Därför ska vi förbereda oss för en ny flyktingvåg

Under flyktingkrisen 2015 anlände 1,3 miljoner människor till Europa från främst Mellanöstern och Afrika. Tyskland tog emot flest, runt 1 miljon, till Sverige kom 160 000 flyktingar. När Ryssland i februari i år invaderade Ukraina var EU:s länder, inklusive grannlandet Polen, oförberedda på den efterföljande flyktingvågen.

Men när kriget var ett faktum och flyktingarna började strömma in agerade EU snabbt med sitt temporära flyktingdirektiv. Polen klarade anstormningen tack vare enorma insatser från landets medborgerliga organisationer och ett helhjärtat stöd från befolkningen. Så småningom kom också ett statligt stödprogram på plats. Sedan krigets utbrott har mer än 6 miljoner ukrainare kommit över gränsen till Polen. Miljoner ukrainare flydde också till de andra grannländerna längre söderut: Moldova, Slovakien, Ungern och Rumänien.

Efter bombanfallen och raketattackerna mot stora städer i hela Ukraina under de första månaderna kom kriget att koncentreras mer mot landets östra regioner i och omkring Donbäckenet och kusten mot Svarta havet. Många ukrainska flyktingar valde då att återvända till sitt krigshärjade hemland. Men andra fortsatte västerut till den rikare delen av EU. Idag finns i Polen 1,4 miljoner ukrainska flyktingar, i Tyskland en miljon (alltså lika många som kom 2015), i Tjeckien närmare en halv miljon och i länder som Spanien, Italien och Storbritannien ungefär 150 000 flyktingar. Inom hela EU fanns i oktober 4 miljoner flyktingar från krigets Ukraina.

Men trots att antalet flyktingar idag således är flerdubbelt större än 2015 talar man i dagens Europa, åtminstone inte ännu, om en ny stor flyktingkris. Anledningarna är flera. Det har varit lättare för européerna att acceptera flyktingar från ett europeiskt land och än mer så när det rört sig om ett grannland som blivit brutalt överfallet. De krigets hemskheter som drivit dessa människor på flykt känns in på bara skinnet hos stora delar av Europas befolkning. Kriget var plötsligt inte långt borta, utan kännbart nära.

Det är också sant att en del av de ukrainska flyktingarna inte anlände utfattiga eller tomhänta och efter en lång resa full av strapatser. Flera kunde med egna bilar ta sig över gränsen till något av grannländerna och somliga hade också tillräckligt med pengar för kunna att hyra bostäder. I länder som Polen, Slovakien och Tjeckien underlättade även de besläktade språken anpassningen.

Av dem som befinner sig i Polen har exempelvis närmare 100 000 redan erhållit arbete och därmed sällat sig till den dryga miljonen ukrainare som arbetade där redan före kriget. För att bilden skall vara fullständig bör tilläggas att över 100 000 ukrainska män som före kriget fanns i Polen har återvänt hem för att delta i försvarskriget mot Ryssland samt att det inom Ukraina finns mellan sex och sju miljoner internflyktingar, alltså ukrainare som flytt från landets östra delar till Kiev eller städer som ligger längre västerut i landet.

Så långt statistik. Bakom denna finns alltid personliga öden. Många djupt tragiska. Andra mer hoppingivande. En av min familjs närmaste vänner i Ukraina, Alla från Kiev, och hennes dotter och barnbarn, tog sig med sina bilar (plus en irländsk setter) till Prag. Alla, som jobbar för en internationell medicinfirma och ansvarar för flera länder i Europa, kunde utan större problem fortsätta sitt jobb på distans. De hyrde en lägenhet i ett ganska nybyggt bostadsområde i Prag. Efter ett halvår beslöt sig Alla för att återvända till Kiev av hemlängtan. Idag är hon åter i Prag. Familjen klarar sig till och med utan statligt stöd.

På en busshållsplats i Warszawa mötte min hustru Jolanta i mars två ukrainska kvinnor, båda med barn, samt en mormor. De hade ingenstans att ta vägen, inga jobb och heller inga pengar. Efter sex månader i vår lägenhet i Warszawa var hemlängtan för stor, först för den ena kvinnan, sedan för den andra. Båda familjerna är sedan september tillbaka i sin hemstad Zjytomyr, belägen fjorton mil väster om Kiev och drygt fyrtio mil öster om gränsen mot Polen. De har inga jobb och därför heller inga pengar. De talar återigen om att lämna landet.

Inget talar för att kriget kommer att ta slut vare sig i år eller under de första månaderna år 2023, kanske inte ens på länge än. Och snart är det vinter. I december anländer den obevekligen också till Ukraina. Hur sträng den blir vet vi inte. Vad vi vet är att det är en sak att hämta vatten någonstans bortom bostaden, laga mat över öppen eld på gården och gömma sig i en ouppvärmd källare, när det är tjugo plusgrader, eller kanske bara tio. En annan att göra det när det är lika många minusgrader i luften.

Allt detta vet Putin väl. Vid krigsfronterna förlöper inte kriget så som Rysslands generaler förväntat sig. Där är det den ukrainska armén som har initiativet. Vid krigsfronterna går det idag inte bra för de ryska trupperna. Av allt att döma har de nu tvingats till reträtt också från staden Cherson. Högste chef för de  ryska militära operationerna är sedan oktober general Sergej Surovikin. Hans historia från såväl Tjetjenien som Syrien är ökända. Det var han som ansvarade för de fruktansvärda bombningarna av Aleppo och det var han som gav order om de stora bombningarna av infrastrukturen i Ukraina i oktober. Idag är dessa bombningar betydligt färre. Anledningen är att Ryssland arbetar för fullt med att se till man får fram ett nytt lager av missiler som är mer precisa. Oavsett om general Surovikin, som nu ansvarar för reträtten från Cherson, kommer att vara kvar på sin post i december eller ej, så lär den ryska krigsstrategin inför vintern ligga fast.

Förutom fortsatta direkta attacker mot civila bostadsområden är den ryska krigsstrategin baserad på terror mot civilbefolkningen och att i så stor utsträckning som möjligt med bomber och iranska drönare slå sönder de stora städernas elnät och vattenförsörjning.

I Kiev bor över tre miljoner människor och ytterliga fyra städer i landet har över en miljon invånare. Ett femtontal städer har mellan en kvarts och en miljon. Större städer i centrala och västra Ukraina rymmer dessutom betydligt fler nu än enligt den senaste folkräkningen. Lviv har officiellt drygt 700 000 invånare. Med internflyktingar förmodligen närmare en miljon.

Med vintern går kriget i Ukraina in i en ny fas. Inte utan anledning har Kievs borgmästare Vitalij Klitjko flaggat för att huvudstaden, om Putin lyckas med sina avsikter, kanske måste evakuera hela staden, förutom de män som försvarar den. Ukrainas räddning undan den hotande mänskliga katastrofen kan möjligen vara det mer effektiva luftvärn som väst ännu ej levererat i tillräcklig mängd.

Länderna i västra Europa gör bäst i att i tid förbereda sig för en ny flyktingvåg, kanske den största Europa upplevt sedan andra världskriget.

Läs även: Hundratusentals flyr från Ryssland

Läs även: Hur kan det vara rasism att hjälpa ukrainska flyktingar?