Demokraterna dumpar woke
Trumps medvind tvingar oppositionen till förnyelse.

Sitt still i båten! Det kunde framstå som det självklara rådet till det amerikanska valets förlorarparti Demokraterna, nu när Trump & Co verkar ösa in självmål: Dribblandet med tullar hit och dit. En till tarifferna kopplad börsnedgång. Den pinsamma säkerhetsläckan kring flyganfallet mot Jemen. De sargade relationerna med grannarna och med oss sårade allierade här i Europa. Och så vidare. Oppositionens uppgift borde därför vara enkel. Skjut med hagel mot administrationens alla tabbar fram till mellanårsvalet nästa år och gör där Trump till lam anka. Vaska sedan fram en aptitlig demokratisk kandidat till 2028.
Men ungefär där upphör de goda nyheterna för Demokraterna. Trump överträffar nämligen sina egna (visserligen låga) popularitetssiffror från den första mandatperioden, samt även Bidens. Och på frågan om väljarna tycker att landet är på rätt väg får man gå tillbaka till tiden före finanskrisen 2008/09 för att hitta bättre siffror.
En annan deprimerande siffra för Demokraterna är att flertalet av de tillfrågade i en studie i Politico hyser negativt förtroende för dem, och det gäller även bland de egna väljarna. Partiet har halkat från en positiv förtroendebalans på 70 procent 2021 till under noll i dag. Under samma period har Trumps republikanska parti lyft från plus 10 procent till cirka 70 procent, enligt Quinnipiac University. Med formuleringen “Trumps republikanska parti” åsyftas här inte bara att han är den oomtvistade ledaren, utan också att det råder bred uppslutning kring hans idéer; isolationism, protektionism, strikt gränskontroll, hårda tag mot brottslighet, bort med identitetspolitik samt en linje nära mitten vad gäller välfärdsstat och värderingsfrågor.
De idéerna har stöd även bland många demokrater, enligt en mätning från exempelvis Harvard CAPS/Harris Poll. Historiskt brukar annars de två stora amerikanska partierna stå mot varandra i centrala frågor. Demokraterna är i dag dessutom ett klart falangistiskt parti. Rådet om stillhet i båten är därför otjänligt; partiet saknar helt enkelt såväl kapten och roder som framdrift. Här finns visserligen de karismatiska socialisterna Alexandra Ocasio-Cortez, 35, och Bernie Sanders, 83, som drar jätteskaror på sin Fight-The-Oligarchy-Turné. Men de är hopplösa presidentkandidater 2028, Sanders på grund av sin ålder och båda på grund av att de är politiskt extrema (Sanders är dessutom formellt inte demokrat utan oberoende). Det är när Demokraterna går fram med samlande kandidater på mittfältet som de kan vinna. Bill Clinton och Barack Obama blev både valda och omvalda. Joe Biden uppfattades även han som en mittenkandidat innan han förirrade sig vänsterut. Medan Kamala Harris, i utvärderingar betygsatt som den mest vänsterlutande senatorn av alla innan hon blev vicepresident, aldrig förmådde förklara om och varför hon blivit mindre vänster. Statsvetarna är tämligen eniga om att Demokraterna under 2000-talet också som parti har gått vänsterut. Inte minst i frågor som identitets- och klimatpolitik, men även i handels- skol- och välfärdsfrågor. En förflyttning som drivits av de partiaktiva, inte av väljarna, vilka till stora delar fasat över slagord som ”Defund the Police”.
I en annan del av den bräckliga farkosten guppar den gamla partieliten. Paret Clinton, paret Obama, tidigare majoritetsledaren i senaten Chuck Schumer och några till. Dessa silverryggar insåg nog farorna med vänstersvängen, men förmådde inte hålla emot. Och deras auktoritet fortsätter krympa. Inbäddade med andra samhällseliter och med fingrar i diverse lukrativa syltburkar kan de varken tämja eller rida på de populistiska vågor som drar genom den amerikanska politiken.
Men kanske kan en lite yngre demokratisk ledargeneration göra det? Den skicklige kommunikatören Pete Buttigieg till exempel. Han låg bra till i primärvalen 2020, är tidigare sjöofficer, gay (gynnsamt ur ett identitetspolitiskt perspektiv), var transportminister under Biden och har korrekt uppfattat att en bred majoritet av amerikanerna inte gillar woke. Därför har han tagit bort de pronomen han vill tilltalas med från sin hemsida (han/honom) samt börjat kritisera kurser där vita amerikaner tvingas vältra sig i självhat och fördöma sin egen historia.
Ännu längre har Kaliforniens välkände och bildsköne guvernör Gavin Newsom gått i ett nymornat korståg mot wokeideologin. Han förknippades tidigare med slapp politik mot hemlöshet och brott och med kostnadsdrivande byråkrati och dyr grön energi. Nu anser han i stället att cancellering och wokemoralism ska slängas på tippen. Till det ändamålet har han startat en uppmärksammad podcast och där vänligt intervjuat bland andra det unga konservativa stjärnskottet Charlie Kirk och även Donald Trumps tidigare “chefsideolog”, den av vänstern avskydde Steve Bannon. Newsom har också plötsligt gått emot en av Joe Bidens gamla käpphästar, att biologiska män ska få tävla i kvinnoidrotter. Senatorn från Pennsylvania John Fetterman, nästan alltid klädd i shorts och hoodie, är en annan ledande demokrat som fjärmar sig från partiets vänsterfalang. En dag åkte han till Donald Trump i Mar-a-Lago. Ett “fascinerande” möte, tyckte Trump. Tillsammans med sin delstats pragmatiske och populäre guvernör Josh Shapiro är Fetterman, Newsom och Buttigieg oddsättarnas favoriter till kandidaturen 2028.
Utanför partiet finns även rader av krönikörer, kommentatorer, poddare, författare, et cetera som vill att Demokraterna återtar fokus på det materiella och klassutjämnande; ekonomi, trygghet, strävsamma amerikaners vardagsproblem. Till exempel visar Ezra Klein och Derek Thompson i den uppmärksammade boken Abundance hur en mängd välmenande byggregler - handikappanpassning, klimathänsyn med väldigt mycket mera - kraftigt försenar och fördyrar nya bostäder. Dessa hävdvunna demokrater noterar också till sin förskräckelse, i likhet med Wall Street Journal nyligen, hur vanskötta många demokratiskt styrda städer är. Och hur Trump, delvis genom den omständigheten, kunde spräcka den traditionella demokratiska väljarbasen. Han fick en för republikaner unikt höga siffror bland svarta män. Han ryckte fram bland de unga och dominerar stort bland lågutbildade. Och där Biden hade 35 procentenheter högre röstetal än Trump bland latinomän 2020, fick Trump nu 1 procentenhet mer än Harris. En makalös vändning.
Demokraternas båt läcker alltså som ett såll. Kompassen snurrar vilt. Ett formidabelt räddningsarbete måste till om inte skutan ska sjunka. Att sitta still i den är ingen bra idé.
***
Läs även: Trumps ekonomiska problem
Sitt still i båten! Det kunde framstå som det självklara rådet till det amerikanska valets förlorarparti Demokraterna, nu när Trump & Co verkar ösa in självmål: Dribblandet med tullar hit och dit. En till tarifferna kopplad börsnedgång. Den pinsamma säkerhetsläckan kring flyganfallet mot Jemen. De sargade relationerna med grannarna och med oss sårade allierade här i Europa. Och så vidare. Oppositionens uppgift borde därför vara enkel. Skjut med hagel mot administrationens alla tabbar fram till mellanårsvalet nästa år och gör där Trump till lam anka. Vaska sedan fram en aptitlig demokratisk kandidat till 2028.
Men ungefär där upphör de goda nyheterna för Demokraterna. Trump överträffar nämligen sina egna (visserligen låga) popularitetssiffror från den första mandatperioden, samt även Bidens. Och på frågan om väljarna tycker att landet är på rätt väg får man gå tillbaka till tiden före finanskrisen 2008/09 för att hitta bättre siffror.
En annan deprimerande siffra för Demokraterna är att flertalet av de tillfrågade i en studie i Politico hyser negativt förtroende för dem, och det gäller även bland de egna väljarna. Partiet har halkat från en positiv förtroendebalans på 70 procent 2021 till under noll i dag. Under samma period har Trumps republikanska parti lyft från plus 10 procent till cirka 70 procent, enligt Quinnipiac University. Med formuleringen “Trumps republikanska parti” åsyftas här inte bara att han är den oomtvistade ledaren, utan också att det råder bred uppslutning kring hans idéer; isolationism, protektionism, strikt gränskontroll, hårda tag mot brottslighet, bort med identitetspolitik samt en linje nära mitten vad gäller välfärdsstat och värderingsfrågor.
De idéerna har stöd även bland många demokrater, enligt en mätning från exempelvis Harvard CAPS/Harris Poll. Historiskt brukar annars de två stora amerikanska partierna stå mot varandra i centrala frågor. Demokraterna är i dag dessutom ett klart falangistiskt parti. Rådet om stillhet i båten är därför otjänligt; partiet saknar helt enkelt såväl kapten och roder som framdrift. Här finns visserligen de karismatiska socialisterna Alexandra Ocasio-Cortez, 35, och Bernie Sanders, 83, som drar jätteskaror på sin Fight-The-Oligarchy-Turné. Men de är hopplösa presidentkandidater 2028, Sanders på grund av sin ålder och båda på grund av att de är politiskt extrema (Sanders är dessutom formellt inte demokrat utan oberoende). Det är när Demokraterna går fram med samlande kandidater på mittfältet som de kan vinna. Bill Clinton och Barack Obama blev både valda och omvalda. Joe Biden uppfattades även han som en mittenkandidat innan han förirrade sig vänsterut. Medan Kamala Harris, i utvärderingar betygsatt som den mest vänsterlutande senatorn av alla innan hon blev vicepresident, aldrig förmådde förklara om och varför hon blivit mindre vänster. Statsvetarna är tämligen eniga om att Demokraterna under 2000-talet också som parti har gått vänsterut. Inte minst i frågor som identitets- och klimatpolitik, men även i handels- skol- och välfärdsfrågor. En förflyttning som drivits av de partiaktiva, inte av väljarna, vilka till stora delar fasat över slagord som ”Defund the Police”.
I en annan del av den bräckliga farkosten guppar den gamla partieliten. Paret Clinton, paret Obama, tidigare majoritetsledaren i senaten Chuck Schumer och några till. Dessa silverryggar insåg nog farorna med vänstersvängen, men förmådde inte hålla emot. Och deras auktoritet fortsätter krympa. Inbäddade med andra samhällseliter och med fingrar i diverse lukrativa syltburkar kan de varken tämja eller rida på de populistiska vågor som drar genom den amerikanska politiken.
Men kanske kan en lite yngre demokratisk ledargeneration göra det? Den skicklige kommunikatören Pete Buttigieg till exempel. Han låg bra till i primärvalen 2020, är tidigare sjöofficer, gay (gynnsamt ur ett identitetspolitiskt perspektiv), var transportminister under Biden och har korrekt uppfattat att en bred majoritet av amerikanerna inte gillar woke. Därför har han tagit bort de pronomen han vill tilltalas med från sin hemsida (han/honom) samt börjat kritisera kurser där vita amerikaner tvingas vältra sig i självhat och fördöma sin egen historia.
Ännu längre har Kaliforniens välkände och bildsköne guvernör Gavin Newsom gått i ett nymornat korståg mot wokeideologin. Han förknippades tidigare med slapp politik mot hemlöshet och brott och med kostnadsdrivande byråkrati och dyr grön energi. Nu anser han i stället att cancellering och wokemoralism ska slängas på tippen. Till det ändamålet har han startat en uppmärksammad podcast och där vänligt intervjuat bland andra det unga konservativa stjärnskottet Charlie Kirk och även Donald Trumps tidigare “chefsideolog”, den av vänstern avskydde Steve Bannon. Newsom har också plötsligt gått emot en av Joe Bidens gamla käpphästar, att biologiska män ska få tävla i kvinnoidrotter. Senatorn från Pennsylvania John Fetterman, nästan alltid klädd i shorts och hoodie, är en annan ledande demokrat som fjärmar sig från partiets vänsterfalang. En dag åkte han till Donald Trump i Mar-a-Lago. Ett “fascinerande” möte, tyckte Trump. Tillsammans med sin delstats pragmatiske och populäre guvernör Josh Shapiro är Fetterman, Newsom och Buttigieg oddsättarnas favoriter till kandidaturen 2028.
Utanför partiet finns även rader av krönikörer, kommentatorer, poddare, författare, et cetera som vill att Demokraterna återtar fokus på det materiella och klassutjämnande; ekonomi, trygghet, strävsamma amerikaners vardagsproblem. Till exempel visar Ezra Klein och Derek Thompson i den uppmärksammade boken Abundance hur en mängd välmenande byggregler – handikappanpassning, klimathänsyn med väldigt mycket mera – kraftigt försenar och fördyrar nya bostäder. Dessa hävdvunna demokrater noterar också till sin förskräckelse, i likhet med Wall Street Journal nyligen, hur vanskötta många demokratiskt styrda städer är. Och hur Trump, delvis genom den omständigheten, kunde spräcka den traditionella demokratiska väljarbasen. Han fick en för republikaner unikt höga siffror bland svarta män. Han ryckte fram bland de unga och dominerar stort bland lågutbildade. Och där Biden hade 35 procentenheter högre röstetal än Trump bland latinomän 2020, fick Trump nu 1 procentenhet mer än Harris. En makalös vändning.
Demokraternas båt läcker alltså som ett såll. Kompassen snurrar vilt. Ett formidabelt räddningsarbete måste till om inte skutan ska sjunka. Att sitta still i den är ingen bra idé.
***
Läs även: Trumps ekonomiska problem