Blir skogsbränder farligare?
Forskning pekar på att effektiv brandbekämpning i själva verket kan göra bränder värre.
Bild: Unsplash
Skogsbränderna i Europa var förra året de näst värsta sedan EU:s mätningar började år 2000. Endast 2017 var skadorna större. Även denna sommar har bränder fyllt nyhetsflödet: först i Kanada i juni, där det brann så kraftigt att stora delar av nordvästra USA sveptes in i rök. Sen i södra Europa i juli, då tusentals människor fick evakueras från platser som Rhodos och Sicilien. Och i skrivande stund rapporteras att 55 personer har dött i bränder på Hawaii.
Enligt Nasa har skogsbränder globalt sett blivit värre på senare år i termer av hur stor yta som brinner varje säsong. Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten tycker sig se en liknande trend i USA. Ökningen kopplas ofta ihop med klimatförändringar – torka är en förutsättning för bränder, och under sommarhalvåret hänger torka ofta samman med värme.
Men det finns också de som varnar för att en helt annan utveckling ökar risken för storskaliga skogsbränder: att vi har blivit bättre på brandbekämpning.
För att en brand ska utbryta behöver det finnas bränsle. I en skog med tät undervegetation får elden lättare fäste och blir svårare att kontrollera. Men när det nyligen har brunnit i ett område finns av naturliga skäl inte mycket kvar för elden att fästa i. Med andra ord: om vi framgångsrikt släcker små bränder tidigt så ansamlas så mycket bränsle i skogen att potentiella framtida bränder blir kraftigare.
Detta resonemang ligger till exempel bakom den australiska urbefolkningens traditionella ”cool fires” – små, långsamma, kontrollerade bränder vars spår fungerar som brandgator. Fenomenet fick uppmärksamhet efter vintern 2019–2020 då en yta större än Götaland ödelades av bränder i Australien. Men i den norra delen av landet, där urbefolkningens metoder med kontrollerade bränder hade återinförts på bred front, visade det sig att den eldhärjade landytan under 2000-talet hade minskat kraftigt.
Nordamerikas ursprungsbefolkning har en liknande tradition av små bränder, och även där har forskare kunnat konstatera att mindre, kontrollerade bränder mycket riktigt kan minska risken för större, okontrollerade bränder. Men denna typ av långsiktig skogsvård har i hög grad ersatts av modern brandbekämpning vars övertygelse är att även små bränder bör undvikas.
Det som gäller på andra kontinenter gäller dock inte nödvändigtvis i Sverige.
– Att man har större problem därför att man har bekämpat bränder effektivt, det kan stämma i områden som västra Nordamerika, säger Granström.
Skillnaden beror på vad som växer i skogen – och hur snabbt det växer tillbaka efter en brand. I västra Nordamerika fanns länge glesa tallskogar med gräs och örter under träden, vilket gav lättbekämpade bränder. När det inte brann alls blev skogarna tätare och bränderna intensivare.
– Svensk skog består däremot oftast av gran och tall med ett bottenskikt av mossa, blåbärsris, lingonris, ibland ljung. Om det brinner där tar det inte mer än 15–20 år innan det potentiella bränslet på marken är tillbaka i utgångsläget. Fram till mitten av 1800-talet var bränder så frekventa att bränslebrist ofta var en begränsande faktor. Men i dag är intervallen mellan bränder i medeltal hundratals år.
Med andra ord: det spelar normalt inte så stor roll om den förra branden släcktes tidigt eller i stället rensade bort bränslet ur skogen, för när det är dags för nästa brand har undervegetationen redan vuxit tillbaka. Ändå lyckas det svenska brandförsvaret släcka de allra flesta bränder tidigt, bland annat tack vare ett väl utbyggt vägnät.
***
