Att missa misstroendet

Det skulle vara en stor stund för Mattias Karlsson. Saknade riksdagen förtroende för statsministern? Så löd frågan sd:s vikarie ställt.

Inget dumt spörsmål med tanke på att rätt många i det här landet tvekar rätt mycket inför Stefan Löfvens kvaliteter som politiker. Ändå föll det platt. Karlsson själv dök inte ens upp vid misstroendevoteringen – försenad av strulande flyg – och det som skulle varit crescendot på höstens maktdemonstrationer blev till ett snöpligt antiklimax.

Dramatiken pågick i stället i väster. Där hade Göteborgs-Tidningen granskat lokalpolitikern Lena Malm (s). När hon viftade bort GT med orden »en tidning som jag tror snart dör digerdöden« tände redaktionen. Över. Man låtsades inte om att Malms största problem var svenska språket – det ord hon förgäves sökt efter var uppenbart »sotdöden« – utan gick till motattack. Chefredaktören Frida Boisen skrev att Malm sagt: »Dö digerdöden!« Ett litet utropstecken betyder inte så mycket, tänker kanske någon nu, fast det förvandlade ju Malms eventuellt undermåliga analys av affärsläget för GT till en förbannelse. »Hon dömer oss till döden«, fortsatte Boisen.

Går det att döma någon till digerdöden? Hur effektueras straffet? Och vilket lagrum menade Boisen att Malm hänvisat till?

Man får småle, absolut. Göteborgshumor fick en ny innebörd.

Men det var också en vecka med en tydlig sensmoral: Missa inte misstroendet!

Oavsett om du fastnar i trafiken eller i föreställningen om att du själv inte har något att förlora när någon säger något dumt om dig.