Demokraterna gör allt för att glömma Biden-eran

Joe Biden var på många sätt en otippad president. När han 2020 blev Demokraternas kandidat så var det på tredje försöket. De två första gångerna – 1988 respektive 2008 – rasade hans kampanj ihop innan primärvalen ens hade kommit i gång på allvar. Sen blev han Barack Obamas medkandidat, eftersom den då fortfarande unge och oprövade Obama behövde en erfaren Washington-spelare vid sin sida. Och det var åren som vicepresident som gjorde Biden till en seriös kandidat 2020. 

Men även den gången såg det till en början ut att gå illa. Han ansågs gammal och ur takt med de strömningar som kommit att dominera Demokraterna – alltså en tydlig kurs vänsterut, fokus på identitetspolitik och annat som ryms under det numera impopulära begreppet ”woke”. Kandidater med mer profilerad vänsterprägel, som senatorerna Bernie Sanders och Elizabeth Warren, såg betydligt starkare ut. Fast då ingrep partiets etablissemang, som hade ett enda budskap: ”vi behöver inte någon som vi brinner för, vi behöver någon som kan besegra Donald Trump”. Det fungerade. Flera andra mer mittenorienterade kandidater drog sig ur primärvalen till förmån för Biden, medan Sanders och Warren delade vänsterrösterna mellan sig. Matematiken gynnade Joe Biden. Och pandemin hade allvarligt skadat Trump. Väljare som prioriterade ekonomin röstade på Trump, men väljare som prioriterade pandemibekämpningen röstade på Biden – och de var fler. 

Den som följt Biden vet att han inte är speciellt ideologisk. Han har alltid hört till Demokraternas mittfält, oavsett var mitten för tillfället befunnit sig. Som ung senator på sjuttio- och åttiotalen var han faktiskt en av senatens mest konservativa demokrater, om man räknar bort dem som kom från södern. Men som president gick han längre till vänster än någon företrädare, i konkurrens med Lyndon B. Johnson och Franklin D. Roosevelt. Han drev igenom ett stimulanspaket på svindlade 19 000 miljarder kronor för att få fart på ekonomin efter pandemin. Därefter fick han igenom 10 000 miljarder kronor för att rusta upp infrastrukturen. Nästa stora grepp var IRA – ett omfattande ekonomiskt paket som skulle få ner inflationen och gynna amerikansk industri snarare än fokusera på handel, med en beräknad prislapp på 8 000 miljarder kronor. Som jämförelse; Sveriges BNP är inte ens 6 000 miljarder kronor. 

Alla dessa pengar hälldes ut i en ekonomi som redan hade börjat återhämta sig, vilket högst sannolikt bidrog till den inflationsbrasa som tändes efter hans tillträde. Joe Biden hänvisade ständigt till alla arbetstillfällen som skapades under hans styre. Men en stor del av de jobben var en naturlig återhämtning efter nedstängningen och dessutom var många av dem var bara deltidstjänster. Antalet amerikaner som behövde ta ett andra jobb ökade med närmare två miljoner. Och under tiden steg räntorna och priset på mat, drivmedel och elektricitet. 

Demokraterna har gjort flera allvarliga misstag de senaste åren. 2020 års protestvåg mot polisvåld fick åtskilliga storstäder att sätta koppel på sina rättsvårdande myndigheter, med katastrofala resultat i exempelvis Chicago och San Francisco. Många av Trumps skärpningar av migrationspolitiken avskaffades, varpå en störtflod av illegala invandrare korsade den södra gränsen. Den totala siffran är okänd, men de mest försiktiga beräkningarna säger att minst 6 miljoner människor från omkring 170 länder har tagit sig in i USA sedan Biden rev ner Trumps migrationspolitik. 

Även demokrater, i synnerhet borgmästare från storstäder som New York, krävde att presidenten skulle stoppa inflödet. Men när han väl reagerade var det för sent. Desperat begärde Biden hjälp av Republikanerna för att förhandla fram en ny skärpning, bara för att få det rimliga svaret att det stod honom fritt att återställa de lagar han ändrat. Republikanerna hade inte glömt att han kallade deras politik för omänsklig och oamerikansk under valrörelsen 2020. 

Allt har dock inte varit nattsvart. Joe Bidens hantering av Rysslands invasion av Ukraina hanterades habilt, om än med vissa tavlor som när han före krigsutbrottet resonerade offentligt om att det är skillnad mellan en eventuell fullskalig invasion och små skärmytslingar vid gränsen. Lika omdömeslöst var det att på förhand lova omvärlden att USA inte skulle engagera sig militärt. Men när kriget väl var ett faktum så lyckades Biden relativt väl med att samla en internationell koalition som stödde Ukraina med både pengar och vapen. 

I övrigt har utrikespolitiken gått dåligt under Bidens presidentskap. När han tillträdde kunde Mellanöstern stoltsera med fyra färska fredsavtal. Nu befinner sig regionen farligt nära storkrig. Nordkorea och Kina är betydligt mer våghalsiga nu än för fyra år sedan. Talibanerna kunde enkelt ta över Afghanistan efter en tumultartad och illa skött amerikansk reträtt. Vinglandet mellan att stödja och klandra Israel för dess hantering av Gaza-kriget handlade uppenbart mer om att manövrera mellan disparata väljargrupper än om att åstadkomma resultat. 

Och medan allt detta hände kunde alla se hur Joe Biden åldrades, utom Joe Biden själv. Tidvis blev det löjeväckande, som när han skröt om att han hade velat spöa upp Trump ”bakom gymnastiksalen”. Biden har länge haft en benägenhet att kläcka ur sig dumheter, att slå sig för bröstet även när det funnits noll anledning. Den bilden förstärktes under hans sista år som president. Och eftermäle är för alltid fläckat av att han benådade sin son för alla brott denne kan ha begått de senaste elva åren – efter att dyrt och heligt lovat att han inte skulle göra det, och efter att ha fått hela det demokratiska partiet att hylla honom för att inte vara en Trump som gör vad som helst för att gynna sig själv och de sina. 

Joe Biden ville framstå som en vanlig och vänlig farbror, en som bara ville läka ihop USA och omvärlden efter de kaotiska Trump-åren. Och kanske hade han lyckats om han hållit sig till Clintonsk mittenpolitik och tagit omvärldens oro över hans sviktande mentala hälsa på allvar. Men det gjorde han inte och så blev det inte. När Joe Biden lämnar Vita huset nästa vecka blir det med en rekordhög statsskuld och ett gungande världsläge, dessutom till Donald Trump som på tredje försöket lyckades vinna inte bara Vita huset utan även en majoritet av rösterna. 

Biden-eran i amerikansk politik har därför blivit något som även demokrater redan gör allt för att glömma. Räkna med en helt annan sorts kandidat från Demokraterna 2028. 

***

Läs även: Mer Trump – mindre krig?

Läs även: Infekterade strider gör det omöjligt att styra USA