Centerpartiets ledningsproblem
Det är svårt att anföra ett parti som bytt både värderingar och kärnväljare.
Bild: TT
När Muharrem Demirok klev upp på podiet för att meddela sin avgång i måndags stod det klart att ingen i rummet, inklusive partiledaren själv, förnekade att Centerpartiet har ett ledarproblem.
Frågan är bara med vilken ledare.
Det fanns länge de som påminde om Annie Lööfs svaga start. När hon valdes, nygift och namnbytt, hösten 2011 skedde det med acklamation. Sedan gick det trögare. I nästan tre år låg Centern och guppade kring riksdagsspärren. Opinionstoppen, kring 13 procent, kom först våren 2017, när Lööf lett partiet i fem och ett halvt år.
Varför skulle inte ”Murre” kunna få en liknande utveckling? Så resonerade de hoppfulla. De nämnde inte den fortsatta utvecklingen under Annie Lööf: när hon lämnade Centerpartiets topp var partiet tillbaka strax över fyraprocentsspärren.
Ett skäl att den saken inte kom upp var att Annie Lööf lyckats med den svåra konsten att göra sitt partiledarskap immunt mot opinionssvängningar. Det hade hon gjort genom att bestycka politiken med moraliskt artilleri. Centern utgjorde inte längre bara ett politiskt alternativ, utan den sista försvarslinjen för demokratin. En brandvägg mot auktoritär populism. Allt annat var underordnat.
Med en sådan världsbild kan vilket opinionsstöd som helst bli en bekräftelse. Växer stödet, beror det på att man har gjort rätt analys och att folk förstår det. Sjunker stödet bekräftar det hur allvarligt läget är och gör det än viktigare att inte ge vika.
Ett politiskt parti som hamnat där har svårt att utvecklas. Varje förändring är ett potentiellt förräderi mot de mest grundläggande värdena. Det resulterar ofta i att en känsla av utvaldhet slår rot och att all kritik ses som hotfull illvilja. Centern, under Annie Lööfs sista tid, blev paradoxalt nog inte alldeles olikt de gamla Sverigedemokraterna, för vilka utanförskapet var en hedersutmärkelse.
Annie Lööf gjorde inget för att mildra de här tendenserna innan hon gick. Tvärtom turnerade hon och inskärpte vikten av att det gamla, högpragmatiska partiet aldrig kompromissade i sin historiska uppgift. Om det var ett medvetet drag för att låsa in efterträdaren eller ej är svårt att veta. Resultatet blev under alla omständigheter att Muharrem Demirok, som påstod sig vara vald på ett mandat för förändring, inte hade något egentligt utrymme att lägga om kursen. Att tumma på de dogmer Annie Lööf hade lagt fast vore att tumma på samvete, anständighet och moral.
I det här avseendet skilde sig Muharrem Demiroks situation från Anna Kinberg Batras och Nyamko Sabunis. De var alla tre övergångskandidater, men Kinberg Batras och Sabunis partier fick något när partiledarna betalade med sina politiska karriärer: de lyckades vrida sig ur det hopplösa järngrepp som decemberöverenskommelse och januariavtal innebar. Med nya partiledare var de partierna redo att finna mark i ett nytt politiskt landskap. Centern under Muharrem Demirok är inte där.
Annie Lööfs partiledarperiod var på många sätt unik. Statsvetare har aldrig sett ett parti som i värderingsmätningar så snabbt förflyttat sig över de politiska skalorna. Det är svårt att finna exempel på partier som på så kort tid vunnit nya kärntrupper och sedan förlorat dem igen. Det tidigare så pragmatiska partiet håller idén om sin historiska och kompromisslösa roll som moralisk brandvägg vid liv.
Hur gör man om det ledarproblem man har egentligen är den ledare som avgick för två år sedan?
***
När Muharrem Demirok klev upp på podiet för att meddela sin avgång i måndags stod det klart att ingen i rummet, inklusive partiledaren själv, förnekade att Centerpartiet har ett ledarproblem.
Frågan är bara med vilken ledare.
Det fanns länge de som påminde om Annie Lööfs svaga start. När hon valdes, nygift och namnbytt, hösten 2011 skedde det med acklamation. Sedan gick det trögare. I nästan tre år låg Centern och guppade kring riksdagsspärren. Opinionstoppen, kring 13 procent, kom först våren 2017, när Lööf lett partiet i fem och ett halvt år.
Varför skulle inte ”Murre” kunna få en liknande utveckling? Så resonerade de hoppfulla. De nämnde inte den fortsatta utvecklingen under Annie Lööf: när hon lämnade Centerpartiets topp var partiet tillbaka strax över fyraprocentsspärren.
Ett skäl att den saken inte kom upp var att Annie Lööf lyckats med den svåra konsten att göra sitt partiledarskap immunt mot opinionssvängningar. Det hade hon gjort genom att bestycka politiken med moraliskt artilleri. Centern utgjorde inte längre bara ett politiskt alternativ, utan den sista försvarslinjen för demokratin. En brandvägg mot auktoritär populism. Allt annat var underordnat.
Med en sådan världsbild kan vilket opinionsstöd som helst bli en bekräftelse. Växer stödet, beror det på att man har gjort rätt analys och att folk förstår det. Sjunker stödet bekräftar det hur allvarligt läget är och gör det än viktigare att inte ge vika.
Ett politiskt parti som hamnat där har svårt att utvecklas. Varje förändring är ett potentiellt förräderi mot de mest grundläggande värdena. Det resulterar ofta i att en känsla av utvaldhet slår rot och att all kritik ses som hotfull illvilja. Centern, under Annie Lööfs sista tid, blev paradoxalt nog inte alldeles olikt de gamla Sverigedemokraterna, för vilka utanförskapet var en hedersutmärkelse.
Annie Lööf gjorde inget för att mildra de här tendenserna innan hon gick. Tvärtom turnerade hon och inskärpte vikten av att det gamla, högpragmatiska partiet aldrig kompromissade i sin historiska uppgift. Om det var ett medvetet drag för att låsa in efterträdaren eller ej är svårt att veta. Resultatet blev under alla omständigheter att Muharrem Demirok, som påstod sig vara vald på ett mandat för förändring, inte hade något egentligt utrymme att lägga om kursen. Att tumma på de dogmer Annie Lööf hade lagt fast vore att tumma på samvete, anständighet och moral.
I det här avseendet skilde sig Muharrem Demiroks situation från Anna Kinberg Batras och Nyamko Sabunis. De var alla tre övergångskandidater, men Kinberg Batras och Sabunis partier fick något när partiledarna betalade med sina politiska karriärer: de lyckades vrida sig ur det hopplösa järngrepp som decemberöverenskommelse och januariavtal innebar. Med nya partiledare var de partierna redo att finna mark i ett nytt politiskt landskap. Centern under Muharrem Demirok är inte där.
Annie Lööfs partiledarperiod var på många sätt unik. Statsvetare har aldrig sett ett parti som i värderingsmätningar så snabbt förflyttat sig över de politiska skalorna. Det är svårt att finna exempel på partier som på så kort tid vunnit nya kärntrupper och sedan förlorat dem igen. Det tidigare så pragmatiska partiet håller idén om sin historiska och kompromisslösa roll som moralisk brandvägg vid liv.
Hur gör man om det ledarproblem man har egentligen är den ledare som avgick för två år sedan?
***
