Deras drömmars olympiad
Medan det officiella Stockholm firar 100-årsjubileet av olympiaden 1912 kan man gissa att Olof Stenhammar och Mats Hulth sitter någonstans och ägnar sig åt kontrafaktisk historieskrivning över en öl:
Hur hade huvudstaden sett ut i dag om vi hade fått spelen igen 2004? Om OS-bombaren, hemmaopinionen och Aten inte hade sänkt de storslagna planerna?
Tänk vad bra det hade varit, muttrar finansmannen. Då hade polaren Erik Paulsson – storägare i byggföretaget Peab – aldrig dragits in i den där muthärvan. För ingen hade ju behövt den skandalomsusade Nationalarenan i Solna om bara Victoriastadion hade blivit verklighet.
Ja, för bövelen, utbrister sossepampen. Kanske hade vi till och med sluppit alliansen i Rosenbad. Om vi bara hade fått hit olympiaden hade det skapats 40 000 nya jobb – allt enligt OS-bolagets egna beräkningar – och Fredrik Reinfeldt hade svårligen kunnat stämpla »massarbetslöshet« i Göran Perssons panna i valrörelsen 2006.
Tänka sig. Vad mycket som hade varit annorlunda i dag. Handbollen till exempel. Om bara handbollsarenan som fanns med i OS-ansökan hade byggts hade kanske inte herrarnas storhetstid behövt sluta med Bengt »Bengan« Johanssons sorti. Eller SAS – som pumpade in sponsormiljoner i förhoppning att ett Stockholms-OS skulle bli räddningen för flygbolaget. Snopet för dem. För att inte tala om miljön: för varje såld OS-biljett lovade politikerna att avsätta en kvadratmeter land till naturreservat.
Nu gick allt åt skogen.
Tänk vad fint det hade varit, säger den gamla OS-generalen.
Det skålar vi på, säger det pensionerade kommunalrådet.