Den offentliga klimatlögnen

Politik är show business för fula människor, sa kampanjmakaren Paul Begala. Och ska man lyckas i show biz måste man ingå ett kontrakt med publiken: jag låtsas att jag menar det jag säger och ni låtsas att ni tror mig. 

August Strindberg beskrev samma sak, fast ettrigare, redan i Det nya riket 1882. ”Den offentliga lögnen”, när Strindberg tar sig an den, handlar till stor del om falska högtidstal, men det han blottlägger är den offentliga lögnens särställning: den är näst intill omöjlig att avslöja. Det beror på att alla redan vet att det är en lögn, men ändå skriver under på den. 

Den offentliga lögnen är en konvention. Att inte upprätthålla den i ord bryter mot normen och straffas med social stigmatisering. 

Å andra sidan handlar lögner, först och främst, om ord. En lögn är en lögn därför att den inte speglar den faktiska verkligheten. Men det handlar om mer än mät- och vägbar sanning. En egenhet med offentliga lögner är att det ofta ingår i överenskommelsen att lögnarna inte förväntas agera som de skulle, om lögnen faktiskt vore sann. Att missta den offentliga lögnen för sanning och agera därefter, kan också bryta konventionen. 

Man ska tala som om man tror på lögnen, men agera utifrån insikten att den är en lögn. 

När den satiriska storfilmen Don’t look up hade premiär 2021 hade den en nästan förlösande effekt på kultur- och ledarsidor. Det vi fick se, sades det, var Hollywoods A-skådespelare, från Meryl Streep till Leonardo DiCaprio, som klädde av vår tids största offentliga lögn. Trots att en apokalyptiskt stor meteorit – snart möjlig att se med blotta ögat – var på väg mot jorden, valde politiker, mediehus, kapitalister och vanliga, korkade medborgare att inte titta upp. De skapade en offentlig lögn för att kunna fortsätta sina liv som förut. 

Det var en träffande allegori för hur vi hanterar klimatförändringarna, var nästan alla ense om. Världens alla prisjuryer öste nomineringar över filmen, för att visa att de stod bakom budskapet. Man fick leta länge, om man ville finna kritik mot filmens tes. Konventionen bjöd att vi skrev under på att mänskligheten är oförmögen och alltför förljugen för att agera, trots att undergången stirrar den i vitögat. 

Detta mitt i COVID-utbrottet. 

I mars 2020 förklarade WHO att vi hade att göra med en pandemi. Därefter vidtogs drakoniska åtgärder över hela världen. Skolor och arbetsplatser stängdes, resandet föll drastiskt, börserna slog i botten, New Yorks gator låg öde, i Kina sattes hela regioner i karantän. Gigantiska statliga vaccinations- och stödprogram drogs i gång. Allt annat fick vänta. 

Man kan säga att det borde ha varit dålig tajming för Don’t look up. Här var ju ett exempel på hur mänskligheten snabbt kan samla sig, ställd inför ett hot. Men märkligt nog verkade filmen inte påverkas alls av det som skedde i världen. Det var som om den offentliga lögn som filmen byggde sin satir på – vår vägran att erkänna genomgripande förändringar som redan påverkar nästan allt i våra dagliga liv – drabbade filmen själv. Mottagandet av Don’t look up hade med andra ord dragen av offentlig lögn: det byggde på en konvention om att förneka verkligheten. 

Det är, som sagt, näst intill omöjligt att avslöja en offentlig lögn. Men hyllningen av Don’t look up ger oss åtminstone en möjlighet att komma i närheten av att göra det. 

Den offentliga lögnen vad gäller klimatförändringarna i det här sammanhanget gäller inte förändringarna i sig. Det vi talar om är inte naturvetenskap. Kanske är det sant att mänskligheten sjunger på sista versen, på grund av sina utsläpp av koldioxid. Men det här resonemanget handlar om något annat: hur vi förväntas tala om, respektive agera mot, klimatförändringarna. 

”Klimatförnekare” har blivit en vedertagen term, även i nyhetstexter. ”Klimathysteriker” förekommer knappt ens i skruvade opinionstexter. Det säger något om vad konventionen påbjuder. Att kritisera Greta Thunberg, alarmistiska klimatreportrar eller spekulativa prognoser har ett socialt pris. Inte minst politiker vet vad de förväntas säga och inte säga. Vi har därför en offentlighet som – från partiprogram till TT-notiser – förutsätter en nära förestående kollaps av hela vår livsmiljö. Att stämma in i undergångskören anses ansvarstagande och ett tecken på hög moral. Att ifrågasätta den, anses ansvarslöst och nihilistiskt. Det är en stark norm, som letat sig ända in i privata samtal. 

Men tror vi verkligen att slutet är nära? 

Det finns de som gör det. De är aktivisterna som sitter på våra landsvägar och en och annan kulturredaktör. Men resten av oss? Tror vi verkligen att vi befinner oss några tiondels grader från utplåning? Varför kräver i så fall inte fler av oss att klimatet får gå före allt? 

Frågan ställs oftast av klimataktivister. Deras svar är det som Don’t look up gav: mänskligheten lever i förnekelse och lögn. Problemet med det svaret är att förnekelse inte alls är den offentliga normen. ”Klimatförnekarna” är en utstött minoritet. Klimatproblemen erkänns och beskrivs ständigt och dramatiskt. Stora insatser görs. Vi tittar uppåt dagligen. 

Så vilken är förklaringen? 

Närmast till hands ligger att den gängse, apokalyptiska beskrivningen av klimatförändringarna är en offentlig lögn i den meningen att de flesta av oss – politiker inräknade – egentligen inte tror på den. Alla de företag, politiker och privatpersoner som i stort och smått arbetar för mindre klimatpåverkan, tar frågan på allvar. De tycker verkligen att den är viktig. Men de sorterar in den med andra problem som kräver åtgärder. De är inte beredda att låta allt annat vänta, även om de talar som om de borde vara det. 

Och vi köper det. Det utbryter inga kravaller när regeringen justerar klimatpolitiken med hänsyn till andra politiska överväganden. Bara klimatministern fortfarande talar om klimatförändringarna som den största ödesfrågan för mänskligheten någonsin. 

Där har ni den offentliga klimatlögnen: vi låter apokalyptikerna sätta tonen, men förväntar oss inte att de får bestämma politiken. Där vill vi ha de sedvanliga avvägningarna och kompromisserna. Vi har lärt oss att klimatfrågan kräver falska högtidstal. Vi låtsas tro på högtidstalen, så länge de är just det. 

De som inte förstår att de har att göra med en offentlig lögn, blir förstås frustrerade. 

***

Läs även: Klimataktivist anställdes på samhällskritisk tjänst på Energimyndigheten

Läs även: Högt pris för grön omställning