Därför blev Hamas krig ett kostsamt misstag

Sedan Hamas ledare på Gazaremsan – Yahya Sinwar – gav klartecken för den blodiga terrorattacken mot Israel förra året har egentligen ingenting gått enligt plan. Förvisso har han själv stigit i graderna och blivit ny politisk ledare över hela rörelsen, men det berodde på att Ismail Haniyeh dödades i Teheran i augusti i vad som sannolikt var en israelisk underrättelseoperation.  

Hamas attack den 7 oktober 2023 var ämnad att bli först i ledet av ett större angrepp där hela det samlade motståndet mot Israel – med Iran i spetsen – skulle sluta upp bakom Hamas. Sinwar räknade med att Hizbollah skulle genomföra liknande angrepp mot norra Israel, samt att andra iranstödda grupper som houthis i Jemen och shiamiliser i Irak också skulle attackera Israel. En ”ring av eld” runt Israel, som den ibland benämndes, skulle tvinga Israel att utkämpa ett flerfrontskrig. Sinwars plan var att denna eldring skulle utgöra ett skydd för Hamas och tvinga Israel till åtminstone ett eldupphör-avtal där Hamas och dess allierade i stort sett skulle vara obesegrade och beredda på nya attacker mot Israel. Slutmålet – att utplåna Israel – stod fast. 

Men så blev det alltså inte. Fram till i somras var Gazafronten prio ett för Israel. Operationen att knäcka Hamas militära kapacitet och göra rörelsen oförmögen att utföra nya stora attacker, som den 7 oktober, var till stor del avslutad på sensommaren i år. Fram till dess var Israel på defensiven gentemot Iran och dess proxygrupper, som Hizbollah och houthimilisen i Jemen, och lät luftförsvaret och flygvapnet skydda landet. Men i september kunde Israel gå på offensiven även mot dem. Hamas var krossat som militärt hot (även om gerillaattacker fortfarande förekommer) och Gaza blev den sekundära skådeplatsen för Israels försvarsmakt när sedan länge planerade operationer mot Hizbollah sjösattes.  

Det är en ödets ironi att Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah motsatte sig ett större krig mot Israel, men samtidigt kände sig tvingad att visa stöd när Sinwar drog i gång sitt anfall. Men det kraftfulla stöd som Hamas räknat med i form av en invasion in i norra Israel kom aldrig, vilket Hamas klagade på i möten med Hizbollah senare. 

Nasrallah valde en medelväg: att beskjuta norra Israel med missiler och tvinga cirka 60 000 israeler att bli fly sina hem. Han lovade också att fortsätta beskjutningen ända till det blev eldupphör i Gaza. Men den planen förutsatte att Israel skulle tvingas avsluta Gazaoperationen innan Hamas var krossat och innan något större krig i regionen hann bryta ut.  

I stället gick Israel till motanfall och på bara några veckor slog man ut hela Hizbollhas toppgarnityr – inklusive Nasrallah och hans närmaste män – satte krokben för de interna kommunikationerna hos Hizbollah och förstörde stora delar av dess missilförråd. Samtidigt började specialenheter operera i södra Libanon, förra veckan ökades den insatsen. 

Så efter ett år av krig i regionen är det Israel som har övertaget. Hamas och Gaza ligger i ruiner, Hizbollah är våldsamt försvagat och Iran har, trots två omfattande missilangrepp på Israel, inte lyckats penetrerar Israels luftförsvar och riskerar nu att bli illa tilltygad av israeliska motangrepp, där man dessutom kan räkna med amerikanskt stöd. Även houthimilisen i Jemen har fått sin främsta inkomstkälla förstörd i och med att Israel har flygbombat hamnen i Hodeida. 

Och, kanske mest betydelsefullt, det har inte skett några större eller mer våldsamma protester mot Israel på Västbanken, eller ens i andra arabländer. En annan viktig avsikt med terrorattacken den 7 oktober var nämligen att det påföljande kriget i Gaza skulle mobilisera motstånd mot Israel runt om i regionen, inte minst hos palestinierna på Västbanken och bland Israels arabiska befolkning. 

Fast även om Israel har det militära övertaget just nu, så finns en gräns för hur länge landet kan utkämpa ett flerfrontskrig. Offensiven mot Hizbollah har redan medfört att kampanjen mot Hamas har minskat i styrka och att Israel har mindre resurser att slå ut de återstående grupperna i Gaza. Israel har i dag två divisioner i Gaza som är tillräckliga för att hindra en återuppbyggnad av Hamas, men det är förmodligen inte tillräckligt för att helt krossa Hamas. 

I norr opererar Israel medvetet med mindre förband som ägnar sig åt att slå ut och förstöra Hizbollahs tunnel- och bunkersystem söder om Litanifloden, men utan en politisk och/eller diplomatisk lösning riskerar man att succesivt tvingas öka sitt manskap på marken.   

Dessutom finns alla de interna politiska motsättningarna i Israel kvar som är kopplade bland annat till regeringen Netanyahus initiativ att försvaga Högsta domstolens roll. Opinionsmätningar, även på senare tid efter framgångarna mot Hizbollah, visar på ett stort missnöje med Banjamin Netanyahus regering. Han ses också som ytterst ansvarig för den politik som lät Hamas bygga upp sin kapacitet, som ett sätt att försvaga den palestinska myndigheten. Vore det val i Israel idag, skulle regeringen förlora, enligt mätningarna.  

Så ett år efter den värsta massakern på judar sedan andra världskriget ser situationen i Mellanöstern således tämligen mörk ut fortfarande. Försvagningen av Hizbollahs, Hamas och Irans position i regionen, ger i och för sig utrymme för politiska initiativ. Till exempel ge Libanon en chans att komma loss ur Hizbollahs strypgrepp, samt ge palestinierna en chans att både reformera sin egen korrumperade ledning (en majoritet av palestinierna vill bli av med president Abbas som vägrat genomföra några val sedan han valdes 2005 på ett femårigt mandat). 

Men för att något av detta ska kunna ske, måste det till internationellt stöd (läs USA) samt att press utövas på den Palestinska myndigheten (PA) att reformera sig, och att den israeliska regeringen med Netanyahu i spetsen går med på en lösning där ett reformerat PA får en nyckelroll i Gaza, vilket han hittills vägrat gå med på.  

Det krävs också att arabländer som har förbindelser med Israel (som Förenade Arabemiraten, Egypten och Marocko), går med på att spela en roll i återuppbyggnaden av Gaza, vilket de i sin tur vägrar göra med mindre än att Israel visar vilja att åtminstone påbörja en process mot en självständig palestinsk stat. 

Hindren för en långsiktig fredlig lösning på dagens konflikter är således formidabla. Ingenting talar för diplomatiska lösningar i närtid. Samtidigt visar historien att med rätt individer på rätt plats vid rätt tillfälle, kan under ske även i Mellanöstern. 

Fotnot: Magnus Norell är doktor i statsvetenskap och knuten till Washington Institute for Near East Policy. 

***

Läs även: Tidslinje: Det här har hänt sedan 7 oktober

Läs även: "Attackerna kan leda till fred på sikt"