De sovande sardinerna
Slagorden från de lilaklädda demonstranterna trängde igenom Storkyrkans tjocka tegelväggar och mullrade mellan bänkraderna när riksdagsledamöterna i september 2008 samlades till riksmötets öppnande. Än fanns tid att riva upp den omstridda FRA-lagen. Mota storebror i grind.
Sedan gick det som det gick.
När de folkvalda i morgon tisdag återigen slår sig ned i kyrkan lär de få lyssna till orgelns pipor i stillhet. Trots att den brittiska journalisten Duncan Campbell vittnat i Bryssel om att Försvarets radioanstalt och Sverige, under kodnamnet »Sardine«, varit en tjänstvillig och central massövervakningspartner för brittiska GCHQ och amerikanska NSA.
Det är som om debatten efter avslöjandet i förra veckan knappt hann ta fart innan medborgarna sävligt surfade vidare, lugnade av politikernas axelryckningar.
Säkerhet byggs tillsammans med andra, sa Reinfeldt.
Föga nytt att vi har underrättelseorgan och samarbetar över gränserna, twittrade Bildt.
Inte heller hos centerpartisterna Annie Lööf och Fredrick Federley, duon som i det längsta höll stånd mot partipiskan för fem år sedan, steg blodtrycket nämnvärt. Näringsminister Lööf konstaterade resignerat att hon »är övertygad, tyvärr, att både min telefon och mina mejl kontrolleras av annan makt«. Okej.
För det exportberoende Sverige verkar signalspaning och information från kablar i Östersjön ha blivit en lika gångbar handelsvara som någonsin skog och malm, och när FRA-motståndare blir partiledare får kanske vetskapen om att alla spanar på alla betraktas som den yttersta formen av transparens.
Läs mer:
