”Bistånd är aldrig ren altruism”

Mer svenskt bistånd ska gå till närområdet, utlovade regeringen Kristersson när den tillträdde förra året. Hittills har den levererat. Samtidigt som enprocentsmålet har slopats har Sidas bistånd till Ukraina vuxit till drygt 1,3 miljarder kronor 2023, enligt preliminära siffror. 

En annan utlovad förändring går långsammare. Regeringen vill fördjupa samarbetet mellan bistånd och svensk utrikeshandel. Hur det ska gå till väntar biståndsbranschen med spänning på att få veta – den så kallade reformagendan som ska svara på frågan har ännu inte synts till. Men utredningar, läckta utkast och intervjuer med bistånds- och utrikesminister Johan Forssell (M) pekar alla i samma riktning. 

– Vi måste som land bättre ta tillvara den oerhörda kompetens och förmåga som finns hos våra världsledande svenska företag, sa Forssell i Sveriges Radio i september. 

En del konkreta steg har tagits. I somras kom en ny Ukrainastrategi som ger sex miljarder kronor till landet till och med 2027. Där konstaterades att ”svenskt näringsliv har mycket att erbjuda i arbetet för Ukrainas uppbyggnad”. Dessutom ska 300 miljoner kronor i biståndsbudgeten öronmärkas för exportkreditgarantier för svenska företag som vill exportera till Ukraina. Och Swedfund, ett statligt bolag som investerar kapital i den privata sektorn i mottagarländer, får ett kapitaltillskott på upp till en miljard kronor. 

Johan Forssell beskriver det som ett sätt att mobilisera privat kapital att täcka upp där biståndspengarna inte räcker till. Kritikerna varnar för att sammansmältningen av företags- och biståndsintressen innebär en risk: det är inte alltid som givarlandets näringslivsintressen överensstämmer med mottagarlandets. I själva verket kan intressekonflikten uppstå redan när man ska välja mottagarland. 

– Förut har det varit en ganska stark tanke att biståndet ska gå till de fattigaste länderna. Näringslivet arbetar hellre med länder där de ser goda affärsmöjligheter. Dit hör inte de allra fattigaste, säger Urban Lundberg, docent i historia och medförfattare till boken En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–1975 från 2021. 

I stället vill näringslivet gärna vara i semiindustrialiserade länder, där efterfrågan på varor och tjänster är större och betalningskapaciteten högre, säger Lundberg. 

– Efter andra världskriget ville näringslivet gärna styra biståndet mot Turkiet och Brasilien där man såg en löftesrik utveckling för ett företag att vara med på. Efter murens fall framstod Östeuropa och Baltikum som löftesrika på samma sätt. Nu verkar nog Ukraina spännande för svenska företag, särskilt om det integreras i Europa. 

Mycket riktigt är Ukrainas integration i EU det övergripande målet för Sveriges Ukrainastrategi.

Pengarna Sida skickar till Ukraina går i allmänhet via samarbetsorganisationer som Världsbanken, som genomför en upphandling där privata företag kan konkurrera om kontrakt för att till exempel röja minor, reparera vägar eller förstärka elnätet. Bland organisationer i biståndssektorn finns en oro att närmandet mellan bistånd och handel i praktiken kommer att innebära ett mer bundet bistånd. Det vill säga: att givarlandet ställer krav på att upphandlingen ska gynna de egna företagen. 

I biståndsbranschen är man överens om att bundet bistånd är mindre effektivt. OECD-länder undviker det, åtminstone i låginkomstländer. Men gränsen mellan bundet och obundet bistånd är inte knivskarp. I teorin skulle Sverige kunna verka för att stora internationella upphandlingar utformas på ett sätt som gynnar svenska företag, till exempel skarpare hållbarhetskrav. I Ukrainastrategin är grön omställning ett prioriterat mål. 

– Ska man utnyttja varor eller tjänster från en privat aktör i biståndet sker det alltid genom upphandling och öppen konkurrens. Utmaningen för svenska företag är att de i allmänhet gör produkter av relativ hög kvalitet, relativt hållbara, men också rätt komplexa och dyra. I den internationella konkurrensen tror jag att Sverige har svårt i de länder där Sida verkar om man enbart går på priset, säger Daniel Gronvius som fram till nyligen arbetade med frågor som rör näringslivssamarbete på Sida. 

Det utlovade fördjupade samarbetet mellan handel och bistånd behöver dock inte innebära bundet bistånd. Biståndspolitiken kan främja svensk utrikeshandel på andra sätt, till exempel genom att med förmånliga lån och garantier slipa ner trösklarna för svenska företag som vill handla med Ukraina. Sida erbjuder redan i dag lånegarantier i andra länder – dock inte i länder där det pågår krig. 

Ett avskräckande exempel på bistånd som gynnar givarlandet snarare än mottagarlandet är Irak efter 2003, där amerikanska företag kunde tälja guld medan lokal kompetens förbisågs. En bidragande orsak var den lokala korruptionen, skriver Expertgruppen för biståndsanalys i en rapport om återuppbyggnaden av Ukraina. Och just korruption är ett allvarligt problem även i Ukraina. 

– Att hantera korruptionsrisker är viktigt. När vi granskar en samarbetsorganisation är deras upphandlingsrutiner något vi verkligen nagelfar, säger Malin Perhult, chef för Sidas nybildade Ukrainaenhet. 

När det kommer till kritan är ett samarbete mellan bistånd och näringsliv inget nytt, säger Urban Lundberg. 

– Svenska företag har alltid tjänat pengar på biståndet. Tittar man närmare på enskilda biståndsprojekt finns det nästan alltid en näringslivskomponent. 

Han nämner ett av Sveriges mest kontroversiella biståndsprojekt någonsin: pappersbruket Bai Bang i Vietnam, som kostade svenska skattebetalare 2,8 miljarder kronor och blev en symbol för ideologiskt biståndsslöseri när det uppdagades att fabriken använde sig av tvångsarbete. Samtidigt tjänade svenska företag en hel del på affären, eftersom kompetensen för att bygga pappersbruk saknades i Vietnam. 

– Biståndet har alltid packats med andra syften. Det har varit utrikespolitik, säkerhetspolitik, regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik. Det har aldrig varit ren egoism – men aldrig heller ren altruism, säger Lundberg. 

***

Läs även: Biståndspolitiken – en 50-miljardersbluff

Läs även: Eli Göndör: Hur länge kan ett folk vara flyktingar?