Alla under ett paraply

»När solen skiner skiner vi, jag ska alltid stå bredvid. Under mitt paraply-ply-ply-ply-ply.«

När prins Carl Philip gifte sig med Sofia stod plötsligt David Pagmar, till vardags lingvist, i Slottskyrkan och sjöng hjärtat ur sig inför hela nationen.

Nationen blev förvirrad. Hembränt och champagne sattes i vrångstrupar. De vanligaste reaktionerna på sociala medier började med »Vem i helv …«.

Även vi som kände igen den obskyra artisten Montt Mardié var uppspelta. »Att Montt Mardié sjunger på prinsbröllopet måste väl ändå vara årets indiechock?!«, hälsade twitteranvändaren @heyeurydice.

Låten är en översatt version av Rihannas dunderhit »Umbrella«, vars »ella-ella-ella«-refräng letade sig in i planetens hjärnor 2007.

När Pagmar kort senare började spela låten live var han del av en större trend: vita indiekillar som gjorde finstämda ballader av pop- och r&b-hits. En genre-crossover som kändes spännande då, hade sin topp några år senare, och kanske begravdes i Storkyrkan i lördags. Även internationella reaktioner på Rihanna-covern har osat förvirring.

Egentligen är allt både logiskt och svenskt.

Att göra trender folkliga är en nationalsport. Kungahuset blir allt skickligare. Om inte Daniel Westling-eran för evigt sänker alla kämpande republikaner, så kanske designprinsens lagom senfärdiga trendkänslighet gör det? Det här är inget dammigt, konservativt gäng. De är som du och jag – lyssnar på Rihanna-covers när de hånglar!

Kontraktet fungerar. Kungligheterna liknar människor. Artisterna når en ny publik. Alla ska med. I konungariket Sverige finns det inget som heter »indie«.