den senare delen av tidsperioden. 

En stor andel återvänder inte frivilligt. Utredaren skriver att asylprocessen innehåller många olika spår som skickar signaler att ett nej inte alltid är ett nej. 

En möjlighet är den så kallade spårbytesmöjligheten som erbjuder en ny chans att få stanna för den som inte har asylskäl men som har fått ett arbete.

Delmis rapport pekar på att politikens mål om etablering på arbetsmarknaden pekar på en andra chans och skapar en förväntan om att få stanna.

Rättssäkerheten ger möjligheten att överklaga alla beslut men sinkar myndigheternas uppdrag och intention att utvisa de som fått avslag.

Utredarens omdöme är hårt: 

»När varken morötter eller predikningar hjälper så finns piskan där i form av förvarstagande och assistans från Polisen och Kriminalvårdens transportenhet för att verkställa beslutet. De verktyg och policyredskap som används i form av piskor, morötter och predikningar och som ska ge incitament att återvända och inte stanna i landet, lever inte upp till önskvärd nivå.«

Kjell-Terje Torvik får sista ordet:

– De som söker sig till Sverige har en stark förväntan om att de ska få ja. Kanske har släkten och familjen hoppats mycket på dem, till och med investerat pengar. Både myndigheter och de asylsökande borde förbereda och förberedas på att summan kan bli ett nej.