Annie Jacobsen: ”Kärnvapen är något sinnessjukt”

De flesta vet vad som händer de första ögonblicken efter att ett kärnvapen detonerar: ljusblixten, chockvågen, den extrema värmen. Om bomben smäller över USA:s huvudstad Washington dör en halv miljon människor på fläcken. De har tur; de slipper eldstormarna, strålningssjukan och den mänskliga civilisationens undergång. Kanske till och med den mänskliga artens.

Det är vad Annie Jacobsens senaste bok Kärnvapenkrig – ett scenario handlar om. Avskräckningsdoktrinen säger att eftersom alla kärnvapenmakter har möjligheten att utplåna varandra, har de alla incitament att hålla fingrarna borta från den stora röda knappen. Men vad händer om avskräckningsdoktrinen misslyckas och någon faktiskt avfyrar en atombomb?

– Jag har tidigare skrivit sex böcker, alla på temat underrättelseoperationer eller militära operationer, oftast väldigt mörka och våldsamma. Var och en av dem har haft hundra källor – soldater, spionpiloter, CIA-direktörer. Och många av dem sa till mig med en sorts stolthet, kanske ett rättfärdigande: ”Annie, jag gjorde vad jag gjorde för att förhindra tredje världskriget.” 

Och tredje världskriget brukar syfta på just ett hotande globalt kärnvapenkrig. Så när kärnvapenfrågan hettade till under Donald Trumps presidentskap var det uppseendeväckande. Nordkorea hotade med kärnvapen och Trump svarade på Twitter att hans egen röda knapp är större och dessutom har fördelen att den fungerar. 

– Jag känner inte till något annat tillfälle där en amerikansk president har hotat med kärnvapen. Inte ett enda. Och jag började undra – vad händer om avskräckningen misslyckas? säger Jacobsen. 

I bokens scenario initierar den första explosionen en kedja av missförstånd och förhastade beslut som slutar i det tredje världskriget. Det hela är över på 72 minuter. Fem miljarder människor dör och återstoden av mänskligheten slungas tillbaka till jägar-samlar-stadiet. Samtidigt gör kärnvapenvintern, radioaktiviteten och det förstörda ozonlagret planeten obeboelig. Om någon spillra av mänskligheten överlever på sikt lämnar Jacobsen osagt. 

Kärnvapenkrig har blivit en internationell succé. Efter blixtvisiten i Stockholm ska Annie Jacobsen resa till Vatikanen för att prata om fred, och senare till en amerikansk armébas i Sydkorea för att prata om krig. Hon har gästat världens största podcast, The Joe Rogan Experience, där programledaren sa att han inte klarade av att läsa boken – den var för obehaglig. 

En del av framgångarna har utan tvekan med stilen att göra. Jacobsen skriver även tv-manus, till exempel åt Amazons Jack Ryan-serie, och recensenterna har liknat Kärnvapenkrig vid en thriller. Tredje världskriget utspelar sig minut för minut, ibland sekund för sekund. Men framgången har också att göra med att ämnet är brännande aktuellt, säger Jacobsen. 

– Boken har blivit ovanligt populär i betydelsen att vanliga människor läser den. Alla möjliga sorters människor. Jag tror det säger något om hur angeläget ämnet är. Att kärnvapenkrig är något sinnessjukt. Kärnvapen i sig är sinnessjukt.

I Jacobsens scenario är det Nordkorea som avfyrar den första bomben. 

– Jag frågade Richard Garwin, fysikern som designade den första vätebomben, vad som oroade honom mest, och han svarade: en rogue leader med en kärnvapenarsenal, säger Jacobsen. 

Men även andra kärnvapennationer skulle kunna få en sådan ledare, tillägger hon. 

– Det finns nio länder med kärnvapen. Såvitt jag känner till har den högsta politiska ledaren ensam makt över kärnvapenarsenalen i samtliga dessa. Hur sjukt är det inte att dessa nio individer kontrollerar miljarder människors öden? 

Förmodligen skulle även de mest hökiga kärnvapenförespråkarna önska att mänskligheten inte hade medlen att utplåna sig själv. Men nu när atombomber finns menar många att det är säkrast att ha sina egna, för att inte fienden ska bli militärt överlägsen. Ur det perspektivet framstår nedrustning som en önskedröm, särskilt som de ledare som är mest villiga att rusta ner rent logiskt sett också är minst villiga att använda kärnvapen – och vice versa. Och om de relativt sansade kärnvapennationerna rustar ner medan de andra behåller sina arsenaler skulle det existentiella hotet mot mänskligheten knappast minska. 

Jacobsen är noga med att påpeka att Kärnvapenkrig inte handlar om nedrustning. Hon är inte i ”the business of disarmament”; bokens syfte är att påminna människor om att kärnvapen är ett existentiellt hot, inte bara ett hot mot liv och hälsa eller mot enskilda länder. Men det är tydligt att hon tror mer på nedrustning än på alternativet. 

– Nedrustningförespråkarna säger inte att vi ska avskaffa kärnvapen över en natt. Det är en process. Men om man arbetar tillsammans i en grupp för att försöka få även den mest skurkaktiga i gruppen att följa reglerna, då kommer man att stärka banden med varandra. 

Men även om alla existerande kärnvapen skulle försvinna finns ju den tekniska kunskapen kvar. Hur undviker man en situation där en ensam skurk utvecklar kärnvapen och ingen annan har något att sätta emot? 

– Jag förstår de människor, framför allt i militären, som genuint tror på avskräckning för att det är vad vi har och det har funkat hittills. Men bara för att det har fungerat i det förflutna innebär det inte… 

Hon gör en kort paus. 

– Det är ett väldigt svårlösligt problem. Inte tu tal om det. Men riktningen vi rör oss i nu är farlig. 

Det är inte antalet kärnvapen hon syftar på. Sedan åttiotalet har antalet kärnvapenspetsar i världen i själva verket sjunkit från 70 000 till strax över 12 000. Men samtidigt håller både Ryssland och USA på att uppgradera sina vapensystem, och i slutet av september testade Kina en interkontinental ballistisk robot för första gången på fyrtio år. 

– Kärnvapenmakterna håller på att positionera sig och manövrera i en riktning som är fundamentalt fel. Länder börjar se på andra länder som fiender, snarare än motståndare. 

Jacobsen förklarar: en motståndare kan man vara oense med utan att behöva förgöra den. En fiende strävar man efter att utplåna.

– Och man behöver inte se längre än till det amerikanska politiska systemet för att se hur skrämmande det kan bli om man går in för att förgöra sin fiende. Jag skriver inte om politik, jag har läsare på båda sidor av mittgången, men det är tydligt att de båda sidorna har börjat hata varandra, säger hon. 

Läs även: Johan Wennström: Nu hade vi behövt den blågula bomben

Läs även: Naivitet och optimism kan utlösa krig