Den breda vägen

Var inte det slående med Görans Perssons televisionsåterkomst i veckan att hans analys lät så gammal? »En bred kyrka«, kallade han socialdemokratin, som vore det inte bara sitt eget eftermäle han satt där och stiligt teaterbyggde, utan också partiets.

Men visst, kanske har han rätt, bredast av kyrkor är väl fortfarande socialdemokraterna. Så bred är porten att de som gått in där inte längre vet vad de har gemensamt eller vad de vill. Bredhetens baksida.

I nästa vecka ska deras kriskommission slutrapportera. Det kommer vara en bred rapport. När de fem ledamöterna fick uppdraget enades de nämligen snabbt om att inte enas. Var och en skulle leverera sitt resultat, det gemensamma ryms ändå på några ynka sidor.

En helt annan församling – sverigedemokraterna – har varit flitig på sistone. Syndernas förlåtelse till partisekreteraren som förlorade körkortet och till riksdagsledamoten som snedsöp, men också till företrädare som talat rasistiskt. Man måste ha ett generöst tilltaget biktbås. Välsignad var ju också ordföranden i Östergötland som motsatte sig ny regionindelning med argumentet att östgötar och smålänningar av naturen är så formade att de inte kan samarbeta. Inte kan man straffas av Gud för att man är korkad?

I statskyrkan, moderaterna, tycker ingen – eller vågar ingen framföra – något annat än »det rådande«, alltså det som kardinal Borg tycker. Och han tycks ha tyckt samma sak sedan september 2003.

Så fortgår livet i vårt sekulariserade land.