Därför minskar dödsskjutningarna

Det gångna året sköts 44 personer ihjäl i Sverige. Det är som vanligt långt mer än i andra jämförbara länder. Men det är också en minskning för andra året i rad, och det gäller inte bara dödsskjutningar.

– Sedan peaken 2022 har vi en minskning av både skadade, döda och det totala antalet skjutningar. Det är ett trendbrott, säger kriminologen Sven Granath vid Stockholms universitet.

2018 började polisen föra tillförlitlig statistik på området. Sedan dess har skjutningarna varje år legat över trehundra, antalet skadade över hundra och dödsfallen mellan 43 och 62. Fram till förra året. Visserligen låg dödsskjutningarna inom det vanliga intervallet, men antalet skottlossningar och skadade har minskat påtagligt. Och den viktigaste siffran är inte dödsfallen i sig, utan summan av dödsskjutningar och skottskador, säger Granath.

– Ofta är det en ren tillfällighet om offret dör eller inte. Det är inte som att gängen sätter sig ner och fattar några policybeslut om skjutningarnas dödlighet, utan det kan vara en fråga om millimetrar var ett skott råkar träffa. Vissa år blir många skadade, andra år dör många. Det viktigaste är totalen.

Denna total har krympt från 169 år 2022 till 101 år 2024, en minskning med 40 procent. För Tidöpartierna ser det nästan osannolikt bra ut: de vann regeringsmakten i ett läge då situationen var värre än någonsin, och därefter har skjutvapenvåldet krympt kraftigt på bara två år. ”Politiken ger effekt”, kommenterade riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm (M), kriminolog och före detta polis. ”Minns ni när Magdalena Andersson tvärsäkert berättade att ’Slottsavtalet’ skulle ’leda Sverige fel’?” frågade migrationsminister Johan Forssell retoriskt på Twitter.

Tidöavtalet innehöll en lång rad straffskärpningar: dubbla straff för gängkriminella, hårdare straff för vålds- och sexualbrott, sänkt gräns för obligatorisk häktning samt begränsning av ungdomsrabatt, mängdrabatt och villkorlig frigivning. Kriminalvården räknar med att antalet brottslingar i fängelse kommer att öka så kraftigt att häktes- och fängelseplatserna måste trefaldigas inom ett decennium.

Men hittills har de stora reformerna låtit vänta på sig. Att skjutvapenvåldet ändå har minskat så tydligt som det har gjort kan inte förklaras av mindre lagändringar. Den främsta orsaken står i stället att finna i något mer grundläggande: polisarbetet.

– Den stora förklaringen är att polisen har ökat uppklaringen av dödsskjutningarna. Det började man med redan 2022 och ännu tydligare 2023. Och att man har beslagtagit fler vapen. De båda sakerna innebär att man hindrar brottens genomförande, säger Sven Granath.

Att brottsuppklaringen har ökat har två förklaringar enligt Granath. Dels har polisen vässat sin kompetens. Medan våld i nära relationer eller fylleslagsmål har förekommit så länge det funnits ett polisväsende i Sverige, är dagens gängkriminalitet något relativt nytt. Det har tagit något decennium för polis och åklagare att hinna i kapp och lära sig hantera den nya brottsligheten.

Den andra förklaringen är föryngringen bland brottsutövarna. Gängkriminaliteten har krupit nedåt i åldrarna till den grad att en femtedel av alla misstänkta för skjutningar nu är minderåriga. En oproportionerligt stor andelav dem har dessutom neuropsykiatriska diagnoser och är narkotikaberoende. Ett svårt problem för samhället att hantera – men paradoxalt nog en möjlighet för polisen.

– Det är inte vem som helst som åtar sig att åka och skjuta en okänd person eller avfyra vapen in i folks hem, utan när våldet har blivit så brutalt och enfaldigt som det har blivit får du unga och ganska enfaldiga utförare. Men det innebär också att de lättare åker fast, säger Granath.

Ett typiskt kriminellt gäng har ledare som tjänar gott på verksamheten, inte sällan på betryggande avstånd i något soligt land. Under dem finns vad man kan kalla projektledare, ofta i tjugoårsåldern, som i sin tur rekryterar yngre killar att utföra grovjobbet. Man kan lätt få bilden att de har en närmast obegränsad rekryteringsbas i form av unga förortskillar i riskzonen med gangsterromantiska föreställningar om snabba pengar. Men enligt Sven Granath är bilden överdriven.

– Hade det funnits obegränsat med folk hade gängen inte behövt rekrytera de här HVB-placerade killarna med NPF-diagnoser. Och då hade det inte heller varit så stora upp- och nedgångar i det här våldet på lokal nivå. Om gängen hade haft så lätt att rekrytera hade det varit jämna flöden.

Även om skjutvapenvåldet på nationell nivå varit relativt jämnhögt fram till förra året, har det nämligen fluktuerat en hel del på lokal nivå. I början av 2010-talet ökade problematiken i Skåne, för att sedan dyka upp i Göteborgstrakten kring 2014–2015 och åren därefter kring Järvafältet i Stockholm. Förrförra vintern, som var särskilt våldsam i landet i stort, var däremot relativt lugn på Järva – i stället blossade gängkonflikterna upp i förorterna söder om Stockholm. Och så vidare. Fluktuationerna tyder på att det inte är helt lätt för gängen att återhämta sig och nyrekrytera efter framgångsrika polisinsatser.

– Gängkriminalitet är ingen folkrörelse. Den har allvarliga konsekvenser och får mycket uppmärksamhet, men det rör sig ändå om relativt få personer som är drivande vid en och samma tidpunkt, i alla fall på regional nivå. Om tjugoåringarna åker fast kan de inte längre rekrytera yngre utförare. Man hindrar faktiskt nyrekryteringen med repressiva åtgärder, säger Granath.

Han talar också om en avskräckningseffekt – inte av straff eller politiska åtgärder, utan av våldet i sig. Att riskera att bli ihjälskjuten eller förlora familjemedlemmar i en hämndaktion har av uppenbara skäl större skrämseleffekt än fängelse, med eller utan straffrabatt.

Med andra ord: det som styr nivån på skjutvapenvåldet är inte i första hand politiken, utan polisen – och kanske i någon mån de gängkriminella själva.

– Det är inte som att vi plötsligt har brutit segregeringen eller tagit bort toxisk maskulinitet eller allt vad man pratar om. Så det är varken en fråga om några stora straffrättsliga förändringarna eller socialpolitiska reformer, utan i grunden ganska traditionellt polisarbete: att sätta dit dem som begår brott och förhindra genomförande genom att plocka bort verktygen. Men också kanske att den gängkriminella världen i själv har börjat få nog av våldsutvecklingen.

Antalet bombdåd har fluktuerat mer än antalet skjutningar sedan 2018 då polisen började föra statistik även på det området. Förra året anmäldes totalt 317 detonationer, försök eller förberedelser till bombdåd. Det var en minskning med 34 från före då antalet dåd nådde en rekordnivå på totalt 351 dåd (det tidigare rekordet var från 2019 med 242 anmälda dåd).

***

Läs även: Sverige enligt svenskarna – inte värt att försvara

Läs även: Vem ska stoppa mördarbarnen?