Det går inte över
Det finska valet visar att utmanarpartier inte är dagsländor. De som tror att etablissemangsopposition försvinner om man ignorerar den, har fel.
Toppbild: TT
Svenska väljare har lagt sig till med den irriterande vanan att bara utse förlorare: Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten, Moderaterna förlorade positionen som andra största parti och Sverigedemokraterna, valets enda egentliga vinnare, fick inte vara med i regeringen, fast ändå vara en del av den.
Finska väljare är en aning mer sofistikerade. De utser bara vinnare. Det görs mycket av att de finska Socialdemokraterna inte längre är störst eller näst störst i Finland, men i ärlighetens namn är det slumpens skördar. Mellan Samlingspartiet, som blev störst, och Socialdemokraterna, som blev tredje störst, är inte ens en procentenhet. I det lilla utrymmet lyckades Sannfinländarna klämma in sig. Det kunde lika gärna slutat med Socialdemokraterna i topp, eller Sannfinländarna i botten. Poängen är att det finska valet, om man ser till själva resultatet, har tre vinnare.
Några lärdomar går att dra. En är att en socialdemokrati som främst litar till en populär partiledare, lever farligt. Det är bra med lite begriplig politik också. Detta som ett litet tips till Magdalena Andersson. En annan är att tråkmånsar fortfarande fungerar rätt bra i Norden. Samlingspartiets Petteri Orpos stjärnkvalitet består i att han inte har någon. Det finns dussintals karriärsugna svenska politiker som kan känna sig uppmuntrade av det. En tredje, och kanske mer intressant lärdom, är att uppstickarpartier till höger, som fronderar mot ett bitvis förstenat politiskt etablissemang, inte är dagsländor.
Sannfinländarna slog igenom i riksdagsvalet 2011, då partiet gick från en kuriositet på strax över fyra procent till lite drygt 19 procent. Som del av den finska regeringen under flyktingkrisen halverades partiet i opinionen. Motgångarna ledde till intern maktkamp och partisplittring. Riikka Purra, den nuvarande partiledaren valdes så sent som sommaren 2021. Sannfinländarnas stridigheter och splittringar – åtminstone tre andra grupperingar har skilt ut sig från partiet – närde önsketänkande på alla möjliga håll: populistpartier klarar sig inte. Om man vara väntar ut dem kommer allt bli som vanligt igen. Söndagens valresultat säger något annat.
Den opinionsvåg som lyfter Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige finns på riktigt och har av allt att döma livskraft. Den är rotad i verkliga problem och djupt kända övertygelser hos någonstans mellan en femtedel och en fjärdedel av väljarkåren. Den kommer inte att försvinna. Utmaningen är snarare densamma som arbetarrörelsen stod för i början av förra seklet: hur kanaliserar och speglar man en opinion för förändring, utan att hamna i extremer och rena orimligheter?
Det fanns för övrigt en tydlig förlorare, även i det finska valet: Centern får strax över 11 procent. Fram till för tio år sedan låg partiet stadigt kring och över 20 procent. Då var partiet en av vinnarna. Nu har Sannfinländarna tagit över den rollen.
Läs även: Sannas Sannfinländska dilemma
