Bristen på gödsel hotar hela Europas jordbruk
Parallellt med elförsörjningen håller gödningförsörjningen på att segla upp som ett allt större problem för Europa – med potentiellt katastrofala följder.
Bild: Jim Slosiarek / AP
– Det här kan innebära slutet på en era av billig mat, säger Peter Alexander, en forskare vid universitetet i Edinburgh.
Om hans forskarlag har rätt kommer matpriserna att bli 81 procent högre år 2023 än år 2021. Och det är inte kriget i Ukraina som är orsaken – åtminstone inte den direkta orsaken. I stället står två andra problem för lejonparten av de hotande prisökningarna: energipriset och tillgången på konstgödning.
– Nästan alla kommer att känna av effekterna när de gör sin veckohandel, men det är de fattigaste människorna i samhället, som kanske redan knappt har råd med tillräckligt mycket hälsosam mat, som kommer att drabbas hårdast, säger Alexander.
När bönderna inte har råd med gödning
Jämfört med energipriserna har gödningsfrågan hittills flugit under radarn. Samtidigt är konstgödning en nyckel till överkomliga matpriser, matsäkerhet och Europas konkurrenskraft på världsmarknaden. Och det gör oss sårbara. Visserligen producerar Europa 60–70 procent av sin egen gödning, men siffran döljer faktum att tillverkning och utvinning är olika saker. Gödningen tillverkas i Europa, men med insatsvaror vi importerar från länder som Ryssland och Kina.
Konstgödning innehåller tre viktiga ämnen: kväve, fosfor och kalium. Tillgången till kalium blev ett problem redan våren 2021, då den vitryska regeringen tvingade ner ett Ryanair-plan på flygplatsen i Minsk och arresterade två av passagerarna. EU svarade med sanktioner som bland annat omfattade pottaska – det vill säga kaliumkarbonat, som används i gödning. Vitryssland en av världens största kaliumexportörer, och priserna på gödningsmedel sköt i höjden.
När det gäller fosfor är Europa nästan helt importberoende. 90 procent av det fosfor vi använder importeras – i första hand från Ryssland och Marocko.
Men det allvarligaste problemet är kväve. Ämnet framställs med hjälp av naturgas, en resurs som har påverkats kraftigt av kriget i Ukraina. Visserligen utvinner även Norge naturgas, och det produceras kvävegödning i Europa, men krigets effekt på naturgaspriset har räckt för att skapa problem. Carl von der Esch, förbundsjurist och ledningsstrateg på Lantbrukarnas riksförbund LRF, förklarar:
– Historiskt har Europa kunnat producera mycket kvävegödning eftersom vi haft tillgång till billig naturgas. Men i somras var naturgaspriset så högt att de europeiska tillverkarna slutade producera gödning. Gödningen hade blivit så dyr att bönderna inte haft råd med den.
"Bara den egna produktionen man kan lita på"
Priset på konstgöding var tre gånger så högt sommaren 2022 som vid början av det föregående året. Och om europeiska bönder inte har tillgång till gödning, eller råd att köpa det, blir konsekvenserna allvarliga. Stora mängder mark måste odlas upp som kompensation om matproduktionen inte ska minska. Edinburgh-studien beräknar att en yta motsvarande större delen av Västeuropa skulle behöva odlas upp för att kompensera för effekterna av stigande gödselpriser – samtidigt som avskogning redan är ett globalt problem.
Ett skräckexempel på konsekvenserna av gödselbrist är Sri Lanka, vars förre president Gotabaya Rajapaksa förbjöd konstgödning i april 2021. Kraftiga bondeprotester ledde till att förbudet drogs tillbaka, men för sent för att bönderna skulle hinna få tag på gödning. Som konsekvens blev skördarna så små att jordbruket hamnade i en ekonomisk kris, och det tidigare självförsörjande jordbrukslandet blev tvunget att importera ris medan delar av befolkningen hade svårt att få tag på mat för dagen. Jordbrukskrisen bidrog till den utveckling som kulminerade i att Rajapaksa flydde landet.
Europeiska bönder och konsumenter är visserligen ekonomiskt starkare än sina motsvarigheter i Sri Lanka. Men gödselfrågan är inte bara ekonomisk.
– Vår möjlighet till självförsörjning har blivit en geopolitisk säkerhetsfråga. Många av de länder vi importerar insatsvaror från kan ha politiska skäl att strypa handeln med Europa eller ge oss sämre villkor. Om en kris skulle uppstå är det bara den egna produktionen man kan lita på, säger von der Esch.
Ryssland och Kina dominerar
Att gödning har blivit en geopolitisk spelpjäs är tydligt. När Brasiliens förre president Jair Bolsonaro fick kritik för sin ovilja att införa sanktioner mot Ryssland sa han det rakt ut: det brasilianska jordbruket klarar sig inte utan rysk gödning. Brasilien är ett land med stor matexport men låg inhemsk gödningsproduktion. EU har å sin sida gjort undantag från sanktionerna mot Ryssland när det gäller gödning, med det uttalade syftet att upprätthålla matsäkerheten. Förra månaden gav unionen också medlemsländerna möjligheten att avfrysa tillgångarna för enskilda ryssar som är involverade i exporten av mat och gödningsmedel.
I Europa pågår just nu flera försök att öka den inhemska produktionen av konstgödning. LKAB rapporterar att fosforhalten i den uppmärksammade Per Geijer-fyndigheten i Kiruna är så hög att bolaget tror sig kunna ersätta hela Europas import av fosformalm från Ryssland. Ett norskt företag tittar på möjligheten att ersätta naturgas i kväveproduktionen, men det kräver stora mängder el. Och snart avgörs ett mål i mark- och miljööverdomstolen i Helsingborg, som prövar företaget Ragn-Sells ansökan om att få utvinna fosfor ur avloppsslam. Tekniken skulle visserligen innebära mer miljövänlig fosforproduktion – och förstås minska vårt importberoende – men till priset av en viss inverkan på vattnet i Öresund, vilket ledde till avslag i första instansen.
Samtidigt tornar ett ännu större hot upp sig bakom de andra orosmolnen, menar Carl von der Esch. Det finns en tendens att stirra sig blind på de stora exportländerna och situationen där, till exempel Ryssland som är världens största gödningsexportör och bedriver krig i Europa. Men vad man verkligen borde hålla ögonen på är de stora producenterna. Kina producerar en fjärdedel av världens gödningsmedel (att jämföra med Rysslands tio procent), men har också en enorm befolkning att mätta. Den stora inhemska marknaden gör att exporterna är begränsade.
– I dag konsumerar Kina mycket, och producerar mycket. Det går i mångt och mycket jämnt upp. Men om det skulle uppstå en brist någonstans som skulle orsaka så lite som ett femprocentigt produktionstapp, till exempel för att Kina inte får tillräckligt med konstgödning, då skulle de gå ut och köpa upp både vete och gödning på den internationella marknaden. Och det krävs stora mängder för att täcka upp fem procent av Kinas behov. Den störningen riskerar att bli väldigt stor.
EU bromsar jordbruket
Lägg därtill att EU:s miljö- och klimatpolitik sätter käppar i hjulet för vårt eget jordbruk. Jordbrukspolitiska program som ”Farm to Fork” och ”Fit for 55” syftar till att göra jordbruket miljövänligare som en del i unionens så kallade gröna giv. Metoderna omfattar mindre växtskyddsmedel, mindre gödning, mindre mark. Konskvensen blir, i förlängningen, mindre jordbruk.
– Det är inte en uttalad målsättning från EU:s sida att det europeiska jordbruket ska minska i omfattning. Men det är en medveten konsekvens, säger von der Esch.
Han menar att det är särskilt olyckligt att en region med bördiga jordar och en hållbar matproduktion drar ner på produktionen, trots att både klimatet och den globala matförsörjningen förlorar på det. För att inte tala om vår egen geopolitiska situation och matsäkerhet.
– Om de stora producenterna och konsumenterna skulle få problem med sin produktion – säg till exempel att långvarig torka försämrar förutsättningarna för jordbruket i Indien och södra Kina – då kommer det att märkas på den globala marknaden på ett sätt som vi inte riktigt har förstått, säger von der Esch.
– Kriget i Ukraina har accentuerat frågan om världssvält och att människor inte kan få mat för dagen, men om de här stora drakarna skulle få problem blir konsekvenserna desto mörkare.
