Därför kan Le Pen vinna valet på söndag

Efter den första omgången står alltså slutstriden mellan sittande president Macron, ledare för La République en Marche, ”den breda mitten”, som fick 28 procent av rösterna, och nationalkonservativa Le Pen som fick 23 procent. Strax efter henne kom också denna gång vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon, med 22 procent. Allt ser alltså ungefär likadant ut som för fem år sedan, men är det verkligen det?

Nej, så klart inte, för mycket har hänt sedan dess. En sak tycks dock i och med detta val fullbordat. De under efterkrigstiden statsbärande partierna, socialisterna och de liberalkonservativa republikanerna, är definitivt ute ur leken på det nationella planet. De fick inte ens tio procent av rösterna tillsammans. Den resan påbörjades redan 2017 då socialisterna pulvriserades. Nu var det republikanernas tur. Det här är förstås något egentligen oerhört, ungefär som om de svenska Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans fick åtta procent av rösterna.

Delvis beror det på det franska valsystemet. Valet både av president och till Nationalförsamlingen görs i två omgångar. I den första röstar folk på det parti de gillar, i den andra väljer de det minst dåliga alternativet. Systemet är tänkt att ge stabila majoriteter, och majoriteter har det hittills blivit, också när Macron valdes. Men det mer splittrade partilandskap som uppstod redan då Nationella Fronten (pappa Jean-Marie Le Pens parti som föregick Marine Le Pens) tog sig in i politiken men inte i kammaren, förde med sig ett växande demokratiskt underskott. I dag är partierna ännu fler och många väljare är helt enkelt inte representerade i Nationalförsamlingen. Detta bidrar förmodligen till det växande missnöjet i landet, liksom till fler gatudemonstrationer som inte sällan övergår i rena kravaller.

I den korta, intensiva kampanj som nu pågår står alltså valet mellan ”globalisten” Macron och nationalisten Le Pen. Det gäller för dem båda att vinna de röster som gick till andra kandidater i första omgången. Den högerextreme Éric Zemmours 7 procent av rösterna går förmodligen till Marine Le Pen. Vad gäller vänstermannen Mélenchons många fler väljare säger ungefär en fjärdedel att även deras andrahandsval är Le Pen.

Dessutom avstod en fjärdedel av samtliga väljare från att över huvud taget rösta i första rundan. Osäkerheten inför den andra omgången är alltså stor, och ja, Marine Le Pen kan faktiskt vinna. Så såg det inte ut förra gången då den ”republikanska barriären”, som alltså är idén att allt är bättre än nationalisterna, förmodligen fungerade. Vänsterfolket röstade då på Macron. I dag är det långt ifrån givet.

Marine Le Pen har bedrivit kampanj i månader redan. Hon har rest runt i landet, gått på marknader och träffat folk, skakat händer, lyssnat och ställt upp på otaliga selfies. Hon har hållit förhållandevis små men välbesökta möten i ”sitt” Frankrike, de stora delar av landet som ligger i den globaliserade ekonomins bakvatten. Och hon har bytt framtoning. Den aggressiva, främlingsfientliga nationalisten har blivit något av en snäll moster med ett instagramkonto fullt av mysiga kattbilder. Hennes viktigaste fråga retoriskt är inte längre invandring och islam utan vanligt folks köpkraft. Löner och pensioner, borttagen moms på ett antal vitala varor med mera.

Läser man däremot hennes program så har inte särskilt mycket ändrats sedan 2017. Hon ser fortfarande politisk islam som ett existentiellt hot och vill förbjuda slöja på offentlig plats. Bidrag ska bara gå till franska medborgare och det ska bli strängare krav för att få franskt medborgarskap. Vad gäller EU-samarbetet vill hon se ett annorlunda Europa där överstatligheten ska bort. Hennes vision liknar mer den länder som Polen och Ungern omfattar. Ja till mer bidrag, nej till ett regelverk som trumfar det nationella.

Emmanuel Macron å andra sidan har i stort sett inte kampanjat alls inför första omgången. Inga tv-debatter för hans del till exempel. Däremot har han gett intervjuer i landsortspressen, väl medveten om att det är här slaget står. Generellt finns hans väljare i de stora städerna och har hög(re) utbildning.

Han har dessutom varit upptagen med ordförandeskapet i EU och förstås av kriget i Ukraina, där han har envisats med att fortsätta att hålla kontakt med Vladimir Putin för att om möjligt få till en vapenvila. Något som hittills inte gett några som helst resultat och något som dessutom många fransmän (och inte bara fransmän) förebrår honom.

Här ger han uttryck för den franska inställningen vad gäller diplomati: Man pratar med alla, också sina fiender, och det därför att alla konflikter har ett slut och då måste man prata igen. Men den här gången ser han onekligen ut att ha dragit det kortaste strået. Det som kunde ha blivit en diplomatisk triumf har snarare blivit en black om foten.

Men nu är han i gång med sin kampanj. Han håller möten och reser runt, också i Le Pen-land. Han är inte rädd för närkontakt och det händer att han blir utskälld. Hans ambition är att samla nationen. Han är beredd att ändra i sitt program för att få med fler. Något han förmodligen kommer att bli tvungen att backa på är den pensionsreform, med höjd pensionsålder, han tjatat om under hela mandatperioden men som inte blivit av, och som han fortfarande säger sig vilja få igenom. Hans budskap är att folk ska få mer i plånboken för att ekonomin växer och arbetslösheten sjunker, inte genomorealistisk bidragsgenerositet. Han vill ”återindustrialisera” landet. Att det behövs blev uppenbart under pandemin då Europa stod utan produktion av enkla saker som munskydd och sjukvårdsmateriel. Över huvud taget är Macrons inställning pro-europeisk. En stark euro i ett starkt Frankrike ger ett starkt Europa och här ter sig gränsen mellan Frankrike och EU ibland flytande för Emmanuel Macron. 

Macron leder i opinionen, men knappt. Kanske blir den enda tv-debatten mellan slutkandidaterna avgörande. I motsvarande debatt 2017 misslyckades Le Pen kapitalt. Den här gången har hon pluggat, säger hon. För fem år sedan var däremot Macron en lysande debattör. Frågan är om det räcker att vara det igen.

***

Läs mer: Johan Hakelius: Även utan Le Pen växer misstron

Läs mer: Elddop väntar i Frankrike