”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets”

När jag för många år sedan läste den polske Nobelpristagaren Czesław Miłosz Själar i fångenskap berörde berättelsen om hur det politiska förtrycket i en milt totalitär stat – Polen – såg ut på 1950-talet. Författaren beskriver de oppositionella dissidenterna och det han kallar »anpasslingen« – den intellektuelle som har kompromissat med sin övertygelse och försöker foga ihop spillrorna av sin moral. Boken beskrev dock ett Polen som var mig ganska avlägset, både i tid och rum. Men när jag nyligen läste om den blev intrycket annorlunda. Ibland är det som om Miłosz skriver om det intellektuella klimatet i dagens Sverige.

Miłosz berättar om en kongress i femtiotalets Polen där man diskuterade socialismens teorier. Många var öppet fientliga och sa att en helt igenom socialistisk stat skulle få fruktansvärda följder. En deltagare, skriver Miłosz, tog »helt djärvt till orda och höll ett kritiskt inlägg, fullt av återhållen sarkasm, varvid han kunde glädja sig åt åhörarnas tysta med omisskännliga gillande.« Han bemöttes dock omedelbart av »en av de utsända propagandisterna« som »smulade sönder« kritiken, och »hotfullt sa att en så odisciplinerad person inte kunde räkna med att göra karriär«. Efter att ha lyssnat på »argumenten och hotelserna« bytte den upproriske uppfattning »lika säkert som att två gånger två är fyra«.

I Sverige utspelades sig nyligen en scen som fick mig att tänka på Miłosz bok. Vid ett akademiskt seminarium om migration undrade en journalist om det inte finns en motsättning mellan eliten och folket i migrationsfrågan, och om inte denna motsättning i så fall är oroväckande. En S-märkt professor på podiet svarade att frågan ledde tankarna till Sverigedemokraterna och undrade om inte journalisten insåg vilka värderingar han kunde associeras med. När reportern såg faran för att få sitt rykte fläckat bad han om ursäkt och professorn drog generöst ett streck över det hela.

Professorn försvarade med sin retorik etablissemanget och tog dessutom chansen att plocka poäng som antirasist. Samma solkiga taktik användes i Polen efter kriget. Om den polske propagandisten på kongressen förhållit sig mer distanserat hade han kanske insett att det låg en del i kritiken mot den socialistiska realismen. Men i stället mötte han den oppositionelle med ett slags statssanktionerat förakt. Miłosz skriver om hur de polska partikretsarna letade efter dem som kunde ge utlopp för »det sanna hatet«  som först kompletterade analysen, och sedan ersatte den. »En knuten näve skulle mycket bättre än ord kunna uttrycka vad saken gäller.« Vägledd av ett rättfärdigt raseri hade han »inte längre bruk för sitt förnuft, sin tankeförmåga«: Han kunde »varken iaktta eller analysera utan hat«.

Ibland talas i Sverige om »det fina hatet« från vänster. Alltså ett ursinne som är moraliskt berättigat därför att det kommer från människor som vill väl och i grunden är goda. Debatten handlar då inte längre om argument och motargument utan om gott och ont, där de med högre moral känner sig föranledda att understryka sin godhet med indignation eller, om så behövs, ursinne. Det är en oroväckande tanke att Sverige befinner sig på ett sluttande plan och frågan då är var vi befinner oss intellektuellt när vi har halkat färdigt. I Polen på femtiotalet?

Det klassiska, demokratiska sättet att runda av en politisk diskussion är att antingen bli överens eller att agree to disagree som det heter på engelska. Men i dag känns denna jämlika och respektfyllda intellektualism avlägsen. Vare sig det handlar om  rasism, metoo eller klimatet är det snarare regel att ena parten avkrävs vad kristna skulle kalla en bekännelse, alltså en självrannsakande utläggning med ivriga bedyranden om att man spelar med det goda laget, och att man inte kommer att fela igen.

Polen då? Miłosz beskriver en författare som i en bekännelseliknande artikel angrep sitt eget förflutna: »Andra författare läste artikeln och fylldes av avund och fruktan, avund därför att A. som vanligt visat sig vara den främste, fruktan därför att han varit så skicklig och ivrig. Han var stackanoviten i det kollektiva gruvföretaget som försäkrat sina kamrater att han ämnade överträffa den fastställda normen.« Tankemönstret att människan genom att bekänna sina synder kan göras ny och att vi kan sopa undan historien, tycks det mig,  antyder ett släktskap mellan den intellektuella nivån i Sverige i dag och en diktatur i forna Östeuropa.

Även i dagens Sverige finns några underförstådda »goda« principer som varje deltagare i det offentliga samtalet bör hålla i minnet. Till exempel ska det mångkulturella samhället hyllas, liksom normkritik (av allt utom normkritiken), ett genusperspektiv bör anläggas och hållbarhetsaspekter får inte försummas. Detta gäller nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Men det är ju inte säkert att alla dessa dogmer lockar de mest självständiga tänkarna.

Och när en framgångsrik karriär förutsätter intellektuell underkastelse blir frågan vilka som kommer upp sig. I de socialistiska lydrikena, menar Miłosz, var det inte alltid de bäst lämpade. I stället är »proberstenen på en människas begåvning hennes förmåga att anpassa sig efter den fastställda politiska linjen, och därför händer det ofta att medelmåttorna får större framgångar än de verkliga begåvningarna«.

Inom politiken leder en sådan idealism ibland till att politikerna börjar tänka på folket, inte som det är, utan som det borde vara. Vänsterpartiets kommunalråd i Köping, Andreas Trygg, till  exempel. I en tv-intervju nyligen sa han att »Vi kanske står för det folk borde tycka, men vi har svårt att få dem att tycka det«. Han har alltså noterat en klyfta mellan folket och hans egna visioner, men snarare än att anpassa Vänsterpartiets politik efter folket vill han anpassa folket efter Vänsterpartiet.

Tryggs stålnackade utopism präglar en del av det vi hört även från Miljöpartiet. En av partiets EU-parlamentariker sa en gång att han skulle avskaffa alla val om han blev statsminister, eftersom det var nödvändigt för att möta klimathotet. Vid partiets senaste kongress var delegaterna så obekymrade om att MP håller på att ramla ur riksdagen att de slog in på en i många stycken ännu mer utopistisk väg. Partiet befinner sig i ett slags ekologisk idévärld där de inte bryr sig inte om vad väljarna tycker. Bara om vad de borde tycka.

Vi ser här en anti-liberal, totalitär tankegång som säger att folket bör omskolas för att passa in i politikens ideologiska mallar. Med folkstyre har det inte mycket gemensamt. Och här blir parallellen till Polen på femtiotalet skrämmande tydlig. Den kommunistiska partiapparaten, skriver Miłosz, »älskar människorna men inte sådana de är utan sådana de borde vara«. Kärleken är gränslös men riktar sig inte till trashanken utan till trashankens potential, inte till människan utan till övermänniskan. Och detta är, enligt Miłosz, idealismens sanna ansikte. När folket och eliten inte möts är det inte eliten som misslyckats utan folket.

Det offentliga livet i Polen var till slut så skadeskjutet att det ledde till framväxten av »det flygande universitetet«. Man samlades helt enkelt hemma hon någon och diskuterade politik. »Föredrag hölls och uppläsningsaftnar ordnades i djupaste hemlighet. Det förekom till och med ›under­jordiska‹ teaterföreställningar«. Illegala böcker trycktes och distribuerades dolda i hurtiga partidokument.

Har vi »flygande universitet« i Sverige i dag? Nej, inte ännu. Ändå finns tecken i skyn. Biblioteken rensar ut »problematisk« litteratur och den som vill diskutera samhällsfrågor gör klokt i att hålla sig undan från universitetens lunchrum. I dessa bastioner för tankens frihet kan ett förfluget ord där »fel« bok prisas leda till inkallelse dagen efter för samtal med prefekt och hälsokoordinator. I Sverige i dag alltså, inte i Polen på femtiotalet. Någonting går sakta sönder i vårt land. Det är förtroendet mellan etablissemanget och de oppositionella.

Man gör sig alltså, avslutar Miłosz, »skyldig till ett ödesdigert misstag om man bedömer det intellektuella livet i Öst-, och centraleuropa efter tidningsartikarna, som ständigt upprepar samma sak, eller efter de stereotypa tal som hålls där. Detta är endast fasaden«.

Sverige är trots allt inte Polen efter kriget. Men även om vår situation är bättre växer sprickan inom offentligheten för varje dag. Det finns ett skäl till att jag reagerade så starkt när jag nyligen läste om Czesław Miłosz Själar i fångenskap. Det är inte likheten som oroar mig. Det är tendensen.