Vågar rätten fria Kyle Rittenhouse?

Juryn i Kyle Rittenhouse-fallet sitter nu i rummet, och USA håller andan. Framför allt i Kenosha, Wisconsin, där rättegången hålls. 500 soldater från Nationalgardet har kallats samman för att stävja eventuella upplopp. 

Den tilltalade, Rittenhouse, 17 år gammal när de påstådda brotten begicks i augusti förra året, är anklagad för mord och mordförsök. Allt finns på drönarfoton och mobilkameror. Det råder alltså inget tvivel om att Rittenhouse med sitt automatgevär dödade två män och sårade en tredje svårt, genom att skjuta bort bicepsmuskeln från dennes högerarm.

Varför befann han sig i Kenosha – där hans far men inte han själv bor – denna kväll? Jo, enligt egen utsago för att skydda en bilsäljarfirma, samt erbjuda medicinsk första hjälpen, i samband med de våldsamma kravaller och urartade BLM-protester som plågade Kenosha i svallvågorna av en polisskjutning av påstått obeväpnade James Blake. (Påståendet visade sig vara falskt.)

Det stökiga men rika bildmaterialet visar lika otvetydigt att de tre offren attackerade Rittenhouse. Rent juridiskt är fallet i sin kärna enkelt: Var självförsvaret här rättfärdigat?

Politiskt, däremot, kommer juryns utslag av allt att döma bli ytterst svårhanterat. Vilket i så fall ska lastas ledande samhällsaktörer på flera håll.

Självaste Joe Biden påstod tidigt – helt utan bevis – att Rittenhouse var “a white supremacist”. En djärv hypotes, givet att Rittenhouses offer faktiskt alla tre var vita.

Andra demokratiska politiker, som kongresskvinnan Ilhan Omar, hängde på och kallade Rittenhouse “domestic terrorist”. Basketfantomen Lebron James har hetsat mot Rittenhouse på sociala medier. En familjemedlem till George Floyd (vars död ju drog igång den enorma vågen av BLM-protester 2020) avslöjar i en sinister videopost att aktivister tar foton av jurymedlemmarna; de har inget skydd i anonymiteten alltså, om de dömer “fel”. 

Friar de Rittenhouse, ska de dö, är budskapet.  

Ansvarsfulla medier skulle förstås försöka släcka denna ideologiska pyromani. De skulle hävda oskuldspresumtion och allas rätt till en rättvis rättegång. Och de skulle attackera presidenten för att sabotera idén om självständiga domstolar. 

I stället vräker ledande kommentatorer och journalister ur sig toxiskt tal om att Rittenhouse agerade vigilant, var en mördare på jakt, en högerextrem terrorist, en våldsman som sköt vilt omkring sig, av samma skrot och korn som en skolskjutare. 

Samt, alltså – parodiskt; ändå upprepat många gånger – en rasistisk vit makt-aktivist. “Racism on steroids”, sas det av MSNBC. Fast Rittenhouse alltså sköt vita människor. Inte svarta. 

Det är en ansvarslöshet bortom allt vett i ett land vars kollektiva minne är fullt av kunskap om att politisering av brottmål kan skapa fruktansvärd förödelse. 

Ta bara de poliser som på video kunde ses misshandla svarte Rodney King i Los Angeles 1992. Sedan de friats av rätten, vidtog en veckas kravaller där – enligt officiella siffror – 63 människor dog, 2 383 skadades och värden på över en miljard dollar gick upp i rök.

När polisen Derek Chauvin dömdes till mångårigt fängelsestraff för att ha bringat George Floyd om livet, andades även många av dem ut, som tyckte han borde ha dömts milt eller friats. För alla visste att Amerika hade urartat i en våldsorgie om så blivit fallet. Så till den grad hade medier, politiker och aktivister lyckats ladda rättegången med den i USA alltid infekterade rasfrågan. 

Trots att det inte fanns minsta bevis för att Chauvins övervåld var rasistiskt motiverat. 

Även i Georgia pågår en rasladdad rättegång att hålla ögonen på. Denna gång med ett faktiskt svart offer, 25-årige Ahmaud Arbery, dödad i samband med att tre vita män försökte fånga in honom som misstänkt inbrottstjuv. (Dessa hävdar självförsvar.) De två ikoniskt kända svarta pastorerna Jesse Jackson och Al Sharpton har redan varit på plats och markerat stöd för familjen.

Har de tilltalade i Georgia en ärlig chans? Har Rittenhouse det? Och överlever landets citykärnor eventuella friande domar?

USA är i djup institutionell kris. Den gnager även på maktdelningens tredje ben, domstolsväsendet, som får allt svårare att skydda sin integritet i en politisk miljö där medierna bjuder på ständigt nya, högexplosiva krutdurkar. Samtidigt som allt fler får allt svårare att hålla fingrarna borta från tändsticksasken. 

Brace for impact.