Crash! Boom! Bang!

Finländarna har ett ord för det. Takatalvi. Det är inte som vårt aprilväder, vilket ju förklarar att det föreligger en risk för varmt och kallt väder om vartannat. Nej, takatalvi beskriver något mer: det konkreta bakslaget. Talvi som i vinter, taka som i tillbaka.

– Winter is coming, som de säger i en aktuell tv-serie där harnesk, sammetsklänningar och en vägg av is utgör central rekvisita.

Detta förväntas nu inträffa i den svenska politiken. Inte sammetsklänningarna, men bakslaget. I den lilla valrörelsen, som normalt dateras från regeringens vårbudget i mitten av april till några veckor efter 1 maj, vände allt 2010 och mot bättre vetande hoppas respektive räds nu partistrategerna att samma sak ska hända igen.

Den som läst Karl Marx vet dock att historien upprepar sig som fars. Och så upplevs nog de dueller som etermedier prånglat ut på bästa sändningstid. Som en slå-i-dörrar-teater där olika personer gör olika saker i olika rum, men aldrig talar med varandra.

Själva fenomenet duell är inte nytt i politiken. För att rädda sig från allehanda negativa kampanjer i 1800-talets USA tog statsmän till det traditionella sättet att lösa konflikter – dragna vapen. Vicepresident Aron Burr utmanade och sköt unionens första finansminister Alexander Hamilton. Till exempel.

Så bör man kanske se på valrörelsens flitigt förekommande dueller. En indikation om att det mesta handlar om att försvara sin ära snarare än sin politik och att ingen av kandidaterna egentligen vill upphöra med de negativa kampanjerna, vilka upptar all tid. Varför proceduren ständigt repriseras.

Inte takatalvi alltså, utan ett meningslöst aprilväder.