Det apatiska Sverige: Syndromet som kom – och plötsligt försvann

”Är det Gellert Tamas?« frågar en röst som på någon sekund kanar från förbindlig förvåning till ils­ken upprördhet.

Det är en sen fredagseftermiddag i Regeringskansliets folktomma entré, strax före nyårshelgen 2006. Utredaren Marie Hessle har just lämnat sin tredje och sista rapport, Asylsökande barn med uppgivenhetssymptom – ett svenskt fenomen åren 2001–2006. Ingen presskonferens är utlyst men medierna hittar Hessle ändå.

Hon har varit hett villebråd under lång tid. Inte minst efter journalisten och författaren Gellert Tamas program om henne och de apatiska barnen i SVT:s Uppdrag granskning som sänts tidigare under hösten.

Marie Hessle kämpar på med tv-kanalerna och tidningarna. Till slut är det bara jag och Gellert Tamas kvar. Hans bandspelare rullar. Hon vill inte tala med honom.

» Jag vill att du upprepar att du inte vill tala med mig«, säger Gellert Tamas och står kvar i dörröppningen.

Hon drar igen dörren och ska sedan inte ses mer i offentligheten.

***

Johan Åsard är en veteran i mediebranschen. Han har varit chef på TV4:s Kalla fakta och producerat många prisbelönta dokumentärer. Han har sitter också i juryn för föreningen Grävande Journalisters prestigefyllda utmärkelse Guldspaden.

En dag förra året fick han ett oväntat samtal från Sveriges Television. Kunde han åta sig att granska Tamas Spelet om de apatiska barnen som sändes i SVT 2006 och som fick stor påverkan på debatten?

Åsards känsla i början av arbetet, som handlade om att bedöma journalistiska metoder, var att resultatet av granskningen skulle bli magert. Men steg för steg upptäckte han att programmet visserligen var övertygande, men att det i själva verket var, som han skriver i sin rapport, »vilseledande och manipulativt«.

Vi ses i en hotellobby, lika dunkel och folktom som Regeringskansliets entré var när Marie Hessle stod i den för fjorton år sedan.

Johan Åsard är angelägen om att hålla armlängds avstånd till själva sakfrågan: hade de apatiska barnen en sjukdom? Var de manipulerade? Eller handlade det om något annat?

Hans uppdrag var att bedöma programmet efter de förutsättningar som rådde då programmet gjordes 2006, alltså vad som då var känt om de apatiska barnen och vad som var möjligt att ta reda på för en granskande journalist.

Här finns anledning att påminna om tonläget i det offentliga samtalet om flyktingmottagandet vid tiden för Tamas program. Sverige tog redan då tog emot fler asylsökande och gav uppehållstillstånd åt fler än merparten andra europeiska länder. Ändå fanns en bild i media av ett inhumant system som skapade onödigt lidande. Detta var också uppfattningen bland många debattörer redan innan de apatiska barnen kom in på scenen.

Dagens Nyheter publicerade den första artikeln om apatiska barn i juni 2004. Den handlade om fem familjer i Horndal i Dalarna där barnen uppvisade »livshotande tillstånd«. Anblicken av barn som låg till sängs okontaktbara var hjärtskärande. Fenomenet fick snabb spridning och snart tillsatte migrationsminister Barbro Holmberg (S) en statlig utredning under ledning av psykologen och mångåriga flyktingbehandlaren Marie Hessle.

Sammanlagt rapporterades 427 fall medan utredningen arbetade och levererade sina tre rapporter. I en av rapporterna nämndes manipulation från föräldrarnas sida som en av flera tänkbara orsaker till den explosiva ökningen. Detta fick ett enormt genomslag med krav på utredarnas och migrationsministerns avgång.

Barbro Holmberg beskrevs i kvällstidningar som »vår mest hatade minister«. Från religiösa företrädare fick hon ta emot 157 000 namnunderskrifter med krav på amnesti.

Migrationsverket anmälde några fall av misstänkt manipulation i Stockholm och Sundsvall till polisen. Men åklagarna lade ner fallen efter en tid. De hade svårigheter att utreda bland annat på grund av motstånd från socialtjänsten.

Man kan ana att två perspektiv kämpade om företräde: barnets bästa respektive föräldrarnas tolkningsföreträde om vad som är bäst för deras barn. Ett par norska sjuksköterskor vittnade om hur barn blivit friska när de skilts från sina föräldrar, men insjuknat igen när de återvänt till Sverige och en vårdmodell där hela familjen bodde tillsammans.

Tillbaka nu till hotellobbyn med Johan Åsard. Tv-mannen ursäktar sig för att han är några minuter sen.

– Min granskning av Gellert Tamas program väcker många klassiska frågor om de fällor som lurar på grävande journalister. Confirmation bias, brukar begreppet kal­las. Omedvetet eller medvetet skär man bort det som inte passar in i den berättelse man vill få bekräftad. Om Gellert Tamas medvetet eller omedvetet gjort det har jag ingen aning om utifrån de två gånger vi träffats och samtalat. En grävare får gärna ha en hypotes eller tes, men det blir bedrägeri om man skär bort det material som talar emot hypotesen, säger Johan Åsard.

Han läste artiklar i Läkartidningen och i Dagens Medicin och tog del av vårdpersonalens frustrerade berättelser. Alla enkäter, rapporter, observationer inför fenomenet. Då vände det för honom.

– Min slutsats blev att det allvarliga med programmet är att väsentliga omständigheter inte redovisas. Till exempel att inga ensamkommande barn drabbats, utan bara de som lever omgivna av sina föräldrar. Inte heller att bara barn från ett fåtal länder från forna Sovjet plus Serbien och Kosovo drabbats, medan inga svårt traumatiserade barn från till exempel Somalia blivit sjuka.

Åsard säger att det heller inte är troligt att en läkare öppet skulle ha vågat anklaga en flyktingfamilj för manipulation så som tidsandan var. Tamas granskar hundra fall men hittar inga belägg för manipulation. Men han säger inte heller att alla barn är sjuka på riktigt, påpekar Johan Åsard.

– Det ligger i journalistikens natur att stå på de svagas sida och granska makten, fortsätter han, men ambitionen att vilja de svagas väl kan bli en risk för journalisten, som frestas att få sina goda intentioner bekräftade. Ingen vill heller misstänkas för främlingsfientlighet. Men journalistiken måste vara ärlig och våga komplicera även kontroversiella ämnen.

– Det fanns många nyanserade och bekymrade expertröster inom vården vid den här tiden, men programmet väljer två ytterkantsfigurer som blir lätta att avfärda. Programmet blir en journalistiskt undermålig produkt som ändå får stort genomslag, säger Johan Åsard.

Programmet vann tv-priset Ikaros som bästa samhällsprogram det året. Det nominerades även till Grävande Journalisters pris Guldspaden. Därefter hände inte mycket med bilden av vad som inträffat förrän hösten 2019. Då publicerade tidningen Filter den omfattande artikeln Ohörda rop där två, nu vuxna, »apatiska« barn trädde fram och berättade att deras föräldrar hade tvingat dem att spela sjuka.   

Artikeln skrevs av Ola Sandstig, för närvarande reporter på P4 Väst i Uddevalla. I dagarna kommer han med en bok om de apatiska barnen där nya omständigheter kring fenomenet redovisas. Sandstig planerade från början en bok om invandringsdebatten i medierna, men han koncentrerade sig snart på de apatiska barnen.

I artikeln – och boken – berättar Anahit Arakelyan från Armenien, 21 år gammal, om hur hon tvingades att spela apatisk inför vårdpersonalen. I dag är hon bitter över att ingen slog larm och betecknar det hon utsattes för som barnmisshandel. Hon har brutit med sin familj.

Den andra intervjuade är »Nermin«, från Serbien, som egentligen heter något annat. Han berättar om sin förtvivlan, om ett självmordsförsök och om hur rädd han var för sin pappa.

Hur kommer det sig att du inte har fått tag i fler barn som stiger fram ur anonymiteten och vittnar?

– Få har brutit med sina föräldrar som Anahit och de är rädda att förlora för mycket, säger Ola Sandstig. Lojaliteten finns kvar. Många vill bara glömma och gå vidare i sina liv. En del har flyttat utomlands för att inte förknippas med att ha varit ett av de apatiska barnen.   

Sandstig har intervjuat en rad behandlare och psykiatriker som säger att de nu vågar säga saker som inte gick att få gehör för under de turbulenta åren. De flesta medverkar med sina namn.

»Vi i vården har bidragit till grav misshandel under femton års tid«, säger barnpsykiatern Sven Román i boken. »Vi var totallurade«, säger en annan läkare. En tredje: »Det fanns inga apatiska barn. Det fanns några som var deprimerade och autistiska.« »Vården skapade symtomen«, säger en fjärde.

Vad tror du om orsaken till det apatiska tillståndet?

– Mycket talar för att det mesta handlade om manipulation. Jag tror att det finns en skala, alltifrån där barnen vill hjälpa sina föräldrar att få uppehållstillstånd till föräldrar som tvingar sina barn att spela, sätter dem på svältdiet och vid vissa tillfällen ger dem lugnande mediciner. Det spred sig snabbt i vissa grupper och därför kunde man se att det uppstod plötsliga lokala endemier. På de platser där läkarna var bejakande och naiva fick symtomen fäste. I Göteborg fick vi nästan inga alls, säger Ola Sandstig.

Han menar att det före Tamas program trots allt fanns en debatt kring att det kunde handla om manipulation. Men att frågan blev tabu efter programmet.

Vilka är de viktigaste nya uppgifterna du kommer med?

– Jag visar hur medierna tar ställning för barnläkarnas bild i konflikten med de mer skeptiska barnpsykiatrikerna. Erfarna gränspoliser och en läkare som varit med vid många utvisningar träder fram och berättar om hur barn tillfrisknat redan på planet.

Boken avslutas med en intervju med läkaren Göran Bodegård som var något av en banerförare för diagnosen och som förordade att barnen skulle vårdas på sjukhus tillsammans med hela sin familj. Även Bodegård retirerar, enligt Ola Sandstig. Han ska ha varit ledsen över att han i publicerade studier inte beskrev de fall han hade sett som inte stämde med diagnosen, uppgivenhetssyndrom.

Bodegård fick också frågan om han tror att manipulation eller Münchhausen by proxy (en term som beskriver när föräldrar får vården att behandla friska barn som sjuka) kan ha varit en av förklaringarna till att det blev så många apatiska barn.

Enligt Ola Sandstig blir svaret: »Ja, absolut.« Bodegård avled tre veckor efter intervjun.

[caption id="attachment_646142" align="alignnone" width="668"] Ola Sandstig, journalist och författare.[/caption]

Krisen med de apatiska barnen 2006 slutade med att flertalet asylsökande barnfamiljer (med eller utan apatiska barn) fick sin ansökan prövad på nytt, och att tiotusentals som hade fått avslag tidigare i stället fick stanna i Sverige. Amnestin var resultatet av en överenskommelse mellan en motvillig socialdemokrati, ledd av Göran Persson, och ett envetet Miljöparti, under ledning av språkröret Peter Eriksson.

Situationen är inte olik den som råder i dag då socialdemokrater och miljöpartister försöker enas i den ständigt brännande asyl- och migrationsfrågan. Den migrationspolitiska utredningen går snart ut på remiss och den politiska utgången är fortfarande oviss när det gäller kärnfrågorna. Ska Sverige ha en permanent ny utlänningslag som på flera punkter är mer generös och sticker ut jämfört med andra europeiska länder? Eller inte.

Det handlar om permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd, om synen på familjeåterförening och huruvida det ska finnas en tilläggsparagraf som påminner om de gamla formuleringarna »synnerligen ömmande omständigheter« eller 1990-talets »humanitära skäl«. Och en fråga mejslar ut sig, då som nu: Hur sjuk måste man vara för att få uppehållstillstånd i Sverige av medicinska skäl?

Gellert Tamas bok De apatiska ska komma ut i en ny upplaga med utlovat nytt material. Tamas har underkänt en stor del av både Johan Åsards och Ola Sandstigs kritik. Hans argumentation finns att ta del av på SVT:s webbplats i sammanfattning. Plus arton sidor i en bloggpost som publicerades i april hos SVT.

Nyligen tilldelades Ola Sandstigs Filterartikel Ohörda rop föreningen Grävande Journalisters Guldspade i magasinsklassen.

Och Marie Hessle – vart tog hon vägen den där dagen i december 2006 när hon stängde dörren för Gellert Tamas och resten av medievärlden?

Hon skrev en doktorsavhandling om ensamkommande barn och ungdomar och var under flera år knuten till vårdcentraler i utsatta områden med många flyktingfamiljer. I dag är hon 77 år och pensionär.

Vi får kontakt per telefon. Jag skickar frågor. Hon återkommer vänligt men bestämt och skriver att hon inte vill bli intervjuad och citerad.

Dörren förblir stängd.

—

Fotnot: Den 19 september 2006 sändes Gellert Tamas program om de apatiska barnen. År 2007 gav Lasse Granestrand ut boken I Sveriges väntrum – om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling. Den innehöll flera kapitel om apatiska barn. Tamas bok  De apatiska: om makt, myter och manipulation gavs ut ett par år senare. Ola Sandstigs bok De apatiska barnen – och samhället som svek gavs ut den 24 september i år.