De gröna har grånat

Sommaren före riksdagsvalet 2014 bjöd inte på något toppväder. Enligt SMHI:s historik var den kall, blåsig och ostadig. Men trots detta fanns det en blomma som stod i full prakt – Miljöpartiets maskros.

I maj hade partiet blivit näst störst i Europaparlamentsvalet: 15 procent mot Moderaternas 13. I juni, tre månader före valet, noterade MP sina bästa opinionssiffror någonsin. En sammanvägning av alla opinionsmätningar visade ett snitt på 11,7 procent.

Vid valet dalade MP till knappa 7 procent, sin näst bästa siffra i riksdagsval hittills.

Optimismen var stor och efter valet intog de för första gången regeringstaburetterna i en koalition med Socialdemokraterna. Nu skulle Miljöpartiet göra skillnad på riktigt, inte bara sitta på läktarplats.

Men redan kort efter valet påbörjades resan mot den avgrund alla riksdagspartier fruktar – fyraprocentspärren. Redan till årsskiftet hade de rasat till drygt fem procent i opinionen och ytterligare ett halvår senare var de snubblande nära spärren i sammanvägda mätningar.

Det skulle bli värre. I maj 2017 hamnade de under riksdagsspärren i de flesta opinionsmätningar med ett snitt på 3,7 procent. Bara en tredjedel av sympatisörerna från sommaren 2014 var alltså kvar. En pyspunka som heter duga.

Och på den undanskymda platsen har MP parkerat sig. I dag – endast fyra månader före valet – snittar partiet på 3,1 procent. Och ingen ljusning är i sikte. Språkrören Märta Stenevi och Per Bolund inger inget hopp. De får konsekvent dåliga betyg av tv-tittarna efter debatter.

Hur kunde ett parti, vars största sakfråga, miljön, är en av de mest angelägna för väljarna, hamna här? Vad hände när de inträdde i regeringen? Och varför hände det?

Någon som har sett nedfarten i malströmmen på nära håll är Josefin Utas. I dag är hon anställd vid Skattebetalarnas förening och innehar rollen som SlösO (slöseriombudsmannen). Hon är också kolumnist i Göteborgs-Posten och har därmed lämnat partipolitiken bakom sig.

Men tidigare var hon aktiv miljöpartist. Hon började engagera sig i partiet kring 2010, arbetade som kommunpolitiker i Sollentuna. Men lämnade partiet 2016, när hon upplevde att hon inte längre kunde stå för partiledningens ställningstaganden.

– Partiledningen tappade sansen och politiken kom att bli extrem på så många områden som jag inte kunde identifiera mig med, säger hon.

Hon nämner som exempel Åsa Romsons tal i Almedalen 2014, där hon utmålade vita, heterosexuella, medelålders män för att vara de värsta miljöbovarna.

– Jag kunde inte stå för den aggression hon uttryckte, eller den identitetspolitik partiet mer och mer kom att företräda.

Det var långt ifrån bara i miljön och klimatet som MP gick i en annan riktning än vad hon önskade.

– Jag noterade hur partiet alltmer ville positionera sig som det mest invandrarvänliga partiet, utan att kunna svara på frågor om hur vi rent praktiskt skulle klara av integrationen, ekonomin eller bostadsfrågorna, säger hon.

Inte heller inom miljö och klimat har partiet visat sans och reson, menar hon. Hon nämner bland annat plastpåseskatten, subventioner för elcyklar, vindkraftsutbyggnad och drivmedelspolitik. Konsekvensanalys saknades.

– Miljöpartiet tappade mer och mer sitt systemtänk och det hela urartade till ren symbolpolitik. Man har spelat ut sin roll i de här frågorna eftersom man inte förmått balansera dem med andra frågor.

Ett grundläggande fel är att man inte förstår, eller ens vill förstå, hur hela samhället hänger ihop.

– Man kan inte öka skatterna till max och förvänta sig att folk ska anpassa sig. Ju mer makt Miljöpartiet har fått desto mer trycker de ner politiken på människor ovanifrån. Det är synd, för tidigare hade man ett tydligt lokalt perspektiv. 

 Hon tror att Miljöpartiet kommer att behöva lämna riksdagen i höstens val.

– Det kan vara nyttigt för dem att hamna utanför riksdagen ett tag och fundera över vad de egentligen vill, säger Josefin Utas.

Ord och inga visor. Men det är inte bara inre misskötsel som skadat partiet. Det finns ju något som heter verkligheten också. Och andra partier. Och samhällstrender.

Om vi börjar med andra partier: Klimat och miljö är numera allmänhetens åkning brett över det politiska fältet. Åtminstone vad gäller uttalad ambition, och retorik. I någon mening är alla partier miljöpartier. Jämför med SD, som länge fick äga sin paradfråga invandringen i ensamt majestät.

Och så har vi den där bångstyriga verkligheten. Med pandemi och krig, och nu inflation och ekonomisk oro och förortskravaller. Och skjutningar och tilltagande segregation. Helt klart bortaplansfrågor för ett utmanarparti när väljarna söker trygghet.

I de SOM-undersökningar som över tid mäter medborgarnas uppfattningar, framkommer att politikområdet Lag och ordning ökade från 4 till 41 procent under åren 2014–2021 (på frågan vilket som är det viktigaste samhällsproblemet). Integration/immigration ökade från 27 till 54 procent på bara ett år, 2014 till 2015. Siffran kom att sjunka, men inte för att medborgarnas oro ökade, utan för att fokuseringen på brottslighet ökade.

Aggregerad siffra för områden lag och ordning plus integration/immigration – typiska tan-frågor på gal-tan-skalan – mer än fördubblades från 2014 till 2021, från 31 procent till 72 procent. (Gal betyder i detta sammanhang ”grön, alternativ, libertär”, tan betyder ”traditionell, auktoritär, nationalistisk”.)

Politikområdet miljö/energi utpekades av 26 procent som viktigaste samhällsproblem 2021. Också det en kraftig ökning från 2014. Men betänk då två saker. Miljön har alltså blivit något av en partipolitisk allmänning. Och eftersom frågan hos SOM kopplas samman med energin, kanske vissa av Romsons bovar, vita heterosexuella män i bensinslukande suv-ar, också finns i siffran!

Statsvetaren Tommy Möller bekräftar bilden av ett parti som inte längre skördar frukterna av sin grundläggande ”affärsidé” – att vara grönast i klassen.

– MP var tidigare ett utpräglat enfrågeparti. De övriga partierna anammade miljö- och klimatpolitiken och MP tappade sin kärnfråga. Miljöfrågan är ungefär som sjukvårdsfrågan i dag. Den är avpolitiserad – alla vill ha bra sjukvård och det finns därmed ingen tydlig konflikt kring den, säger Tommy Möller.

Han påpekar också miljöfrågans komplexa samspel med andra frågor.

– Miljöpolitik är ett område som går in i många andra områden. Infrastrukturpolitik är miljöpolitik, energipolitik är miljöpolitik, bostadspolitik är miljöpolitik.

Han ser också hur partiet har tappat i frågor som rör invandringspolitiken, där det hade en stark ställning tidigare.

– Det som hände 2015 var att de som regeringsparti tvingades lägga om kursen kraftigt till en stramare invandringspolitik. Där skrämde de sannolikt bort många väljare som kände sig svikna, och som tidigare såg MP som garanten för att regeringen skulle föra en generös flyktingpolitik.

Hösten 2021 valde Miljöpartiet att lämna regeringssamarbetet efter att SD:s, KD:s och M:s budget klubbades igenom. Möller tror att det var ett strategiskt beslut inför valet. Tanken var att väljarna skulle uppskatta ett MP som arbetar i opposition.

– Det var uppenbarligen ett felaktigt beslut. De har blivit marginaliserade. Ingen bryr sig längre om vad Miljöpartiet tycker, säger Tommy Möller.

Inte heller kan man räkna stödröster, det som inom politiken kallas ”kamrat fyra procent”. Detta för att S med all önskvärd tydlighet har visat att de tycker att det är skönt att ha blivit av med MP. Slutligen ser Tommy Möller ytterligare ett problem.

– Man kan väl utan omsvep säga att MP har svaga företrädare just nu. Förtroendemätningarna är historiskt låga. Varken Per Bolund eller Märta Stenevi klarar av att ta sig in i debatterna i dag.

En ny titt i SOM:s rika sifferskafferi bär syn för sägen. På en skala som rör sig kring ett ”popularitetsmedelvärde” på noll, kravlade sig språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (2002–2010) sakta men stadigt till strax över noll. Tydlig etta var Fredrik Reinfeldt, men Eriksson/Wetterstrand tävlade med Jan Björklund (L) om andraplatsen.

Åsa Romson, och senare Isabella Lövin, drog tillsammans med manliga språkrören Gustav Fridolin, och senare Per Bolund, ner siffrorna till botten. De förtroendesiffror som presenterats i andra mätningar talar för att Märta Stenevi inte heller hon går hem i stugorna.

Ett språkrör som också var populärt – han hamnade precis kring ”nollstrecket”, vilket är en bra siffra för småpartiledare – heter Birger Schlaug (språkrör 1985–1988 och 1992–2000).

Fokus ringer honom med frågan: Varför går det så dåligt för ditt gamla parti? Han pekar på att det är svårt att plötsligt bli oppositionspolitiker när man länge varit, som han säger, ”regeringsbyråkrater”.

– Språkrören blev ganska gråa under många år, när partiets strategi var att inte sticka ut över huvud taget. Man var i första och andra och tredje hand språkrör för regeringen. Vi har flera generationer invandrare som aldrig hört språkrören prata om vad MP står för, förutom när partiet stuckit ut försiktigt i klimatfrågan och invandrarfrågan. I övrigt vet inte folk vad partiet vill.

Birger Schlaug menar att man borde ha markerat mycket hårdare mot regeringspartnern i frågor som försvaret, arbetstiden och även miljön bortom klimatet. Och han passar på att lyfta fram en konstitutionell aspekt.

– Inga politiker verkar ha fattat att grundlagen ändrades för ett antal år sedan. Man kan faktiskt anmäla avvikande mening inom regeringen när beslut fattas och behöver inte hålla ihop. Vad är det för fel att säga öppet att ”vi kom inte längre i den här förhandlingen” men att det här är det minst dåliga nu, så okej, vi accepterar det. I stället för att applådera och helhjärtat försvara kompromissen. Andra länder har det på det sättet.

Denna ”lydighet”, menar han, uppstod redan före valet 2014 i det att målsättningen så tydligt var att just få sitta i regeringen.

– S-kompromissen var att släppa in MP, men mer gav man inte. Första mandatperioden blev därför en katastrof sakpolitiskt. Man vågade inte stå upp för det man själv tyckte, och det menar jag var fel. På min tid hade jag mycket med sossarna att göra, och de tål stryk alltså, haha! Nästa morgon är de lika glada. Förutom Pär Nuder, då.

I konkret politik efterlyser Schlaug bland annat ett återupplivande av de frågor som han menar förde MP tillbaka till riksdagen 1994 (partiet åkte ju ur 1991). Då förde de bland annat en diskussion om arbetstid och livskvalitet.

– Ta arbetstidsfrågan. I undersökningar säger 6 av 10 svenskar, mest de till vänster, att de föredrar sänkt arbetstid framför högre lön. Det är en kärnfråga för gröna partier i andra länder, men ingen förknippar MP med det nu, utom vi gamlingar. 1994 var det ju ekonomisk kris, och det var främst det som tog oss tillbaka över spärren, inte miljöfrågorna. Vi tog krisen som en möjlighet att tala om ett annat samhälle.

Detta var under Schlaugs tid som språkrör. Han bar sällan eller aldrig kostym; såg lite alternativ och nästan lite lufsig ut, gärna i kofta.

– Det finns en poäng att inte se ut som de andra. Läser man Gandhis biografi gör han ett stort nummer av hur man klär sig, för att markera annorlundaskapet.

Fokus påpekar att språkrören Märta Stenevi och Per Bolund knappast sticker ut stilmässigt...?

– Vet inte om det var du som sa det eller jag som tänkte det  … men någonting sånt, ja.

Schlaug är pessimistisk om opinionslyft. Dels är det för sent att profilera sig i de ”systemkritiska” och alternativa frågor han på sin tid försökte driva. Dels tappar MP de puckar som faktiskt erbjuds.

– Ta Natofrågan, där sjabblade man bort sig igen. Ett: MP kommer ju från fredsrörelsen. Och två: deltagandedemokrati är en viktig grön fråga. Och där har vi ju folkomröstningar som instrument. MP var drivande för det i EMU och EU, men vilka driver folkomröstning tydligt nu? Vänsterpartiet. MP smyger undan och säger att det är en valfråga, men då är det ju avgjort. Det är så in i helvete fegt att det liknar ingenting.

Däremot avfärdar Schlaug kritiken mot MP för att ha urvattnat affärsidén miljö genom att exempelvis satsa hårt på generös invandring. Och han köper inte heller synen på MP som ett enfrågeparti.

– Det är en mytbildning utan like, det är ju inte sant helt enkelt. MP har aldrig varit ett enfrågeparti. Om man går tillbaka till en av grundarna Per Garthon, så menade ju han att grön ideologi omfattar hela fältet. Och redan vid starten fanns sloganen ”ingen människa är illegal”. Invandringen är alltså ingen ny fråga man kastade sig över.

***

Artikeln är skriven av Henrik Sjögren och Erik Hörstadius.

Läs även: Grönmålning – ”ett större problem än någonsin”

Läs även: Från Elens lustgård till blackout

Läs även: Johan Hakelius: MP driver vidare sin revolution med gaslighting