Är det fel att Jordan B Peterson lockar ungdomar till kyrkan?
Så länge du inte har synpunkter på aborter, kvinnliga präster och samkönade äktenskap är du välkommen i Svenska kyrkans gemenskap. I annat fall är du misshaglig, även om du är troende.
Bild: Wikimedia Commons/TT
Plötsligt ökar antalet ungdomar som vill konfirmeras – i till exempel Helsingborg har antalet konfirmander ökat från 166 till 221 de senaste fyra åren.
En stor undersökning från Ipsos visar att generation z, alltså de som är födda efter 1997, lockas av gudstro och religiös gemenskap.
Detta borde ju vara något av ett evangelium för en kyrka som i decennier sett vikande medlemstal och färre kyrkliga handlingar. Så enkelt är det naturligtvis inte. I stället för att glädjas över intresset och öppenheten inför Gud är man bekymrad: en del av dem som söker sig till kyrkan tycks nämligen ha fel värderingar.
Två präster i Stockholm, Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors, reagerar i ett facebookinlägg på ”en hårdför religiositet på frammarsch, kombinerad med machokultur, sanningsanspråk och misogyna inslag”. De vill i stället slå ett slag för en tro ”utan sanningsanspråk, prövande och nyfiken” och ”låta de stora, olösliga, existentiella frågorna förbli just sådana”.
Trots att jag delar Uddenfeldts och Liljefors uppfattning om att machokultur och misogyni är förkastliga fenomen (sanningsanspråk, däremot, bör väl ändå kyrkan ha?) känner jag mig frågande. Budskapet tycks vara att allt är okej att tycka – här finns inget rätt och fel, inget som är sant – så länge du inte har synpunkter på kvinnliga präster, aborter och samkönade äktenskap. Det är nämligen den sorts ”samhällstendens, någon typ av värdeförskjutning” som föranlett prästernas deklaration.
Föga förvånande blev tilltaget uppmärksammat och applåderat av det sekulariserade Sverige och prästerna blev inbjudna till morgonsoffan i TV 4 för att berätta att Svenska kyrkan är snäll och mest av allt tror på alla människors lika värde.
Själv tänkte jag på en ung man jag mötte för några år sedan som var besviken på sin konfirmandpräst. Den unge mannen var en andlig sökare som läst Jordan B Peterson och sett Youtubeklipp med amerikanska predikanter som fördömer aborter. Han hade läst bibeln och ville ha svar av sin konfirmandpräst. Prästen besvarade hans ärliga frågor med ett fromt leende och en hänvisning till ”kärlek”. Efter det återgick hon till att prata om Harry Potter som ju är en så god förebild.
Jag försökte argumentera teologiskt för både samkönade äktenskap, kvinnliga präster och aborträtten – jag menar att allt detta ryms inom ramarna för kristen tro – men den unge var besviken. Han ville ha svar, han ville ha regler, han ville ha ordning. ”Ja men, ni tror ju inte på något! Hur kan ni kalla er religiösa?”, utbrast han förtvivlat. En kort tid senare vände han sig till den lokala imamen och har nu konverterat till islam.
Jag tror att unga människors sökande och deras frågor ska tas på största allvar, och jag menar att en präst ska kunna argumentera med hjälp av bibelcitat och teologiska tolkningar i stället för att slappt hänvisa till tro, hopp och kärlek när de möter besvärliga uppfattningar. Att unga människor söker sig till kyrkan är fantastiskt – de ska tas emot med respekt, inte avfärdas som misshagliga.
Den nyfrälste är ofta både konservativ och rigid. Det ändrar sig i allmänhet när man är trygg i sin tro – men det är en resa som varje kristen måste göra och på den resan behöver man kloka kristna att diskutera med. Vad man inte behöver är fromma leenden och avfärdanden. Då söker man sig någon annanstans, till sammanhang som faktiskt gör anspråk på att veta något om vad som är sant.
***
Plötsligt ökar antalet ungdomar som vill konfirmeras – i till exempel Helsingborg har antalet konfirmander ökat från 166 till 221 de senaste fyra åren.
En stor undersökning från Ipsos visar att generation z, alltså de som är födda efter 1997, lockas av gudstro och religiös gemenskap.
Detta borde ju vara något av ett evangelium för en kyrka som i decennier sett vikande medlemstal och färre kyrkliga handlingar. Så enkelt är det naturligtvis inte. I stället för att glädjas över intresset och öppenheten inför Gud är man bekymrad: en del av dem som söker sig till kyrkan tycks nämligen ha fel värderingar.
Två präster i Stockholm, Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors, reagerar i ett facebookinlägg på ”en hårdför religiositet på frammarsch, kombinerad med machokultur, sanningsanspråk och misogyna inslag”. De vill i stället slå ett slag för en tro ”utan sanningsanspråk, prövande och nyfiken” och ”låta de stora, olösliga, existentiella frågorna förbli just sådana”.
Trots att jag delar Uddenfeldts och Liljefors uppfattning om att machokultur och misogyni är förkastliga fenomen (sanningsanspråk, däremot, bör väl ändå kyrkan ha?) känner jag mig frågande. Budskapet tycks vara att allt är okej att tycka – här finns inget rätt och fel, inget som är sant – så länge du inte har synpunkter på kvinnliga präster, aborter och samkönade äktenskap. Det är nämligen den sorts ”samhällstendens, någon typ av värdeförskjutning” som föranlett prästernas deklaration.
Föga förvånande blev tilltaget uppmärksammat och applåderat av det sekulariserade Sverige och prästerna blev inbjudna till morgonsoffan i TV 4 för att berätta att Svenska kyrkan är snäll och mest av allt tror på alla människors lika värde.
Själv tänkte jag på en ung man jag mötte för några år sedan som var besviken på sin konfirmandpräst. Den unge mannen var en andlig sökare som läst Jordan B Peterson och sett Youtubeklipp med amerikanska predikanter som fördömer aborter. Han hade läst bibeln och ville ha svar av sin konfirmandpräst. Prästen besvarade hans ärliga frågor med ett fromt leende och en hänvisning till ”kärlek”. Efter det återgick hon till att prata om Harry Potter som ju är en så god förebild.
Jag försökte argumentera teologiskt för både samkönade äktenskap, kvinnliga präster och aborträtten – jag menar att allt detta ryms inom ramarna för kristen tro – men den unge var besviken. Han ville ha svar, han ville ha regler, han ville ha ordning. ”Ja men, ni tror ju inte på något! Hur kan ni kalla er religiösa?”, utbrast han förtvivlat. En kort tid senare vände han sig till den lokala imamen och har nu konverterat till islam.
Jag tror att unga människors sökande och deras frågor ska tas på största allvar, och jag menar att en präst ska kunna argumentera med hjälp av bibelcitat och teologiska tolkningar i stället för att slappt hänvisa till tro, hopp och kärlek när de möter besvärliga uppfattningar. Att unga människor söker sig till kyrkan är fantastiskt – de ska tas emot med respekt, inte avfärdas som misshagliga.
Den nyfrälste är ofta både konservativ och rigid. Det ändrar sig i allmänhet när man är trygg i sin tro – men det är en resa som varje kristen måste göra och på den resan behöver man kloka kristna att diskutera med. Vad man inte behöver är fromma leenden och avfärdanden. Då söker man sig någon annanstans, till sammanhang som faktiskt gör anspråk på att veta något om vad som är sant.
***
