”Lars Tunbjörks bilder visar bara människoförakt”

Varje fotograf vet att man kan få samma människa att se ut som en idiot eller fylld av närvaro och personlighet beroende på vilken hundradels sekund som bilden tas. Fotograf Lars Tunbjörk valde sina hundradelar med imponerande precision. Han valde idioten varje gång.

Borås konstmuseum visar just nu den största utställning som någonsin gjorts med hans bilder; jag besöker den utan att se något annat än människoförakt. När den föraktfulla effekten upprepas i bild efter bild hos en så tekniskt skicklig fotograf rör det sig knappast om olycksfall i arbetet.

Utställningen består av en lång rad billiga poänger, mästerligt utförda. Av ett foto från USA kan jag lära mig att amerikaner har cowboyhatt. Jo, en sak till: deras inredningsstil är vulgär.

Ett av hans foton har titeln Ransäter 1991. Den visar en kvinna som sjunger karaoke utanför en husvagn. Hennes ansikte är inte viktigt. Tunbjörk har beskurit bilden så att hennes ögon hamnar utanför bild. Däremot får vi se att hennes upphissade kjol liknar en stor blöja. Mannen i bakgrunden sitter och ser ut som om han just har dött inombords – eller önskar att han kunde göra det. Den tredje personen, en kvinna till höger, har också fått sitt ansikte kapat. Ingen estetik är oskyldig, brukar det heta. Det här är en estetik som medvetet arbetar för att förhindra all inlevelse.

Tunbjörk är suveränt skicklig på skymda blickar och ansikten. Varför? Så att hans bilder ska kunna säga: detta är inte en medmänniska. På ett foto från ett japanskt kontor har han överträffat sig själv: sju män, fångade i den bråkdels sekund när du inte kan möta någons ögon.

Har Tunbjörk över huvud taget sett Avesta om allt han har att rapportera därifrån är att det går att ta ett foto av ett gathörn som är en pastisch på en Edward Hopper-målning? Men lägg märke till skillnaden mellan dem. Hos Hopper finns det också tomhet och kontaktlöshet, men aldrig samma ironiska distans till det avbildade. Människosynen sitter redan i ljuset: Hoppers kvällar säger något annat än Tunbjörks plastiga blixtbelysning.

År 2004 gav tidningen Libération Lars Tunbjörk fria händer att skildra Paris Fashion Week, något som borde passa hans estetik perfekt. Eller vänta lite – det borde det inte alls! Allt som hans begränsade estetik kan göra är att upprepa modebranschens egna favoritklichéer om hårdhet och ytlighet.

Hans blixtbilder säger att det här är en plats där det inte finns ett uns mänsklig värme i luften – precis som på Skara sommarland.

En utställningstext på väggen förklarar att Tunbjörks bilder handlar om »det söndervittrande svenska folkhemmet, välfärdsstatens förvandling och superkommersialismens intåg i Sverige«. Jodå, men observera hur han skildrar det. Tunbjörk har valt att visa oss människor som inte förväntar sig – och inte förtjänar – något bättre än ett familjepack toapapper till extrapris på Gekås. 

Hans människor är totalt identiska med sin miljö – själsdöda personer på själsdöda platser. Hans kontorsbilder säger mig ingenting som inte den amerikanska seriefiguren Dilbert redan har sagt bättre.

Jämförelsen kan vara orättvis, men det är svårt att undvika den när den kliver fram av sig själv: utställningens första bild visar Tunbjörk vid ett staket, porträtterad av den lettiska fotografen Inta Ruka. Jämför hennes inlevelsefulla bilder med hans! Människorna i hennes fotobok People I know lever i en ännu större misär – den lettiska landsbygdens 1980-tal påminner om Lubbe Nordströms fattiga Lort-Sverige från 1938 – men var och en av dem är större än sin torftiga miljö. Hon lyckas få varje ansikte att rymma lika mycket livserfarenhet som en rysk roman.

Föreställ dig att Tunbjörk hade släppt fram lika mycket mänsklighet hos de personer han fotograferade – då hade den samhällskritik och Sverigeskildring som antyds i bilderna verkligen börjat tala. Bredvid People I know framstår Tunbjörks I love Borås! som en av de där hånfullt ironiska presentböckerna med töntiga vykort, dansband och sjuttiotalsfrisyrer som dök upp och försvann vid början av millenniet.

Tunbjörk ger oss människor som sitter solbrända med bar överkropp i en trampbil för barn, människor som visar rumpan när de klättrar upp i en gigantisk Kalles kaviar-tub – människor som kort sagt inte är stockholmare. Jag är elak nog att misstänka att en hel del av hans popularitet beror på att han har gjort det legitimt för storstädernas kulturpublik att se ner på de smaklösa töntarna i resten av landet.

Publikens reaktion är egentligen den större gåtan. Vad är det som pågår när en kulturpublik som vanligtvis är så känslig för nedsättande stereotyper köar för att se Lars Tunbjörk?

Varför är vi så förtjusta i den svenske tönten? Tunbjörk är inte den ende som matar oss med den sortens bilder av oss själva, och vi verkar inte få nog av dem. De bilder vi matas med säger oss att vårt människovärde inte är värt att försvara. När vi har blivit övertygade om det är det bara logiskt att vi bygger de kontor, nöjes­parker och köpcentrum som Tunbjörk hade en särskilt skarp blick för.

Tunbjörk utsågs enhälligt till Årets fotograf 1982 med motiveringen »han har humor och värme«. I så fall är det humor för ett land av mobbare. Vi har lärt oss att vi inte förtjänar bättre.

Våra offentliga miljöer har lika mycket charm som en obducents rostfria bord. Att utställningspubliken betraktar det som underhållning när de får se det på bild sluter strömkretsen och fullbordar samhällets människofientliga likgiltighet.

Jag har förresten en favoritbild av Tunbjörk. En trappa upp hittar jag den till sist. Bilden visar en avgassmutsig, förkrympt snögubbe, fotad om natten. John Ajvide Lindqvist hade kunnat skriva en skräckhistoria om den. Här släpper Tunbjörk äntligen fram lite förtvivlan, desperation och depression. Då blir det skrämmande bra.