Rojas återkomst – lyft eller dödskyss för Liberalerna?

Efter många år i chilensk exil är Mauricio Rojas åter i Sverige som kandidat till riksdagen för Liberalerna. Partiledaren Nyamko Sabuni har gett honom i uppdrag att förbereda integrationsfrågorna i en eventuell borgerlig regering, och samordna politiken som finns i M, L och KD.

Första gången vi sågs var för 27 år sedan, i januari 1994. 

Vi träffades i Lund och han sa till mig att »efterfrågan på en välartikulerad svartskalle är stor just nu«.  

Och nog var det stor efterfrågan och nog var han välartikulerad. 

Han medverkade i alla medier och hans böcker hyllades för sin vackra svenska och blandning av egna erfarenheter och skarpa iakttagelser av det svenska samhället. I ensamhetens labyrint kom ut 1993 och Sveriges oälskade barn 1995.

Det var Peak Rojas.

Han hade bott tjugo år i Sverige. Flytt från militärjuntans Chile och anlänt till Sverige den 14 januari 1974. 

Pinochets militärkupp, mot den socialistiske presidenten Salvador Allende den 11 september 1973, förändrade hans liv och några veckor efter lämnade han Chile. Han säger att han var kommunist och att hans hem var fyllt av Che Guevara-målningar, marxistiska pamfletter och att där fanns en pistol.

Det är många år dit men så småningom kommer hans cv att rymma posten som kulturminister i en chilensk borgerlig regering. Men bara i fyra dagar.

Han poserade framför husen i Norra Fäladen, en massproducerad stadsdel i Lund. Men han bodde i den finare delen av området, i en bostadsrätt.

Han var forskare i ekonomisk historia, hans retorik 1994 lät så här:

– Sverige är ett land där två av tio iranier har arbete, varannan grekisk kvinna i 50-årsåldern är förtidspensionerad och där andelen utkvitterade socialbidrag är mångdubbelt större bland invandrare än bland svenskar.

Och han fortsatte: 

– Invandrarna förlorar sin värdighet samtidigt som det bland svenskar växer en berättigad otålighet inför dem som inte producerar.

Jag var utsänd av Dagens Nyheter och frågade:

Är inte det där främlingsfientligt?

– Inte ett dugg, det gäller att vara först med sanningen. Om vi inte säger som det är med till exempel bidragsberoendet så kommer någon nydemokrat och avslöjar det och får tolkningsföreträde. Jag är emot all locket-på-politik.

Det var profetiskt. Men partiet som skulle växa i försiktighetens mylla hette inte Ny Demokrati utan Sverigedemokraterna.

När vi sågs igen tolv år senare, 2006, hade han kommit ut som moderat och senare som folkpartist. Han är en liberal som varit med och lanserat språktest och velat villkora försörjningsstödet för nyanlända invandrare. Idéer som i dag är mainstream och senast lanserades av Socialdemokraternas nya partiledare Magdalena Andersson i hennes linjetal.

Lite mer svårsmält för en del är det kanske fortfarande hur Rojas kopplade samman brottslighet inte bara med socio­ekonomiska faktorer, utan också med socio­kulturella mönster. Först i diskussionen om gängbrottslighet och klaner har den dimensionen blivit rumsren.

Det var strax före valet 2006 och Folkpartiet hade ordnat en pressresa mellan några av integrationens smärtpunkter. Folkpartisterna Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni hoppade ur Säpobilarna utanför Hermodsdalsskolan i Malmö.

Hon ska ganska otippat bli integrationsminister i Reinfeldts regering. Han ska efter valet lämna sin roll som talesman i integrationsfrågor och så småningom även lämna Sverige.

Hermodsdalsskolan hade blivit riksbekant för att rektorn offentligt vädjat om hjälp med allt stök och de dåliga resultaten. Skolverket skrev i en rapport att »personalen berättar om normlöshet, maffiastämning och ghettomentalitet«. Politikerna svarade med att lägga ner högstadiet och flytta eleverna till andra skolor.

Det blev presskonferens i skolbiblioteket. 

I tre år hade Rojas för Folkpartiets räkning presenterat »utanförskapets karta« om Sveriges mest utsatta bostadsområden. Nu hade han påpassligt siffror med sig om situationen i Malmö. Till exempel i stadsdelen Sofielund. 

Sysselsättningen där var 46 procent mot 77 i riket. Av eleverna som slutat nian hade 49 procent godkänt betyg i alla ämnen mot 76 procent i hela Sverige. Valdeltagandet var 52 procent mot 78 procent i hela Sverige.

Sammantaget hamnade Sofielund på plats 20 bland de 157 utanförskapsområden Rojas hade identifierat med sina tre parametrar. 

Tyvärr går det inte att jämföra med hur det är i dag. 

De statistiska områdena gjordes om av SCB och intresset för utanförskapsrapporterna svalnade tills de försvann. I dag är det bara Polismyndigheten som konstruerar en lista över utanförskapsområden, baserat på andra kriterier.

Basen i Rojas beräkningar var alla som bodde i ett område. De flesta var invandrare. Det han beskrev var en ny typ av klassamhälle, ett med etniska förtecken. 

Innan vi skildes åt sa han: »Vår utländska bakgrund gör det svårare för medierna att hänga oss.«   

Men han fick mycket spö de åren. 

Han påstods »fiska i grumliga vatten« och ungdomsförbundet krävde 2006 att han skulle lämna rollen som integrationspolitisk talesperson.

När alliansen vann valet 2006 trodde Rojas att han skulle få utreda ett nytt mottagningssystem för nyanlända. Men motståndet var starkt och det blev inte så. Mauricio Rojas tröttnade och flyttade 2008 till Madrid för att bli rektor på en högskola. Efter fem år i Madrid flyttade han vidare till Chile.

När vi talas vid hösten 2021, tretton år senare, frågar jag varför han flyttade tillbaka till hemlandet.

– Under åren i Madrid blev jag mycket sjuk i cancer. Det förändrade synen på mitt eget liv och jag fick en stark lust att återvända dit där allt började. Jag tror att många som utvandrat vill göra den resan tillbaka. Så efter fyrtio år i exil återvände min fru och jag.

Något vidare lugn blev det inte i Chile. Han gjorde en självbiografisk samtalsbok med en annan känd före detta marxist och numera liberal, Roberto Ampuero. Boken blev en framgång och publicerades i flera länder. Om den fanns på svenska skulle titeln antagligen bli Konvertiters dialog. Rojas beskriver där varför han lämnade marxismen.

Snart blev Rojas rådgivare och talskrivare åt presidenten, med arbetsplats i La Moneda, presidentpalatset i Santiago. 

I augusti 2018 utsågs Rojas till kulturminister. Men efter 94 timmar var han tvungen att avgå. Om detta har han förstås också skrivit en bok.

Vad var det som hände?

– Jag anklagades för att försvara Pinochet. En absurd tanke, han som fängslade och torterade min mamma. Jag hade i en bok tre år tidigare kritiserat museet som dokumenterat Pinochetåren. Medierna rasade, tusentals människor demonstrerade. Kulturpersonligheter deklarerade att de inte ville träffa mig. Det blev ohållbart. Presidenten försvarade mig men ansåg det omöjligt att jag skulle kunna fungera som kulturminister. Efter knappt fyra dygn var det över.

Mauricio Rojas skrev att museet hindrade eftertanke och inte förklarade bakgrunden till att en demokrati så snabbt blev en diktatur. I boken kallade han museet »en skamlös och lögnaktig användning av en nationell tragedi«.

– Det var onödigt hårda ord, säger Rojas i dag. Pinochet var utan tvekan en mördare och det har jag sagt sedan länge.

Är Mauricio Rojas återkomst till svensk politik ett lyft eller en dödskyss för Liberalerna?

När nyheten om hans nya uppdrag i Liberalerna släpptes utbröt en mindre storm på Twitter där han närmast klassades som en anhängare till Pinochet.

Henrik Torehammar, programledare i P1 Morgon, sa i SVT:s Politikbyrån att Mauricio Rojas och Lars Leijonborgs återkomst är »politikens misslyckade svar på Abbas återförening«.

Annika Fredén är statsvetare och docent vid Karlstads universitet. Hon har studerat vilken inverkan partiledare och andra centrala talespersoner har på väljarnas röstande.

Vad krävs för ett genomslag?

– Det har betydelse om en person på ett trovärdigt sätt associeras med en viss sakfråga. Att Jan Björklund så starkt förknippades med skolfrågan bidrog absolut till att Liberalerna hamnade en bra bit över fyraprocentsspärren vid förra valet. Nu står frågor om trygghet och säkerhet högt på väljares agenda. De partier som väljarna uppfattar som kompetenta där kommer troligen att premieras.

Vad kan Mauricio Rojas betyda för Liberalerna?

– Han är docent och akademiker vilket är ett plus för att attrahera Liberalernas traditionella väljare som ofta är hög-ut­bildade och finns i storstäder och universitetsstäder. Frågan är hur många som vet vem han är bland lite yngre väljare, till ­exempel de mellan 30–49 år där L enligt SCB i juni tappade extra mycket.

Hur ska sakfrågor hanteras?  

– Förtroendet måste byggas upp i god tid före valet. Löfven flaggade för att blockpolitiken borde brytas upp och för ett samarbete mot mitten långt innan det hände. Rojas ser ut att vilja profilera sig i integrationsfrågan.

Kommer Liberalerna att få lämna i riksdagen?  

– Svårt att säga. I sammanvägda opinionsmätningar får de nu 3 procent. Det finns en svagt uppåtgående trend. Inför förra valet kom en mätning tidigt i augusti som visade ett rejält lyft för KD och som höll i sig på valdagen.  

När Mauricio Rojas lämnade Sverige var SD ett litet parti utanför riksdagen. När de kom in 2010 fick de 5,6 procent. I valet 2014 nästan 13 procent och 2018 var siffran 17,5 procent.

Frågan är nu hur han ser på vad som hänt med den svenska integrationen och debatten efter sina år i chilensk exil.

Är du bitter över utvecklingen?     

– Nej, men vi förlorade mycket tid. Läget i dag är mycket värre än allt vad vi kunde föreställa oss för tjugo år sedan. Ändå är jag optimist. Det finns en utbredd medvetenhet om att det är bråttom, inte minst hos de tre partierna, M, L och KD. Nu har praktiskt taget alla insett att en stor invandring inte går ihop med en dåligt fungerande integration. Och vi har lämnat bakom oss det fördummande talet om strukturell rasism och dylikt.

Det vimlar av ordrika integrationsförslag. Vad kan du bidra med?

– Det är inte meningen att jag ska hitta på egna förslag. Mitt uppdrag är att omvandla de goda idéerna och de förslag som redan finns hos M, L och KD till ett handlingsprogram för en ny regering. Jag är övertygad om att det går. Det finns en stor samsyn vad gäller problembeskrivning och åtgärder. Det handlar om parallellsamhällen, hedersförtryck, klanvälde, bidragsberoende, undermåliga skolor, våldsbejakande islamism och gängkriminalitet. Och inom kort kommer vi med en ny version av utanförskapets karta. 

Sabuni har lovat att Sverige inte ska ha några utanförskapsområden 2030. Hur ska det bli verklighet?

– Med en ny regering och tuffa beslut på både migrations- och integrationsområdet kan det gå. Det finns inte en minut att förlora och det är kanske sista gången vi får en chans.