50 nyanser av att få sparken

Härvan kring Handelsbankssfären har till största del beskrivits som orsakad av ett olämpligt användande av affärsflyg och exklusiva jaktgårdar. De uppgifterna, avslöjade av SvD, har mycket riktigt haft stor betydelse.

Men ett nästan större problem är sfärens oförmåga att vara öppen inför både omvärld och övriga aktieägare. Det visade sig inte minst förra veckan när SCA-chefen Jan Johansson efter eget beslut avgick från sin post. Så beskrev han det själv och i pressmeddelandet står det »avgår«.

Enligt årsredovisningen har Johansson i sitt anställningsavtal »en uppsägningstid om två år från bolagets sida. Koncernchefen äger motsvarande rätt med iakttagande av en uppsägningstid om ett år.«

Ändå meddelade SCA:s styrelse att Johansson »enligt en överenskommelse med styrelsen och i enlighet med anställningsavtal« får lön under uppsägningstid om två år, totalt 22 miljoner.

Senare fick SCA:s kommunikationschef gå ut och berätta att Jan Johansson »tekniskt sett« har fått sparken. Men först efter att han själv meddelat styrelsen att han på grund av granskningen och förundersökningen »inte [kunde] fokusera på affärerna«. Är inte det förvillande likt att avgå själv? Varför ska SCA:s aktieägare betala ytterligare 11 miljoner kronor för att styrelsen ska fatta beslutet som Johansson redan gjort själv?

En liknande kommunikation användes för övrigt häromveckan när Pär Östberg, vice vd:n för moderbolaget i sfären – Industrivärden – träffade »en överenskommelse som innebär att han ska lämna« bolaget. Fick han sparken eller avgick han själv?

Anders Billing