Att plantera en minister

»Hans kärlek till mor började likna hans kärlek till svenska folkpartiet. Han visste att båda hade sett sina bästa dagar.«

Henrik Tikkanens ord i romanen »Brändövägen 8« från 1975 var varken det första eller det sista dödförklarandet av det politiska parti som företräder de drygt 5 procenten svensktalande i Finland.

Uttalanden om partiets hädanfärd tenderar, liksom finlandssvenskarna själva, vara överdrivna. Svenska folkpartiet har varit med i varenda regering i Finland just sedan 1975, oavsett partifärg.

Partiet vill sitta med för att undvika att regeringar glömmer bort de »svenska« frågorna. De släpps in för att de andra partierna vill hålla de högljudda och ekonomiskt och kulturellt inflytelserika finlandssvenskarna på mattan.

Men också för att partiet har haft en förmåga att odla fram dugliga och lojala politiker, att befolka statsrådet med.

I helgen var det dags för det senaste. Då valdes Carl Haglund, 33, till ny partiordförande. I onsdags axlade han också sin företrädares portfölj och blev försvarsminister.

På ytan är Haglund sinne-bilden av en borgerlig finlandssvensk makt-man. Född i propra Helsingforsförorten Esbo, utbildad på Svenska Handelshögskolan »Hanken« och sedan noggrant groomad av gubbarna i den maffialika finlandssvenska nomenklaturan.

Som vanligt besegrade Haglund sin kvinnliga motståndare, Anna-Maja Henriksson. Kvinnor göre sig icke besvär i partiet.

Carl Haglund, känd som Finlands bäst klädde politiker, beskrivs dock som ett par hjärtslag mer människa än sina föregångare. Han började sin bana som journalist, och har varit chefredaktör för den finlandssvenska motsvarigheten till Nöjesguiden.