AfD närmar sig makten i den grumliga förtretens land

Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Dagen därpå flög Willy Brandt, den före detta förbundskanslern som mer än någon annan politiker hade stått för ett slut på det kalla kriget, från den dåvarande västtyska huvudstaden Bonn till den delade metropolen. ”Jetzt wächst zusammen, was zusammengehört”, förklarade han i intervju efter intervju: ”Det som hör ihop växer nu ihop”. Parollen togs snabbt upp i historieskrivningen och citeras än i dag i minst varannan artikel som skrivs till minne av en händelse, som vanligtvis kallas för ”återförening”. 

Drygt tre decennier senare vet man dock bättre. 

Tyskland växte aldrig ihop, förutom kanske inom ekonomin, säger Steffen Mau, professor i makrosociologi vid Humboldt-universitetet i Berlin. Vad som kallas för ”återförening” var en anslutning, eller ett övertagande, med Västtyskland som den i allt dominerande parten. Några av de gamla skillnaderna blev kvar, andra ersattes av nya motsättningar, och somliga växer fortfarande.  

”Ungleich vereint – Warum der Osten anders bleibt” (”Olikt förenat – varför Östtyskland förblir annorlunda”, Berlin 2024) är titeln på en nyss publicerad bok där Steffen Mau, empiriker som han är, redogör för skillnaderna mellan Öst- och Västtyskland: Visserligen tjänar människorna i Östtyskland numera nästan lika mycket som deras kollegor i väst, i genomsnitt. Visserligen ligger pensionerna på samma nivå. De rika lever dock någon annanstans, i ”Wiesbaden” (en kurstad vid Rhen), som Steffen Mau brukar säga. Åttio procent av industriproduktionen försvann, förmögenheterna samlas i väst, få östtyskar når höga positioner inom företagslivet och förvaltningen eller blir professorer. Många unga och välutbildade, bland dem fler kvinnor än män, lämnade regionen: Befolkningsmängden för hela Östtyskland minskade med trettio procent och ligger i dag kring tolv miljoner människor (hela Tyskland har 85 miljoner). De som blev kvar utvecklade under tiden en stark känsla av samhörighet, och den är inte bara produktiv: De förstår sig som ”Ossis” och håller fast vid en östtysk identitet, mot övergreppen från väst, de äkta och de uppfunna, medan de själva gärna betraktar sig som svikna och övergivna. 

Om en vida spridd östtysk ”Unmut” talar Steffan Mau: en grumlig känsla av förtret. Den går djupare än ett ”missnöje”, som vanligtvis får duga som översättning, och yttrar sig i ett ständigt gnatande (”Meckern”).

I september väljs nya parlament i tre av dessa fem delstater: i Thüringen (1 september), Brandenburg och Sachsen (22 september). Alla prognoser pekar nu på att Alternative für Deutschland, AfD, Tysklands motsvarighet till Sverigedemokraterna, kommer att få runt trettio procent av rösterna i de två sistnämnda delstaterna. Visserligen finns AfD också i väst, men kärnan är östtysk. Att partiet för första gången kommer att ingå i en regering, troligtvis i Sachsen, kanske också i Thüringen, verkar oundvikligt. 

Samtidigt har en ny, nationalistisk vänster vuxit fram – Bündnis Sahra Wagenknecht, BSW – som kan räkna med mer än femton, kanske mer än tjugo, procent av rösterna. Och eftersom de tre partierna som för tillfället regerar Förbundsrepubliken antingen gett upp dessa tre Länder (Socialdemokraterna) eller aldrig spelat någon större roll i Östtyskland (De Gröna och Liberalerna), uppstår ett nytt partisystem: de gamla konservativa – de tyska Kristdemokraterna, CDU, i mitten, en radikal höger på ena sidan och en stabil vänster på den andra. 

Av allt att döma kommer de politiska landskapen i Öst- och Västtyskland att vara fundamentalt olika, med konsekvenser för den nationella politiken. Tyskland är en federal stat, delstaterna är representerade i den lagstiftande församlingens andra kammare, med ett stort inflytande över alla beslut som parlamentet fattar. 

Steffen Maus tunna verk, som nu ligger på första platsen på den tyska bestsellerlistan för pocketböcker, medan författaren verkar springa från podium till podium, är bara den senaste av en lång rad publikationer som sedan ungefär ett år tillbaka är ägnade de växande motsättningarna mellan Öst- och Västtyskland. De flesta av dessa böcker har skrivits av författare som antingen är från Östtyskland, eller som har en grundlig erfarenhet av livet i de fem ”nya” delstaterna. Det tycks behöva vittnesmål för att förklara besvikelsen. 

Steffen Mau själv utbildades till elektrotekniker på ett varv i Rostock, innan han efter ”återföreningen” studerade sociologi och statsvetenskap. Hans bok skiljer sig dock från alla föregångare genom att han inte klagar, utan accepterar situationen som den är. Övergången från en socialistisk stat till marknadsekonomi och demokrati är avslutad, förklarar han. Skillnaderna är nu givna och kommer att vara kvar. Och han hittar många exempel: inte bara inom ekonomin och politiken, utan också vad gäller den lokala fördelningen av tennisplaner eller moskéer, i andelen migranter inom befolkningen, i frekvensen av skilsmässor, eller i procentsatsen av de hushåll som är kopplade till fjärrvärmenätet – och om man redogör för alla dessa faktorer i form av en geografisk karta, så får man exakt bilden av gamla DDR.  

Framför allt från mediernas, men också från de etablerade partiernas sida, förklarades AfDs uppgång med enkla instrument ur socialpsykologins verktygslåda. Att så många östtyska väljare röstar för ett främlingsfientligt parti måste bero på en känsla av eftersatthet eller underlägsenhet, menade de. Den radikala nationalismen borde vara ett försök att gottgöra för ett försvunnet hopp på framtiden. Och om många östtyskar hänger sig åt en ogrundad rädsla för social degradering, så missar de att de har det ekonomiskt bättre än någonsin förr. 

Som följd verkar många östtyskars misstro mot det mediala och politiska etablissemanget bara ha vuxit: det var fortfarande någon annan som talade om vad de antogs tänka och tycka. Steffen Maus ”nya” realism är däremot ett försök att övergå till en debatt grundad på lika villkor: Fientligheten mot främlingar är ett politiskt ställningstagande. Den borde inte bemötas som en patologisk händelse, utan som ett medvetet beslut, utan att skygga för öppna motsättningar. Och visst är kategorin ”folk” en fantom, dess fiktiva karaktär kan lätt bevisas. 

De etablerade tyska partierna drog inte denna konsekvens, och de drar den inte än. I stället försöker de att härma AfD, framför allt inom migrationspolitiken. ”Recht und Ordnung durchsetzen” heter Kristdemokraternas valprogram för Sachsen, och alla vet att parollen framför allt riktar sig mot invandrarna. Socialdemokraterna låter nästan likadant. Strategin skvallrar dock om svaghet och planlöshet: Varför skulle väljarna rösta för kopian, när originalet finns till hands? Förresten är det ingen motsägelse, förklarar Steffen Mau, att främlingsfientligheten är störst i områden där man har minst erfarenhet med människor av utländsk härkomst. Etnografiskt betraktat var gamla DDR en region med få stora städer och en lantlig prägel (inte helt olikt Sverige, förresten) – mest bebott av ”kleine Leute”, arbetare eller småborgare med liten erfarenhet av livet på andra ställen. Visst hade man ryssarna och kontraktarbetarna från Vietnam eller Kuba. Men den tyska befolkningen levde för sig själv, så som den gjort sedan många generationer. 

Dagens främlingsfientlighet bygger på en tradition av misstro och bristande erfarenhet, som kan aktiveras i politiska syften och talet om tilltagande polarisering i samhället främjar just den utveckling som den själv hittat på.  

Men om skillnaderna mellan AfD och de etablerade partierna knappt är märkbara i migrationspolitiken – var ligger de då? 

I Thüringen har AfD redan förklarat att de vill säga upp regeringens kontrakt med Mitteldeutscher Rundfunk, det regionala public-service-företaget inom radio och tv; ett bolag som förresten är av nästan samma storlek som SVT, SR och Utbildningsradion ihop. Man får dessutom förvänta sig att ett starkt AfD kommer att försöka bygga om den liberala demokratin och dess institutioner, ungefär efter ungersk eller före detta polsk modell. Men sådana förändringar ter sig nästan vara obetydliga jämfört med nationalisternas utrikespolitiska intressen vad gäller Europeiska unionen, som anses vara alltför mäktig, men framför allt vad gäller relationerna till Ryssland. 

Varken AfD eller BSW har hittills presenterat ett detaljerat program, men att de välkomnar fredsförhandlingar, att de är beredda att gå med på en territorial nyordning i östra Ukraina och att de kommer att motsätta sig varje närmande mellan Ukraina och Nato, det tycks vara givet. De första utrikespolitiska följderna av de radikalt nationalistiska partiernas framgångar i Östtyskland är redan tydliga: i mars använde Friedrich Merz, det konservativa partiets ordförande, fortfarande hårda ord efter att kanslern Olaf Scholz hade vägrat leverera den tysk-svenska medeldistansroboten Taurus till Ukraina. Men ju närmare valdagen kom, desto tystare blev han – för att numera undvika allt tal om att skicka avancerade vapen till fronten. 

Inom AfD finns en radikal fraktion med tydliga sympatier för nationalsocialismen. Stödd på ett utlåtande från tyska Säpo, Verfassungsschutz, som bedömer delar av AfD som ”bevisat högerextremistiska”, krävs nu allt oftare ett förbud av partiet. Men hur demokratiskt är det att utesluta tredjedelen av alla röster? Och vem vill vara ansvarig för de våldsamma konflikter som ett förbud skulle provocera fram? 

Bindningarna till enskilda partier är svaga bland östtyskar, hävdar Steffen Mau. Redan av historiska skäl finns inga lojaliteter som skulle bestå hela livet eller till och med över generationer – så som det varit med Socialdemokraterna i norra Västtyskland eller Kristdemokraterna i södern. Förmodligen har han rätt. Konsekvensen är i så fall att det inte skulle finnas någon bättre politik mot högerpopulisterna i de östtyska delstaterna än att ge dem några år vid makten. 

Som sagt: Kristdemokraterna i Sachsen leker redan med tanken att bilda en koalition. 

***

Thomas Steinfeld är journalist och författare och har tidigare arbetat på den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung som kulturredaktör.

Läs även: Risken för ett ännu större krig i Mellanöstern har ökat

Läs även: I skogens mörker