De passiva åskådarna uppmuntrar våldet

I september förra året bad 17-åringe Salvador Ramos sin storasyster att köpa ett skjutvapen åt honom. Hon sa nej. Den 28 februari i år talade Ramos med fyra personer i en grupp på Instagram om att bli en skolskjutare. Den 1 mars talade han med fyra personer i en grupp på Instagram om att köpa ett skjutvapen. Den 3 mars, i samma forum, sa en deltagare till Ramos: ”Det snackas på gatan om att du ska köpa ett skjutvapen.” Ramos svarade: ”Jag har precis köpt något.”

Den 14 mars skrev Ramos ”10 dagar till” och fick svaret: ”Ska du skjuta upp en skola eller något”. Ramos svarade: “Nej. Och sluta att ställa dumma frågor. Du kommer att få se.”

Hans bryska bemötande av gruppmedlemmen ledde till att inga frågor av det slaget därefter ställdes. 

Den 16 maj fyllde Ramos 18. Den 17 maj köpte han ett halvautomatiskt gevär i en sportaffär. Nästa dag köpte han ammunition till sitt gevär. Den 20 maj köpte han ett nytt gevär. Den 25 maj på förmiddagen gick han in i ett klassrum på en skola i Uvalde i Texas och sköt ihjäl 19 barn. Två lärares liv avslutade han också med sin smattrande ammunition innan han själv blev ihjälskjuten av poliser. Barnen som dog i vad som var den blodigaste skolskjutningen i USA på många år, var mellan nio och elva år.

På en psykologikonferens i Stockholm några år tidigare berättade en finländsk forskare, Christina Salmivalli, att efter skolmassakern i Jokela i södra Finland i november 2007, då en 18-årig pojke sköt ihjäl nio personer i vad som var den andra massakern av det slaget på kort tid (den följdes sedan av en tredje), bestämde sig den finska regeringen för att gå grundligt till väga. Det innebar att motstå frestelsen att lyhört lyssna av och ledsagas av den upprörda debattens omedelbara krav på hårdare tag, fler poliser och ökad övervakning innan man noga gått igenom vad forskningen sa när det gällde den sortens våldsdåd. Den finska regeringen läste och lärde sig: En skolmassaker är ofta ett utökat självmord.

Forskningen pekade på att handlingen oftast är välplanerad. Att flertalet gärningsmän har haft allvarliga depressioner och inte sällan genomfört självmordsförsök. Att många gärningsmän har blivit mobbade i skolan och känt sig utanför och ensamma. Det sista gällde, noterade man, i Jokelafallet. Mördarens mamma berättade efteråt att hennes son varit mobbad under hela sin skoltid. Och att det värsta för honom inte varit glåporden från dem som skrek, eller knytnävarna från dem som slog. Utan de passiva åskådarna, deras tystnad, förlägna skratt eller likgiltiga blickar.

Denna sorts passiva åskådare hade första gången utforskats vetenskapligt av de amerikanska psykologerna John Darley och Bibb Latané. De blev nyfikna på ett psykologiskt fenomen de kom att döpa till åskådareffekten efter ett ovanligt brutalt knivmord på en ung kvinna, utanför hennes bostad och inför ögonen på ett stort antal människor (uppgifterna om exakt hur många är omdebatterade) som inte ingrep, som inte försökte hjälpa sin granne. 

I tidningarna tolkades det passiva beteendet som ett resultat av mänsklig likgiltighet och apati. Darley och Latané gjorde experiment som visade att hur stor en åskådargrupp är i en sådan eller likartad situation, påverkar hur den beter sig. Och hur en enskild människa i gruppen agerar.  

Närvaron av andra påverkar sannolikheten att vi ska hjälpa någon som är illa ute. Ju fler omkring oss, desto större sannolikhet att vi förblir passiva. Bakom detta, menade psykologerna, ligger några för hjärnan förvirrande omständigheter i ett sådant läge, framför allt upplevelsen av oklar ansvarsfördelning: Varför ska just jag rycka in när ingen annan gör det; vet de andra något som inte jag vet? 

Insikten ledde till att forskarna i experiment kunde identifiera situationer som ökade sannolikheten för hjälpbeteende. Som att söka och få ögonkontakt med någon annan i gruppen. 

Det fanns personlighetsfaktorer också. Förmågan att känna empati med offret var en. I ett experiment mättes graden av empati genom att studera blodflödet till ett särskilt område, och pulsen, hos försökspersoner som fick se en film där en människa mobbades. Knappt hälften gav (kroppsregistrerat) uttryck för denna form av empati. En annan studie visade att de som mobbar har en lägre känslomässig empati med sitt offer än genomsnittet. Empatin hos mobbaren minskade också i själva mobbningssituationen. Våldsutövandet ökade likgiltigheten inför den det drabbade.

I början av 2000-talet började forskare intressera sig för om åskådareffekten också gällde cybervärlden och kunde konstatera att så var fallet. Forskarna Nicholas Brody och Anita Vangelisti visade 2016 att nätmobbning förpestar livet i det moderna samhället för åtskilliga. 

Att uttrycka sin åsikt i ett forum och bli förlöjligad med hårda tillmälen var en sak, men att uppleva att personer man visste tyckte samma som man själv inte tordes ingripa, utan i stället höll tyst och lät trakasseraren och nätmobbaren stå oemotsagd, skapade osäkerhet och förstärkte känslan av att vara ensam i världen.

Som passiva åskådare påverkar vi mobbaren, gärningsmannen. Om vi inte säger ifrån ökar mobbningen, misshandeln, övergreppen. Och om vi uppmuntrar mobbaren, ökar allt detta ännu mer.  

Om vi säger ifrån slutar mobbaren oftast. Forskningen har visat att det är den grupp som står tyst och tittar på när mobbning sker som det mobbade barnet, den misshandlade kvinnan, det utsatta folket, har svårast att begripa sig på; och som sårar mest. 

I Finland gav politikerna universitetet i Åbo uppdraget att utveckla ett nationellt evidensbaserat program, byggt på forskningens insikter om mobbning och människan som passiv åskådare. Det fick namnet KiVa och infördes 2009 i finska skolor. Sedan dess utbildar finsk skola barn till att inte bli passiva åskådare genom att eleverna får arbeta med sina känslor och sätta sig in i hur andra personer känner i olika situationer. Man gör det med dataspel, genom att stärka den egna individen, uppmuntra barnen att ha en egen åsikt, och inte bara tycka som sin kompis.

Resultaten visar att andelen elever som känner sig mobbade minskat kraftigt, att antalet elever som trivs i skolan ökar, att den akademiska motivationen är högre, och skolresultaten bättre. 

Christina Salmivalli:

– Genom att lära eleverna redan från första klass hur vi fungerar när vi blir passiva åskådare och hur man som mobbad upplever det, kan skolorna hjälpa dem som vill, men inte vågar agera, när någon mobbas. Och i förlängningen faktiskt rädda liv.

***

Toppbild: 21 kors står längs huvudgatan i Uvalde, ett för varje offer i skolskjutningen den 24 maj.

Läs även: Snabb moral och långsam

Läs även: Soldater – föräldrarnas egendom eller statens?