Bilden av Sveriges coronastrategi: Långsam och otydlig – hur blev det så?

EU-länderna, vars misslyckade upphandling av vaccin ställt till det rejält,  ligger pinsamt långt ner på listan när vaccinationsgraden jämförs (Fokus 5/2). Efter Israel som ohotad etta, och Storbritannien och USA på fem-i-topp följer en lång rad länder.

Sedan ingenting.

Sedan ingenting igen.

Sedan Sverige.

I skrivande stund på plats 29. Både före detta östländer och Italien, vars bristande organisationsförmåga är omvittnad, ligger före oss. För ett land vars medborgare närmast organiskt inordnar sig i räta rader utan minsta tvång på uppstyrning så är det tufft att prestera så undermåligt.

När britterna vaccinerat över 18 procent har Sverige ännu inte nått 4 procent. Samtidigt kan vi dagligen ta del av den vildvuxna flora av nationella rekommendationer och regionala planer som nu växt fram.

Finns det ingen best practice att ta till sig av?

Gemensamt för länder som ligger i vaccineringens front är först och främst att de säkrat tillgången, i Israels fall genom att köpslå med befolkningens personuppgifter. Det hade aldrig fungerat i Sverige – av integritetsskäl.

Sverige är precis som övriga EU-länder del av B-laget som får vänta in leveranser, men inte ens det är hela förklaringen.

Avstånd är en annan faktor, ett mindre och tätbefolkat land kan vaccinera snabbare.

Organiseringen av sjukvården spelar också roll. Storbritannien har en starkt centraliserad sjukvård, det hjälper.

Men det finns ytterligare en variabel att titta på – förvaltningsmodell.

I Danmark till exempel, där vaccinationsgraden är nästan dubbelt så hög som i Sverige, är sättet att styra annorlunda. Danskarna – precis som amerikaner, britter, och israeler – låter gärna ministrar styra. I Sverige går inte det, här måste regeringen fatta beslut. Och departement och myndighet är två skilda organisationer, även i tider av kris.

[caption id="attachment_651634" align="alignnone" width="991"] En av många myndighetsgemensamma digitala pressträffar om coronapandemiläget. Foto: Henrik Montgomery / TT[/caption]

För alla de som sitter klistrade framför den dagliga presskonferensen och med gnisslande tänder efterfrågar att någon minister borde gå in och peka med hela handen så finns svaret här: det är inte möjligt utan att ändra svensk grundlag och för att göra det krävs två riksdagsbeslut med ett mellanliggande val.

Om någon tycker att Anders Tegnell borde styras upp så är det inte Lena Hallengrens sak att göra det. Hennes chef heter Stefan Löfven, Tegnells chef heter Johan Carlson.

Avtalet för vaccinering av svenskarna stipulerar att staten betalar för de vaccinationer som rapporteras in till vaccinationsregistret, och regionerna utför vaccinationerna. Så länge de uppfyller punkterna i avtalet får de sköta jobbet på sätt de finner ändamålsenligt. Regeringen styr över fördelningen av medel, och myndigheten kan rådge, men mer tvingande påverkan finns inte över regionerna.

Men den självbestämmande parten kommer ingen vart om den rådgivande inte levererar.

När Fokus den senaste veckan undersökt hur Sveriges regioner tänker sköta logistiken och informationen kring vaccineringen så är det två problem som samtliga 15 regioner vi haft kontakt meduppger som de största svårigheterna.

»Vi har en vaccinationsplan som är övergripande. Men brist och förseningar av vaccin har också gjort att vi fått tänka om flera gånger. FHM definierar fler och fler enskilda grupper som vi ska ta hänsyn till«, svarar Region Västernorrland, något som upprepas av samtliga regioner.

Så om det inte funkar, hur göra?

Två stora utredningar om hur Sverige ska hantera kris och katastrof pågår just nu.

Sedan 2019 är Barbro Holmberg särskild utredare för Ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar, med syfte att landet ska få en förbättrad krishanteringsförmåga.

Hälso- & sjukvårdens beredskap för att hantera allvarliga kriser är också under utredning sedan 2018. Syfte: att »säkerställa att vården alltid och i hela Sverige kan hantera allvarliga händelser och kriser«, däribland nämns särskilt »smittsamma sjukdomar«.

Utredaren Åsa Kullgren fick regeringsuppdraget att lämna förslag på hur förmågan kan förbättras och utvecklas, men en pandemi hann komma innan uppdraget slutförts.

Slutrapporten kommer efter sommaren, men redan nu konstateras att det finns en stor sårbarhet.

Förre hovrättspresidenten och justitiekanslern Johan Hirschfeldt och professor emeritus i statsvetenskap Olof Petersson utkom före jul med boken Rättsregler i kris (2020) där de tar upp hur Sverige kan förbereda sig inför kommande kriser.

Hirschfeldt ser behovet av att kunna fatta snabbare och kraftfullare beslut i kristid, men menar att det gäller att ha bra regler på vanlig lagnivå.

– Det behövs en översyn av lagstiftningen på det här området. Man behöver god författningsberedskap, där man tittar över och moderniserar gamla lagar. Det mesta finns där men styckevis och delat, inte i ett samlat system, säger han.

Johan Hirschfelt tror också att det kan behövas nån slags förstärkning i lagstiftningen som liknar vad som gäller vid krig och krigsfara, för att möjliggöra snabbare beslutsfattande när situationen kräver det.

– Förvaltningsmodellen behöver diskuteras, den är inte problemfri. Det är en fråga som coronakommissionen kommer att ta upp, säger han.

Freddy Jönsson Hanberg är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen. I våras arbetade han med att stärka krisledningen på Socialstyrelsen.

Pandemier, naturkatastrofer och informationskrig – stora kriser blottlägger de brister som finns i en styrmodell som inte prövas skarpt. Här väcks också frågor om bristen på nationell samordning.

Men ett skarpt läge som en pandemi kan bli ännu skarpare.

Jönsson Hanberg kastar fram en tanke: Ett virus som slår ut befolkningen skulle nästa gång kunna vara en del av en biologisk krigföring. Framtidens krigsmetoder kommer i ny skepnad. Kanske är det inte tanks utan smitta som kommer över gränsen.

Hur hanterar vi det bäst?

– Det handlar om krisledning och hur vi ska leda totalförsvaret, säger han.

– I dag finns polemiken mellan de som vill se en centralisering – till exempel förstatliga regionerna, förstatliga vården – och de som vill värna den svenska modellen. Det jag saknar från politiskt håll är att man förklarar hur det svenska styret är uppbyggt, säger Freddy Jönsson Hanberg.

Här kan du följa vaccineringstakten över hela världen!