Är Finlands sak fortfarande vår?

»Finland är den svenska säkerhetspolitikens Sanctus Sanctorum«, sa en gång den legendariska diplomaten Sverker Åström. Eftersom Åström (1915–2012) anses vara en av dem som skapade doktrinen som gällde under hela kalla kriget fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning – »alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig« – så bör man nog ta honom på orden. Förhållandet till Finland är det heligaste heliga i svensk försvars- och utrikespolitik. Kanske ända sedan 1809, då den östra rikshalvan gick förlorad i krig mot Ryssland.

I dag i Putindiktaturens tidevarv är neutraliteten skrotad men alliansfriheten består. Diskussionerna om eventuell Nato-anslutning delar vi med likaledes alliansfria Finland. Vi militärplanerar ihop. Så sanningen i Sverker Åströms utsaga tycks bekräftad.

Men här finns viktiga skillnader mellan länderna. De syns skarpare om man betraktar Sverige med finländska ögon.

I Finland har statsledningen uppmuntrat till en snabb omprövning av förvarspolitiken. Det får bred uppslutning i riksdagen. I Sverige drivs Natodebatten däremot på ett tillspetsat partipolitiserat vis. Regeringen tycks ha svårt att försona sig med att kartbilden från kalla kriget gått förlorad. Då var Sverige en tänkt balanspunkt mellan Danmark, Norge och Nato i väst och Finland plus Warsawapakten i öst. Vad Sverige företog sig ansågs påverka särskilt Finlands status. Detta var den så kallade nordiska balansen.    

Villkoren har förändrats, men i vilken mån gäller den gamla ödesgemenskapen Sverige-Finland i dag? I en tv-intervju i förra veckan fick president Sauli Niinistö frågan om länderna närmar sig Nato gemensamt: »Just nu ser det inte ut som om vi marscherar ihop«, löd hans svar.

Statsminister Magdalena Andersson väckte förundran på finländskt håll med uttalandet om att en Nato-ansökan i dagsläget skulle »destabilisera den här delen av Europa«. Något som väl i så fall också borde gälla Finland. Forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors ansåg att det lät som en eftergift åt de ryska kraven på ett förbud mot nya Nato-medlemmar: »I Finland låter man bli att formulera sig som Andersson gjorde, för det skulle begränsa vår handlingsfrihet.«  

Opinionerna mot en anslutning till Nato har varit ungefär lika starka på båda sidor Bottniska viken. Nu skiftar de, snabbast i Finland där en klar majoritet är för inträde.

Oavsett »ja« eller »nej« bör länderna helst fatta samma beslut sägs det ofta, på båda håll. Fast det är »oklart om Sverige är redo att lida för Finland«, förklarade en rubrik i Hufvudstadsbladet kring årsskiftet. Den gällde ett forskarseminarium på Hanaholmen utanför Helsingfors. Experter från ömse sidor välkomnade det militära samarbetet men slog fast att det inte innehåller några bindande avtal för skarpa lägen. Oklart alltså vad det ytterst håller för.

Flerfaldiga utrikesministern och Nato-skeptiska socialdemokratiska veteranen Erkki Tuomioja pekade förra året i sin bok Tulevaisuuden varjossa (I skuggan av framtiden) på att Sverige avtalsmässigt knutit sig närmare USA än vad Finland gjort. Finland deltar aktivare i arbetet på att stärka EU:s säkerhets- och försvarspolitik. Tuomioja gissar att orsaken till den svenska avhållsamheten gentemot EU varit att »Sverige med sina stora försvarsindustriella intressen inte vill underställa dessa den mer omfattande europeiska försvarsindustrin«.

Kriget i Ukraina har ändå förmått Sverige att anpassa sig en smula till Finlands EU-vänligare linje. Statsministrarna Sanna Marin och Magdalena Andersson har gemensamt skrivit till Bryssel och påmint om att EU:s fördrag faktiskt säger att en medlemsstat som utsätts för ett väpnat angrepp ska få »stöd och bistånd med alla till buds stående medel«.

Trots det, Finland förblir ett långt mer EU-orienterat land än det tveksamma Sverige. 

Dagens politiska eliter i Helsingfors har heller inte glömt historien om hur Sverige hösten 1990 offentliggjorde sin ansökan om inträde i EG/EU utan att ordentligt informera finländarna i förväg. Ett misstag alla de inblandade beklagat i efterhand.

Är det säkert att liknande glapp eller missförstånd inte uppstår igen? I finländarnas spaningar på Sverige blandas förhoppningar och oro.

»Är positionerna i Sverige lika fastlåsta om Nato även om det blir regeringsskifte efter valet?«, undrade forne utrikesministern Pär Stenbäck i en tidningskrönika. Den käbblande partipolitiken ter sig ganska obegriplig från finländsk horisont. »Sverige hänger inte med på vägen mot Nato«, gissade centerns partiorgan Suomenmaa häromdan. »Sverige och Finland har inte varit så tätt bundna till varandra sedan kriget mot Ryssland 1808–1809«, sa däremot statsvetarprofessorn Mikko Majander i tv.

Magdalena Andersson upprepar gärna den svenska regeringsdeklarationens ord om att »alliansfriheten har tjänat oss väl«.  Den anpassliga neutraliteten under beredskapsåren och kalla kriget underlättade inte minst det framgångsrika välfärdsbygget. Vilket i sin tur stärkt föreställningen om Sverige som en förebild för andra, ett land med en mission ute i världen.

En återspegling av de här synsätten såg finländarna under coronapandemins inledning. Då blomstrade vad statsvetaren Gina Gustavsson kallat »folkhälsopatriotismen«. Svenskarna förstod minsann att värna om folks frihet, medan man i bland annat Finland stängde in människorna och rent av tog militär och hemvärn till hjälp. Tidningen Helsingin Sanomat kommenterade syrligt i en ledare: »Svenskarna har i allmänhet som vana att stolt upphöja sina egna tillvägagångssätt som en ›svensk modell‹. Finländarna understryker snarare sin vilja att vara allmänt pragmatiska.« Tidningens korrespondent i Stockholm förfärades samtidigt i ett långt reportage över hur lätt och enkelt svenskarna bortsåg från de höga dödstalen. Deras bristande känsla för kris.

I de här reaktionerna avslöjas hur olika länderna fungerar mentalt. Författaren Sofi Oksanen fångade det på pricken när hon intervjuades i förra veckan (DN 24/3): »Det är länge sen Sverige varit i krig  … jag tänker att krig kanske är ett mer oklart begrepp i Sverige. I Finland och Baltikum är det en levande del av vår samtidshistoria och familjernas historia.« Det handlar alltså om en svensk aningslöshet. 

När kalla kriget var över avrustades Sverige raskt och värnplikten avskaffades, allt utan egentlig diskussion. Begreppet »krig« har i Sverige mest manat fram tankar om flyktingströmmar. Sällan handlar »krig« för dem Fredrik Reinfeldt kallade »etniska svenskar« om rädsla för den egna kulturens eller det demokratiska samhällslivets undergång. I Finland har sådana rädslor sedan 1900-talskrigen levt kvar som ett kollektivt trauma. Därför har värnpliktsarmén och beredskapslagren funnits kvar. »Finland [kan] inte göra som Sverige och förlita sig på att grannarna sköter försvaret av sitt territorium«, lät dåvarande presidenten Tarja Halonen undslippa sig 2004. 

Schablonen om de bekväma svenskarna har än i dag folkligt fäste bland finnarna. Samtidigt som de gärna styrker sin egen självkänsla med att upprepa berättelserna och myterna om Vinterkriget 1939–40, om nationen som samlar sig och står emot. Vinterkrigsandan har åberopats under både pandemin och kriget i Ukraina.

Jämförelsen eller tävlan med svenskarna har varit en del av den finska identiteten, inte bara ifråga om ishockey-VM. Om det förr handlade om känslor av underlägsenhet är det annorlunda i dag. Finland har hunnit ikapp eller förbi Sverige på en rad sociala och ekonomiska områden. Nu sker allt oftare att svenskarna vänder sig till Finland för att lära, till exempel om skolan och om försvaret. Finländarna ser dessutom inslag i Sverige att ta varning av, främst invandringspolitiken. 

Den finländska upplevelsen av att under 2000-talet äntligen tas emot som helt jämbördiga med svenskarna, rent av som mer europeiskt medvetna än de, är en av utgångspunkterna i dialogen om Nato.

Finländarna kan inte säga som Magdalena Anderson att alliansfriheten »tjänat oss väl«. Neutraliteten under kalla kriget var påtvingad. Den innebar självcensur inom politik och medier för att behaga Kreml. Putins uppträdande i dag har fått finländarna att minnas hur förödmjukande det var.

Begreppet »finlandisering« har i den internationella debatten plockats fram igen ur historiens skräpkammare. Det kunde vara en modell för fred i Ukraina har det sagts.

De här olustiga påminnelserna har under vintern lett till en del självrannsakande publicitet i Finland om republikens faktiska förhållanden till rysk maktutövning genom åren. Statsvetaren Alpo Rusi har just gett ut en bok om KGB i Finland under Sovjetunionens sista period. Bland annat visar sig att Jaakko Kalela, chef för presidentkansliet i mer än tjugofem år, beskrevs av KGB som en »operativ resurs«. Vad betyder det? Debatt pågår.

Tarja Halonen satt som president mellan 2000–2012. Nu har hon granskats i medier och böcker för att hon möjligen var alldeles för godtrogen i tjänsteumgänget med kollegan Vladimir Putin. Hennes efterträdare Sauli Niinistö har visserligen fått internationellt rykte om sig som en mer skärpt analytiker, men i fallet Putin medger han sin otillräcklighet.

Finländarnas omprövning apropå Nato är bara nästa kapitel i den oändliga historien om hur det är att sekel efter sekel leva med Det Stora Ryssland som granne. En ödesgemenskap.

Anser vi i Sverige att vi ännu delar den ödesgemenskapen med Finland? Sanctus Sanctorum? Det är frågan svenskarna måste besvara.

***

Läs även: Säkerhetspolitik i ord och handling

Läs även: Soldater – föräldrars egendom eller statens?

Läs även: Krig skapar kollektiva minnen

Läs även: I huvudet på Putin

Läs även: Draken och björnen – fiendens fiende

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.