Därför får Sveriges värsta våldsverkare så lindriga straff

I inledningen till boken Straffrättens påföljdslära av professorerna Nils Jareborg och Josef Zila finns ett citat av filosofen Friedrich Nietzsche: ”Hys misstro mot dem hos vilka begäret att straffa är starkt”.  Boken utgör kurslitteratur för svenska juridikstudenter och citatet är avsett att anslå tonen i straffrättstänkandet för blivande funktionärer i rättsväsendet.

Och kanske var det just detta tänkande som kom till uttryck i flera av remissvaren till lagförslaget om så kallad säkerhetsdom som inkom till Regeringskansliet förra veckan. Förslaget innebär att tunga återfallsförbrytare ska kunna låsas in på obestämd tid – potentiellt för resten av livet – om de anses utgöra en fara för samhället och där risken för återfall är påfallande.  

Flera tunga remissinstanser såg rött. ”Den föreslagna påföljden liknar närmast ett tvångsomhändertagande, vilket inte bör vara en del av det straffrättsliga systemet”, skriver Göta hovrätt. Svea hovrätt tycker i samma anda att förslaget är ett ”frångående av den grundläggande principen att straff ska motsvara brottets svårhet och gärningspersonens skuld”. Avviker gör emellertid Hovrätten för Övre Norrland som anser förslaget ”väl avvägt och utifrån dess syfte”.  

Remissvaren inkom dagen innan det blev känt att den så kallade Nytorgsmannen var misstänkt, och sedan häktad, för ännu en våldtäkt. Serievåldtäktsmannen – som tidigare hette Andreas Holm men har ändrat namn till Fredrik Lundgren – anklagas denna gång för att ha våldtagit en tonårsflicka inskriven på ett Sis-hem. Dådet ska ha begåtts under hans villkorliga frigivning, som beviljades efter tre år av hans femåriga fängelsestraff. Detta fängelsestraff fick han som påföljd för sju våldtäkter, grov fridskränkning, åtta sexuella övergrepp, sex sexuella ofredanden och flera andra brott.   

Nytorgsmannen är inte det enda rättsfallet som väckt ilska i både traditionella och sociala medier på senare tid. Nyligen publicerades klipp från en övervakningskamer där 26-årige Karam Kanjo attackerade en 91-årig kvinna vid pendeltågsstationen i Sollentuna. Hon var på väg att besöka sin döde makes grav då hon plötsligt blev brutalt knuffad nerför en trappa varpå gärningsmannen slet av henne det guldhalsband hon fått av maken för 50 år sedan.

För detta dömdes Karam Kanjo i början av november till fängelse i 5 år och 6 månader för grovt rån. Tingsrätten bestämde även att Kanjo, som är syrisk medborgare, ska utvisas från Sverige på livstid. Rånöverfallet begicks under en villkorlig frigivning från ett tidigare brott. År 2021 överföll och våldtog Kanjo en ung kvinna och dömdes till två år och sex månaders fängelse.  

Hans ”meritlista” stannar emellertid inte där. I hans belastningsregister finns 21 punkter sedan 2017 då han kom till Sverige som ensamkommande 17-åring från Syrien. Bland förbrytelserna finns, utöver ovanstående domar, bland annat misshandel av en spärrvakt, sexuellt ofredande av en ung flicka, grovt rån samt narkotikabrott. Flera gånger har han varit dömd och villkorligt frigiven. Trots att det har funnits utrymme i lagen för det så har han aldrig tidigare dömts till utvisning som en del av straffet.  

Efter en halv mandatperiod med en regering som gick till val på löften om ett ”paradigmskifte” inom rättspolitiken och hårdare tag mot kriminella, är det måhända en och annan som undrar när det är tänkt att detta skifte ska ge märkbar effekt.  

Fredrik Kärrholm är moderat riksdagsman och ledamot i justitieutskottet. Som tidigare polisman, samt utbildad kriminolog vid Cambridge, har han i många år efterlyst det ovan nämnda paradigmskiftet. Inte minst i boken Lag och ordning, som utkom i våras. 

– Om Nytorgsmannen hade dömts enligt de lagar vi stiftar i denna mandatperiod, då hade han inte kunnat begå nya våldtäkter. Då hade han suttit inlåst till åtminstone 2036. Eventuellt hela livet, säger Fredrik Kärrholm.  

Det sista är en hänvisning till det nya begreppet ”säkerhetsdom” som nämndes i inledningen men som nu alltså stöter på motstånd från flera tunga remissinstanser.  

– Att det finns synpunkter på en sådan här stor förändring är givet. Men jag är inte orolig. Vi har en samsyn mellan samarbetspartierna i justitieutskottet och reformerna finns inskriva i Tidö-avtalet, säger Kärrholm. 

– Fallet med bland annat Nytorgsmannen gör att jag tror alla ser nödvändigheten med en form av förvaringspåföljd. 

Men lagändringarna har ännu inte gått igenom i riksdagen. Det är under 2025 och 2026 som de förändringar som Kärrholm kallar ”de största reformerna av straffrätten sedan brottsbalken infördes” är tänkta att införas.  De innefattar även en omfattande översyn av straffskalorna i en utredning som leds av rikspolischef Petra Lundh och som ska presenteras senast 31 juli 2025.  

Här väntar även förändringar av reglerna för villkorlig frigivningen. I dag gäller huvudregeln att sådan alltid beviljas efter två tredjedelar av strafftiden. Den villkorliga frigivningen kan visserligen skjutas upp vid misskötsel eller om den dömde vägrar att delta i förebyggande vård, men i praktiken har detta visat sig näst intill betydelselöst. Enligt Kriminalvården har till exempel den ovan nämnda återfallsförbrytaren Nytorgsmannen ”haft löpande misskötsamhet under hela övervakningen”, ändå släpptes han ut efter tre år i fängelse av fem utdömda.  

– Vi vänder på den villkorliga frigivningen så att full strafftid utgör huvudregeln och den villkorliga frigivningen utgör undantaget. Detta är ett viktigt steg för att se till att straff faktiskt avtjänas i sin helhet och att systemet bättre skyddar samhället mot återfallsbrottslingar, säger Fredrik Kärrholm. 

En annan förändring, med bäring på ett av fallen ovan, är hur utvisning ska användas som en del i bestraffningen för icke-svenska medborgare.  

– Det ska inte bara, som nu, vara möjligt att yrka på utvisning. En åklagare ska enligt våra förslag vara skyldig att yrka på utvisning vid brott som kan leda till utvisning.  

På detta område finns ytterligare en uppsjö av fall som har utlöst stor debatt. Nyligen uppmärksammade flera medier en dom där fyra män våldtog en 14-årig flicka i ett skogsområde i Frölunda. Trots att männen inte var svenska medborgare (de var från Afghanistan respektive Pakistan) var det aldrig aktuellt med utvisning i domen. Detta för att åklagarna ”missade att yrka på utvisning”.

Kärrholm dömer ut tidigare generationers politikers ovilja och oförmåga att reformera straffrätten.  

– Det är ett oförsvarligt politiskt svek att denna ordning inte har ändrats av tidigare regeringar, en ordning där man har visat större omsorg gentemot förövaren än gentemot brottsoffret, säger han.  

Hur uppstod då denna hållning inom svenskt rättsväsende?

Det är en fråga som även har engagerat Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap och författare till flera böcker på området.

Han menar att det finns några specifika kapitel i lagboken som har extra mycket på sitt samvete. Den som vill ha ett kondensat av det svenska rättsväsendets inställning till bestraffning finner det i första meningen i fjärde paragrafen i trettionde kapitlet i brottsbalken. Wennström går så långt som att hävda att mycket går att rädda enbart genom att stryka den meningen. Den lyder:

"Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse."

Jurister kallar meningen för en ”presumtion mot fängelse”. Ett avskaffande finns också inskrivet i Tidöavtalet, även om det ännu inte klarlagt hur detta ska genomdrivas. Bo Wennström menar att paragrafen härstammar från en ett tankesätt som fick fäste under 1970-talet.  

– Denna ideologi kom att påverka politiken över hela skalan. Grunden var inte vetenskaplig utan byggde på tanken att fängelse alltid är av ondo för individen.  

Det var under 1960 och 1970 talen som motståndet mot fängelse tog form. Det ansågs inte bara skadligt utan tillsammans med andra tvångsingripanden utgjorde det själva roten till samhällets problem.

– Framträdande i den allmänna debatten var två akademiker, Bengt Börjeson och Ulla Bondeson, vars avhandlingar flitigt citerades. Bondesson menar att fängelser är brottsskapande och Börjeson formulerar den radikala tesen ”ju mer man ingriper desto sämre går det”. 

Detta tänkande mynnade, enligt Bo Wennström, ut i 1989 års straffrättsreform. Där skiftade fokus från samhällets och brottsoffrens skydd till gärningsmannens handling och skuld. Straffvärdessystemet betonade proportionalitet och hur svårt brottet var, vilket ledde till en straffrätt präglad av återhållsamhet och rehabilitering.  

– Det blev ett rättssystem där fängelsestraff ofta undviks och de övre delarna av straffskalorna sällan tillämpas, något som försvårar straffskärpningar och försvagar kopplingen mellan brott och straff. 

Wennström förespråkar ett radikalt grepp där brottsbalken revideras kraftigt. 

– Hela det 30:e kapitlet borde tas bort eftersom det vilar på föråldrade idéer om fängelsestraffens skadlighet. Domstolar tvingas följa dessa regler, vilket gör att individer som borde sitta inlåsta i stället kan begå nya brott. 

Han underkänner även det 29:e kapitlet med sitt ”detaljerade räknande av straffvärde” som ofta leder till straffrabatter och sänker de totala straffen för serieförbrytare. Bo Wennström använder uttrycket "räknemaskin för jurister". Detta system formaliserade straffmätningen genom att sätta en strikt ram för hur domstolarna ska bedöma brott, med fokus på gärningens "förtjänst" och proportionalitet mellan brottet och straffet.  

– Målet var att eliminera domarnas utrymme för individuella bedömningar och skapa enhetliga straff baserade på fasta regler. Men det blev alltför formalistiskt och tar inte tar hänsyn till verklighetens komplexa omständigheter, vilket gör det svårt att skapa rättvisa och rimlighet i dömandet, säger Wennström.  

Trots de utlovade reformerna och den politiska viljan hos samarbetspartierna i Tidöavtalet menar Wennström att en förändring av rättssystemets struktur inte räcker. Det krävs också ett fundamentalt skifte i synsätt.

– Straffskärpningar kommer att leda till längre fängelsetider, men om vi inte ändrar själva grundtänkandet i rättsväsendet, riskerar vi att missa målet – att skydda samhället och ge brottsoffren den upprättelse de förtjänar, säger han.

Men detta är även Fredrik Kärrholms intention. Och han instämmer i Bo Wennströms bild att det svenska rättsväsendet präglas av ett långvarigt fokus på gärningsmannen snarare än på brottsoffret. En bild som fortfarande i hög grad lever kvar.

Kärrholms tidigare chef, rikspolischef Dan Eliasson, illustrerar detta tänkande i en tv-intervju 2016 efter att en kvinna avlidit på ett asylboende efter att ha knivhuggits i ryggen av en ung asylsökande man.

När SVT:s programledare frågade honom om händelsen vände han snabbt fokus till gärningsmannens utsatta och sårbara situation, med orden: ”Mina tankar går (…) också till en enskild ung kille som begår en sådan förskräcklig händelse (sic), vad har den personen varit med om? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauman som han bär med sig?”.

– Dan Eliasson är socialdemokrat och i likhet med de flesta inom vänstern så finns det en naiv och överdrivet medkännande syn på förbrytaren. Poliser i allmänhet har dock i normalfallet en synnerligen realistisk uppfattning om personer som begår allvarliga brott. Hans uttalande hade inte gehör i poliskåren utan provocerade snarare.

Kärrholm menar vidare att den straffrätt vi har, haft som bygger på inställningen till gärningsmän som offer, inte varit demokratiskt förankrad.

– Ett expertvälde med radikaler, och ideologiska vänsterpolitiker, har konstruerat systemet. Människor i allmänhet har dock en sund uppfattning i frågan. Vi behöver inte bara ett systemskifte, utan också ett mentalitetsskifte. Först då kan vi säkerställa att framtida generationer, som min egen dotter, växer upp i ett tryggt Sverige, säger Fredrik Kärrholm.

***

Läs även: Detta är paragrafen som får våldsbrotten att skena

Läs även: Våldtäktsmannen som fick 840 000 kronor i skadestånd kvar trots utvisningsdom