Dags för Englunds guldgåva

Snart kommer Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund smyga ut genom den höga vita spegeldörren in i Börssalen för att tillkännage vilken författare som ska få årets Nobelpris i litteratur (i fjol kom det den 8 oktober).

Många är de författare som våndas, men långt fler är alla de förläggare som pinas i väntan på att få höra att just deras gunstling är den lyckliga vinnaren. Att ett Nobelpris kan betyda skillnaden mellan framgång och undergång i den krisdrabbade svenska förlags­världen är ingen nyhet.

Så innebar till exempel priset till JMG Le Clezio att hans förläggare Elisabeth Grate med sitt självbetitlade förlag klev ut från periferin in i allmänhetens bokcirkel. Orhan Pamuks försäljning i Sverige ökade 20–30 gånger på bara ett par veckor efter tillkännagivandet, till Norstedts stora glädje.

Den ekonomiska vinsten kan alltså vara avsevärd men den kulturella betydelsen är ännu större. Förlagsbranschen krisar och ekonomicheferna bjuder tufft motstånd när förläggare vill satsa på kvalitetslitteratur från utlandet. Ett Nobelpris innebär råg i ryggen för dem som anser att det är värt att satsa på smalare, högklassig översatt litteratur.

Av de vanligast förekommande favorittippade författarna ger vid handen att över hälften finns hos Bonniers –Philip Roth, David Grossman, Milan Kundera, Cormac McCarthy, Joyce Carol Oates, Thomas Pynchon och så vidare. Lite orättvist, kan tyckas, att storförlaget är det som har bäst chanser. Eller så är det tvärtom – att ett pris till Bonniers gynnar utgivningen av översatt finlitteratur inte bara på Bonniers, utan på alla förlag.