Bronsplats är M:s mardröm

Siffror sparkar, och de sparkar hårt ibland. Vindar blåser, och de blåser snålt ibland. Fråga Ulf Kristersson. Men ge honom sanningsserum först. Standardpolitikersvaret om opinionsundersökningar är ju att man inte fäster vikt vid dem, vilket förstås är lögn. Särskilt i brinnande valrörelse.

Siffrorna först.

I Novus mätning den 18 augusti fick M 19,6 procent: inte bra, men ungefär som valresultatet 2018. I skrivande stund, den 30 augusti: usla 15,6 procent. En sjunkande trend som är brett bekräftad av andra mätningar.

Den 25 augusti hade resan neråt för M börjat, men å andra sidan hade det M-ledda blocket då 4,6 procents ledning hos Novus. Champagnekorkar som smällde? Nej. För då hade ett nytt problem uppstått. Man var inte längre största oppositionsparti. SD hade kört om i ytterfil.

I skrivande stund, tisdag, är SD mer än 5 procent större än M, enligt Novus. 20,9 mot 15,6 procent. Och de rödgröna leder blockmatchen med 2,5 procent. Även denna trend – Lag Magdalena upp, Lag Ulf ner – bekräftas i andra mätningar.

Sällan har väl manegen varit så krattad för regeringsskifte.

I en djupt framtidsorolig valrörelse haglar från båda ”lagen” mer eller mindre genomtänkta akutförslag gällande den ena krisen efter den andra.

Elpriserna. Inflationen. Skjutningarna.

Och eftersom S suttit vid makten sedan 2014 borde väl väljarna leta nytt ledarskap? Särskilt som oppositionen kommit ihop som ett slags block – samtidigt som sittande regering inte har tillstymmelse till svar på hur man ska få ihop sin konstellation: V kräver regeringsposter, C vill inte ens förhandla med V. Och sakpolitiskt finns ingen spagat i världen som överbryggar (den egentliga) synen på kärnkraft hos S och MP. Eller skattepolitiken hos V och C. 

Code red borde alltså lysa i Magdalena Anderssons regeringskansli, givet alla röda linjer i vänsterblocket. Ändå är det hos Kristersson larmet ljuder.

Ett episkt magplask verkar närma sig.

Hur ska det i så fall förklaras? Och vad innebär SD:s framgångsvåg för Kristerssons erbjudande till väljarna?

Statsvetarprofessorn vid Stockholms universitet, Tommy Möller, bekräftar att flera fundamentala faktorer talar för regeringsskifte – och att Moderaternas nedgång därför bryter mönster.

– Det borde inte vara så här. Det är förstås ingen naturlag – men det brukar bli regeringsskiften ungefär efter två perioder. Regeringar blir ofta omvalda en gång, då har de lite energi kvar. Efter det brukar det ta slut i skafferiet med idéer och reformer. Sedan har vi det som vi kan kalla ”the mood of the nation”. Och vi vet genom undersökningar att folk är mer pessimistiska. Det borde gynna oppositionen. Tittar vi sedan på agendan är det precis Moderaternas frågor som står i centrum.

Men redan nu blir det lite komplicerat. För det är ju som Möller noterar:

– Dels har M har förlorat sakägarskapet i flera av frågorna, dels är läget lite speciellt eftersom S har bytt partiledare och nu i viss mån politik.

Christian Sonesson, moderat kommunalråd i Staffanstorp, nationellt uppmärksammad för sin lokala popularitet och sina tydliga ”minska-invandringen”-positioner, fyller i bilden:

– Om man tittar på vilka som är de viktigaste frågorna för väljarna så är det högerfrågor, de allra flesta: Ekonomin, med inflationen; migration; lag och ordning; försvaret bubblade i våras. Vinner inte högern detta val, kan man fråga sig när högern i så fall ska vinna val i detta land?

Han zoomar sedan in på det moderata kruxet:

– Av de tio tyngsta frågorna är vi numera bara bäst i energipolitik. Inte lag och ordning, inte ekonomi, inte försvar. Energin är i och för sig viktig – men det är svårt att vinna när man har bara en av tio frågor. Folk jag träffar säger: ”Vi ska rösta på er i kommunen men inte till riksdagen.” Många av dem tänker rösta på SD.

Fokus har talat även med andra mer och mindre centralt placerade aktiva moderater. Anonymt säger de nästan unisont: Det blåser snålt emot. Och många partiaktiva, i själen blåmålade, moderater verkar ha storknat över vändningen mot SD. Det blir C, eller S, eller soffan.

Ulrica Schenström, VD på den liberala och gröna tankesmedjan Fores, och med långt förflutet i Moderaterna på ledande partipositioner, vidimerar från sin horisont att det går trögt. Om Sonesson representerar den konservativa delen av det liberalkonservativa M, så representerar Schenström den liberala. Men när de två analyserar det magplask som nu verkar alltmer sannolikt, resonerar de i liknande termer. Oppositionen är inte grundad i en långsiktig analys och reformagenda. Schenström först:

– Man har gjort det här fel från början. Ska man vinna ett val och vara regeringsduglig måste man börja i vad man vill göra, efter det hur man vill göra det – sedan med vem. Vilka vill också ha sänkt a-kassa? Okay, de också, bra, då kan vi börja förhandla! Man kan inte komma med ett vitt papper. Man kan inte börja med: Jag vill leka med de här men vi vet inte riktigt vad vi vill göra tillsammans.

Hon talar om bygget av Alliansen. Hur där gjordes finansierad budget, med skarpa förslag om jobbskatteavdraget, sänkt A-kassa och så vidare:

– Väljarna är inte dumma i huvudet, de har aldrig fel. De vill ha en varudeklaration, vad får vi om vi röstar på de här fyra partierna? Som det ser ut nu, förstår jag inte riktigt hur man tänkt. SD vill ha höjd a-kassa, Moderaterna har finansierat nästan hela sin budget på sänkt a-kassa.

Hon säger att många moderater nog känner sig rätt bekväma med sittande statsminister:

– Magdalena Andersson är kameral, välkammad, hon levererar i en turbulent tid, det gillar moderater. De vill ha stabilitet och någon som är kompetent. Hon framstår som en svensk Angela Merkel.

I nästa andetag ger hon en känga till den moderata partikulturen:

– När partiet kom tillbaka i opposition 2014 var man van vid fina bilar, att sitta i regeringsställning, kunna lyfta på luren och ringa en tjänsteman som skrev ett underlag. Men att vara i opposition är inte flärdfullt, det kräver riktigt engagemang, och att tillsammans med experter som nationalekonomer och jurister verkligen titta på problemen och formulera en politik; grundad i arbetslinje eller integrationslinje eller välfärdslinje eller vad det nu kan vara.

Dagens moderater verkar, enligt Schenström, mest snegla på makten:

– De har räknat på ”hur får vi 51 procent?”. Men jag köper inte det upplägget, det är för maktorienterat. Det är att tänka ”jag vill bli statsråd” mer än vad jag vill göra som statsråd. Att sitta i Regeringskansliet är otroligt komplicerat, det är 50 surdegar om dagen. Om du då inte vet vad du vill och hur du ska göra det, då blir det ju kaos av allting.

Christian Sonesson talar om bristen på förtroendekapital, fast man haft åtta år på sig i opposition att bygga upp ett sådant:

— De fyra första sjabblade man bort genom Decemberöverenskommelsen. De andra fyra genom att vela fram och tillbaka. Det handlar också om förtroendet för vår politik, att den står fast. Det har den inte … De flesta i partiledningen har ju faktiskt varit med så pass länge att de hunnit tycka rätt mycket olika i många frågor.

Han menar också att valrörelsen är lite konstigt skött.

– Varför så många presskonferenser hela tiden? Folk är på arbetet, de har inte tid att sitta och titta på presskonferenser. Kom med ett genomarbetat valdokument i god tid före valet istället. Vi måste ju veta vad vi vill långt mer än ett par veckor innan ett val. Verkligen trumma in vad vi vill göra.

Tommy Möller tar i sammanhanget upp det han kallar kontinuitetsfaktorn:

– Partier bör förstås förnya sin politik när samhället förändras men det måste finnas en igenkänning. De Nya Moderaterna var ett koncept som med avstamp i 2002 års nederlag till en del handlade om att gå mot mitten. Det byggde på ständig förändring, och det fungerade kortsiktigt, man fick många nya väljare – men de var inte särskilt mycket moderater. 

Det kan, menar Möller, fungera kortsiktigt att lägga om kursen - men det skapar svårigheter på längre sikt:

– Det här gäller förvisso inte riktigt Socialdemokraterna, som kan tugga sig igenom den ena positionen efter den andra – de spelar i en egen liga. Och så har de ju triangulerat i frågor där M tidigare haft sakägarskapet, som lag och ordning.

Så till det nu inte helt osannolika scenariot att Kristersson baxar sin ”sida av politiken” till mandatövervikt, men som bara näst största parti sin konstellation.

– Det förändrar dynamiken påtagligt och inverkar mentalt också så klart, säger Sonesson:

– Så är det bara. Den som är störst har en annan pondus och självklarhet. Men i regeringen hamnar SD inte. Jag tror man redan har kommit överens med dem, mellan skål och vägg. Det är ett spel för gallerierna när SD säger att de vill sitta i regeringen. 

Tommy Möller håller med:

– SD måste ju säga att de vill. Men de känner nog att de inte är riktigt klara för att regera och på goda grunder kanske de funderar över vad som händer med partiets själ, så att säga, om man blir en del av etablissemanget. 

Möller går vidare till att peka på konsekvenser även på längre sikt om SD blir större än M:

– Det kommer att vara svårt för en sådan regering att styra landet, när det finns många frågor där man är djupt oenig. Jämför med Reinfeldt-tiden då ju M var så oerhört dominerande. Det gav en sorts stabilitet åt regerandet. Tänk nu i stället en svag statsminister i en minoritetsregering som hela tiden måste förhandla med två stödpartier som står väldigt långt från varandra, L och SD. Det kan bli besvärligt.

Han lägger till en opinionsvariabel också, som att SD kan få sjunkande stöd:

– Då blir de nog svårare att ha att göra med som samarbetsparti.

Ulrica Schenström ser en eventuell Kristerssonseger som bitterljuv. Med stark betoning på bitter.

– Hur ska man förhandla efter valet? SD vill ha jättemycket betalt, det har de sagt, men vad vill de ha betalt? Jimmie Åkesson har aldrig berättat vad han vill ha, han har heller aldrig fått frågan från en journalist om det. Bara att han ska ha bra betalt.

Hon ställer också en fråga till framtiden:

– Om vi inte ens blir största oppositionsparti, vad händer med borgerligheten framöver?

Stora borgerliga partier som setts som statsbärande kan snabbt förvandlats till smulor, när de tappar sin relevans. Så har det gått för Republikanerna i Frankrike, som var Gaullisternas arvtagare.

Kan de väljarströmmarna till Sverigedemokraterna, med tanke på det, påverka Moderaternas valspurt? Tommy Möller:

– Det har ju riktats kritik mot Kristersson att han är för försiktig och konfliktundvikande gentemot SD, man har bland annat tagit upp hans hyllande av SD i årets Almedalstal och hur han i debatter inte heller tar avstånd, förutom när han tvingas uttala sig om något väldigt rasistiskt en SD-are sagt. Då gör han det väldigt diplomatiskt och säger: ”Så skulle jag inte uttrycka mig…” Men det är möjligt att vi får se fler moderata markeringar mot SD i slutet av valrörelsen.

***

Läs även: Johan Hakelius: Vad ska SD göra om de blir större än M?

Läs även: Klas Eklund: Akuta insatser – men var är helhetsvisionen om ekonomin?