Därför tror upploppsmakarna att polisen är emot muslimer
I auktoritära länder är det otänkbart att polisen skulle skydda regimkritiska demonstrationer. Skyddar polisen någon är det för att vederbörande representerar regimen.
Bild: Kicki Nilsson / TT
Sammandrabbningarna mellan polis och vandaliserande folkhopar i flera av Sveriges städer, i samband med Rasmus Paludans koranbränningsturné, har diskuterats ur flera perspektiv.
Några av dem är yttrandefrihetens betydelse i en frihetlig demokrati och islams roll eller betydelse för upploppen. Andra perspektiv har handlat om polisens förmåga och strategi, samt vilka det var som deltog i upploppen och huruvida de kan ha varit organiserade och i sådana fall av vem.
Ett perspektiv som saknats är hur polisens roll kan uppfattas hos en del människor med bakgrund i Mellanösterns och Afrikas diktaturer och hur den uppfattningen i sin tur kan användas eller utnyttjas för att hålla polisen borta från omgivningar där andra krafter vill upprätthålla sin maktposition.
Vad är det för argument som kan övertyga både kvinnor och män i alla åldrar att ge sig ut för att attackera poliser? Vilka krafter litar de på i stället när de accepterar uppmaningen att ge sig på polisen? Och vilka slutsatser kan de som attackerat polisen dra av att polisen drar sig undan?
Jo, det har också funnits demonstranter med svensk bakgrund som har gett sig på poliser med stenar. Som under Göteborgskravallerna 2001. I dessa fall har den bakomliggande kraft som legitimerar våldet varit en politisk uppfattning, vilket är något annat än en sociokulturell bakgrund med vissa erfarenheter om polisens roll som kan användas för att motivera attackerna.
Naturligtvis finns det många människor med bakgrund i Mellanöstern och Afrika som har förstått polisens roll i en frihetlig demokrati. Men det är inte dessa människor denna text handlar om.
För människor med bakgrund i dessa länder är det vanligt med en erfarenhet av polisen som en del av regimens förtryckande struktur som inskränker människors frihet, som är korrumperad och i värsta fall torterar medborgare i fängelsehålor för sitt nöjes skull. Polisen är i dessa länder medborgarnas fiender. Inte deras beskyddare.
I World Values Survey – kartan över skillnaderna är mellan i uppfattningar världens länder om hur ett samhälle bör fungera – placerar sig Sverige sig längst upp i ett hörn där individualistiska, sekulära och självförverkligande värden omfattas. Majoriteten av de flyktingar från Mellanöstern och Afrika som kommit till Sverige placerar sig längst ner i det vänstra hörnet, där religionens, traditionens och den större familjens roll och betydelse är i centrum för livet. Religionens och familjens roll och betydelse för individen är främst resultatet av att det knappt förekommer några välfärdsystem eller någon stat som ersätter familjens och de religiösa verksamheternas betydelse för människan i samhället. Vare sig när det gäller skolgång, att hjälpa fattiga, att hitta jobb åt arbetslösa eller på annat sätt stödja behövande.
Den tydligaste skillnaden mellan polisens roll i Sverige och i de diktaturer i Mellanöstern och Afrika människor flytt från, är vem eller vad polisen förväntas skydda. I diktaturer är det regimen, som använder polis och säkerhetsstyrkor för att genomdriva sina intressen och samtidigt skydda sin position. Det betyder att regimkritiska demonstrationer som skyddas av polisen är en omöjlighet.
Demonstrationer kan tillåtas som gynnar regimens intressen eller som är till för att lätta trycket på allmänt missnöje utan att skada regimen. Som demonstrationerna i delar av den muslimska världen mot Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten år 2005. Med polisens skydd fick demonstranter möjligheten att vädra sin frustration över det allmänna tillståndet i flera muslimska länder men i stället rikta sin ilska mot karikatyrerna.
Att polisens uppgift är att skydda landets medborgare och garantera deras rättigheter med stöd i rådande lagstiftning oavsett vilken regering som sitter vid makten är såldes för många en helt främmande tanke.
Logikkedjan som säger att polisen inte skyddar Paludan och hans idéer utan yttrandefriheten som princip, vilket innebär att polisen i samma utsträckning kommer skydda någon som vill uttrycka sitt förakt mot Paludan, bränna bibeln eller kritisera regeringen, stämmer inte för många med en tankefigur påverkad av erfarenheter från de diktaturer de kommer ifrån.
I vissa fall säger den i stället att om polisen tillåter någon att bränna koranen är det för att regeringen är muslimfientlig. Polisen blir den muslimfientliga regeringens ombud och anses utföra ett muslimfientligt uppdrag snarare än att skydda yttrandefriheten som princip.
Den fysiska segregation som för närvarande existerar på flera olika platser, är ett tydligt hinder för alla former av integration eller anpassning även på den idémässiga nivån. Många människor har dåliga språkkunskaper. Det leder till ett begränsat utbud av information. På sociala medier kan vem som helst hitta den information som bäst passar den egna föreställningsvärlden på det egna språket. Dessa förutsättningar är idealiska för dem som antingen vill skada Sverige eller har något att förlora på att människor anpassar sig eller integreras.
Krafterna som vill förhindra anpassning och integration och därmed även en annan syn på polisen roll är många. På ena sidan finns de vi kan kalla för främlingsfientliga svenskar som av en rad olika anledningar föredrar att vissa människor med viss bakgrund hålls isolerade från majoritetssamhället. På andra sidan finns kriminella gäng, patriarkala och religiösa hierarkier som riskerar att förlora stora delar av sin maktbas om människor integreras eller anpassas. Inte minst innebär polisens roll som medborgarnas beskyddare ett direkt hot mot deras roll och mot de anspråk de gör som beskyddare av sin omgivning.
När polisen drar sig undan från den ytan de lokala krafterna vill kontrollera blir det en tydlig demonstration av vem det är som faktisk kan skydda befolkningen.
Segregationen som är resultatet av en oövertänkt invandringsstrategi skapar alltså inte bara parallellsamhällen där människor äter olika maträtter eller talar olika språk i hemmen. De leder också till enklaver med andra typer av samhällsordning och krafter som har intressen av att inte släppa inte sådant som kan konkurrera med deras status.
För dessa krafter är det viktigt att upprätthålla bilden av polisen som ett hot mot medborgarna och en fiende till befolkningen liknande den som många människor i dagens Sverige tidigare upplevt i sina hemländer.
Hur detta dilemma ska hanteras måste politiker kunna ge ett svar på. En sak är säker. Idén om att först försöka få befolkningens förtroende för att sedan bekämpa de krafter som vill hålla polisen på avstånd kommer inte att fungera. Kanske går det att göra två saker samtidigt. Övertyga befolkningen om att det ”svenska systemet” förtjänar deras förtroende och bekämpa de destruktiva krafterna. Sannolikheten är dock att förtroendet hos befolkningen kommer av sig självt om polisen tydliggör, inte bara vem som har det största våldskapitalet, men också förmår att använda det. Människor kommer att söka sig till och lita på de krafter som de upplever som starkast. På så vi kommer också uppfattningen om polisens roll att automatiskt förändras.
Det låter brutalt. Men inget historiskt exempel jag känner till visar på motsatsen.
***
