Arbetsmarknadens partier

Reklamfilm, rapporterade nyligen en morgontidning, kommer vara viktigare i årets valrörelse än någonsin tidigare. Kanske är det i det ljuset man ska se förra veckans klickmonster från TCO, en film om en amerikan som lever som en svensk. Formen, mobilvänlig treminutersvideo med drag av dokusåpaparodi, och perspektivet, en narcissistisk nation som speglar sig i andras ögon, är förstås perfekt i sin samtid. Men mer än så. Frågan är om inte filmens metanivå säger allra mest om Sverige detta valrörelsens år.

Att det är ett fackförbund som gör filmen och att det viktigaste budskapet är att det är superduperunderbart att leva i ett land där förnuftiga arbetsgivare och arbetstagare kan sätta sig ner runt ett bord och göra upp om saker.

Svenskt Näringsliv har fått en ny vd. Ingen representant för tillverkningsindustrin som brukligt utan en vårdföretagare som, får man anta, kan besvara människors oro för skolan och vården och omsorgen. Och i veckan föreslog LO att arbetsmarknadens parter ska förhandla fram en lösning på det som kallas vinst-i-välfärden-problemet.

Exakt vad vinster i välfärden har med arbetsmarknadens parter att göra framkom inte av utspelet. Däremot att de politiska partierna gjort sig obsoleta.

Man får anta att de båda organisationerna nu fastställer valsedlar så att man kan rösta på en av dem i september.

Eller, enklast vore förstås om de bara förhandlade fram ett valresultat. Så vi slipper det där med att välja.