Död eller demokrati?

Historien om Li Wengliang är känd nu. Den 34-årige läkaren i Wuhan upptäckte tidigt det nya viruset och ville varna för den höga smittorisken. I en chatt med sina kollegor skrev han att viruset liknade sars och att läkare som behandlar smittade patienter borde använda skyddskläder för att undvika att själva drabbas.

Lokala myndigheter reagerade snabbt. Men inte mot smittan och varningarna om ett nytt virus, utan mot läkaren. Li Wengliang fick skriva under ett dokument i vilket han lovade att inte sprida felaktig information om viruset, enligt bland annat BBC.

Två månader senare var Wengliang död efter att själv ha insjuknat i covid-19. När han dog satt 36 miljoner människor i Kina i karantän. Vittnesmål om hur dörrar till smittade svetsades eller spikades igen spreds på sociala medier. President Xi Jingping kal­lade åtgärderna för »folkkriget mot viruset«, men när det skulle bekämpas fick individen ännu färre rättigheter än vad man tidigare haft.

[caption id="attachment_653436" align="alignnone" width="991"] Li Wengliang.[/caption]

Det kallades aldrig för undantagstillstånd i Kina, men det var i praktiken så det fungerade. Videoklipp visade hur säkerhetspolis tog sig in hos familjer och slog sönder bord eftersom sammankomster blev olagliga.

Sju veckor senare deklarerade Xi Jingping att smittan var besegrad. Kanske var de hårdhänta åtgärderna effektiva för att stoppa smittspridningen, men priset för medborgarna var högt. Resor förbjöds. På gatorna stoppas invånare för regelbundna temperaturkontroller, och utanför butiker installerades QR-koder som användes för att logga invånarnas geografiska positioner.

Övervakning, rörelsebegränsningar, hårda tag och omfattande inskränkningar av mänskliga rättigheter. Ändå prisades Kinas åtgärder av WHO som effektiva och kraftfulla.

Ett år senare har närmare hundra stater infört undan­tagslagar. I flera europeiska länder har demonstrationer mot restriktionerna lett till konfrontationer med polisen och i mer auktoritära länder och regioner har pandemin tagits till intäkt för ännu större begränsningar, av både yttrandefriheten och minoriteters rättigheter.

Från Tjetjenien har det kommit vittnesmål om poliser som misshandlar människor som inte har på sig munskydd och i El Salvador greps över 85 000 personer under en helg med utegångsförbud i april förra året, enligt Amnesty.

Men även i Sverige har grundläggande demokratiska rättigheter påverkats av regeringens och riksdagens försök att stoppa smittan. När mötesfriheten begränsades till max 500 personer i våras skrev juridikprofessorn Mårten Schultz att det var »en av de mest omfattande frihetsinskränkningar Sverige har infört i modern tid«.

Vad händer nu?

Demokratin har det tufft globalt. Det är inget nytt, så har utvecklingen sett ut i flera år och under 2020 har andelen människor som bor i en demokrati fortsatt att minska.

Amnesty har i år kunnat dokumentera fall i 60 länder där polisen eller andra instanser kränkt medborgares mänskliga rättigheter. I Iran har säkerhetsstyrkor skjutit skarpt mot demonstranter och i Kenya dödades och skadades flera personer under de fem första dagarna av nationellt utegångsförbud.

– I andra fall har Amnesty kunnat dokumentera massgripanden, tvångsavhysningar och nedslag mot fredliga demonstrationer, vilket visar att regeringar har använt pandemin som ursäkt för att slå ner mot oliktänkande, säger Johanna Westeson, jurist och sakkunnig i diskrimineringsfrågor på Amnesty.

Enligt det oberoende forskningsinstitutet V-Dem i Göteborg har pandemin påverkat demokratin i 32 länder med demokratiska system. 9 länder har påverkats i stor utsträckning medan 22 länder har brutit mot 23 internationella normer. Man kan också räkna med effekter i det långa loppet.

I en färsk rapport från V-dem konstateras att det fortsätter att gå åt fel håll:

»Världen är fortfarande mer demokratisk än den var under 1970- och 80-talet, men minskningen av liberala demokratier fortsätter under 2020«, skriver rapportförfattarna. Det vanligaste är inte att redan utvecklade demokratier monterar ner demokratiska rättigheter, utan snarare att länder som redan delvis är autokratiska fortsätter i den riktningen. Turkiet anhöll journalister som kritiskt granskade pandemihanteringen. I Indien trakasserades reportrar som skrev om smittspridningen, och i Uganda användes social distansering som ett svepskäl för att ge sig på hbtq-grupper och journalister.

V-dem Institutets grundare, Staffan I Lindberg, är professor vid Göteborgs universitet. Han har skrivit delar av rapporten och länge bevakat demokratiutvecklingen globalt. Enligt honom är det för tidigt att dra några slutsatser om vilka effekter insatserna mot pandemin fått på demokratin, men han konstaterar att utvecklingen i det långa loppet inte ser lovande ut.

I Sri Lanka använde regeringen pandemin för att införa nya medierestriktioner och för att tysta kritiker, medan El Salvador genomförde massgripanden av personer som befann sig utomhus, trots att landets högsta domstol hade underkänt lagen.

– Länder som Italien hade militär som inspekterade folks rätt att befinna sig på gatan, det krävdes papper för det, säger Staffan I Lindberg. I Frankrike var det polis som patrullerade.

– Det påminner om Chile efter Pinochets kupp 1973. Då är ändå pandemin inte så allvarlig i relation till vad som kan komma. Dödligheten är förhållandevis låg, räknas i promille snarare än procent. Åtminstone tiondels procent. Tänk dig en pandemi av antibiotikaresistenta lungbakterier med en dödlighet på 40, 50 eller 60 procent.

Rädslan för viruset är en sak. Signalerna som så pass kraftiga åtgärder ger är något annat, menar han.

– Rädslan man skapade genom att reagera så oerhört kraftigt, den är en farlig kraft. Människor gick med på långtgående åtgärder för en självklart väldigt allvarlig, men ändå relativt begränsad fara, vad gäller dödligheten ... Man svär i kyrkan när man säger det, men så är det, säger Staffan I Lindberg.

Trenden är tydlig. Länder som redan i viss mån var på väg mot ett mer auktoritärt och icke-demokratiskt styre utnyttjade i hög utsträckning pandemin för egen vinning. Redan tidigare var ett folkvalt enväldigt styre den vanligaste styrformen i världen.

För tio år sedan var 41 länder i världen fullfjädrade demokratier, tio år senare är det 32 länder. Knappt 15 procent av världens befolkning bor i en liberal demokrati. Så liten har andelen inte varit på 25 år och utvecklingen mot ett mer auktoritärt styre går snabbast i Polen, Ungern, Turkiet och Brasilien, enligt V-dem.

Staffan I Lindberg säger att tendenserna globalt liknar dem man såg före det andra världskriget. Hotet mot demokratin är inte covid-19 i sig, utan snarare de undantagslagar som införts i närmare 100 länder.

– Putin var först med detta vid slutet av nittiotalet, och har sedan kopierats av andra ledare. Han odlade en ryskpatriotisk, tillbakablickande nationalism som blev väldigt populär. Den typen av strömningar påminner om trettiotalet och är naturligtvis oroande.

Men det är inte bara i länder med auktoritära ledare som undantagslagar blir kvar under en längre tid och i det närmaste permanentas. I Israel har man haft undantagstillstånd i flera decennier. I Frankrike finns fortfarande en del av reglerna som infördes efter Charlie Hebdo-attacken kvar, och i USA vill inget av partierna röra Patriot Act, lagen som infördes för att bekämpa terrorismen efter den 11 september 2001.

– Det är ju bekvämt för makthavare att ha sådana befogenheter kvar, när man väl fått igenom dem. Men att ha undantagslagar utan tidsbegränsning kan få allvarliga konsekvenser i det långa loppet, säger Staffan I Lindberg.

Mobilisering på gatorna har ofta skapat mer demokrati och år 2019 var antalet demonstrationer i detta syfte fler än någonsin. I Nigeria protesterade unga mot polisbrutaliteten, i Thailand krävdes premiärministerns avgång och i Belarus ville folk få bort Lukasjenko från makten. Sådana protester som verktyg för att hejda en auktoritär tendens har fått sig en törn i och med begränsningarna av mötesfriheten i många länder.

Hittills har V-dem:s siffror visat att de flesta fun­gerande demokratier hanterat pandemin någorlunda ansvarsfullt. Man har inte infört begränsningar av yttrandefriheten eller haft för avsikt att behålla undantagslagarna när smittoläget lugnar ner sig.

Samtidigt har nu etablerats ett vedertaget sätt att stoppa virus – genom kraftiga åtgärder. Övervakningssystemen i flera länder har också byggts ut för att spåra viruset.

Så vad händer om det kommer ett nytt, ännu farligare virus? Vilka inskränkningar i mänskliga rättigheter och demokratiska kärnvärden blir aktuella då?

– Det kommer fler virus, det vet vi. Och antibiotikaresistensen är en tickande bomb. Den här rädslan, och acceptansen för undantagstillstånd är oroade, säger Staffan I Lindberg.

I Europa är både Ungern och Serbien exempel på länder med demokratiska system som utnyttjat pandemin för att gå i mer auktoritär riktning.

Sedan Aleksander Vucic år 2014 blev premiärminister i Serbien har han trängt tillbaka fri journalistik och gynnat regimlojala kanaler. Oppositionella har anklagat hans styre för att förfölja och misshandla oppositionella. Trots det är han fortsatt mycket populär bland män och kvinnor på landsbygden och bland äldre. Dessa kärnväljare gillar presidentens tal om hårda tag och om den serbiska identiteten.

Tillfället gör tjuven, pandemin skapar diktaturen. Marcin de Kaminski, avdelningschef på Civil rights defenders, tycker sig se ett mönster i detta. Regimerna gör helt enkelt som de brukar, när det finns ett hot mot styret eller valsegern.

– Vi har sett liknande typer av restriktioner och repressiva åtgärder när det gällt nationell säkerhet, då är det carte blanche. Nu har man fått ännu en ursäkt, som är allmänt accepterad, säger Marcin de Kaminski.

Hans organisation har noterat att de hårdare tagen i allt större utsträckning manifesteras genom inskränkningar i den fria informationen. Sjuksköterskor inom vården i Venezuela har blivit av med jobbet efter att ha larmat om situationen på sjukhusen. I Kenya har journalister som rapporterat från protester mot regeringens pandemipolitik attackerats av ordningsmakten. Fri oberoende information om viruset har stämplats som desinformation, säger han. Regimernas lägesbild får inte utmanas.

– Det finns en kamp om utrymmet. Organisationer som vill föra fram evidensbaserad information om covid-19 stämplas som propagandister. Då blir det legitimt att stänga ner verksamheten, säger Marcin de Kaminski.

Sverige då? Jo, här propagerar liberala Centerpartiets Annie Lööf för skärpta restriktioner medan Folkhälsomyndigheten och regeringen försvarat det delvis öppna Sverige. Men debatten om inskränkningar i demokratiska rättigheter har i det närmaste varit obefintlig. Staffan I Lindberg skrev ett inlägg på DN Debatt i början av pandemin, som lyfte fram risken att smittskyddsmotiverade restriktioner kunde försvaga världens demokratier. Och författaren Anita Goldman undrade på samma tidnings kultursida i början av detta år var debatten hade tagit vägen. Miljöpartiets Rasmus Ling har på Facebook kommenterat att det pratas för lite om begränsningarnas baksidor. Ett frihetligt anslag. Men inte heller hans försök fick fäste, frånsett en delning av Mp:s ungdomsförbund.

Kanske beror det på tidpunkten. Det är svårare att väcka den diskussionen när smittspridningen återigen ökar. Eller så beror det på att vi i Sverige redan uppfattar oss som liberala vad gäller smittskyddsåtgärder. Så har i alla fall andra länder sett på oss. Inga munskyddskrav, inga utegångsförbud eller reseförbud. I stället rekommendationer, råd och lokala föreskrifter.

– I Frankrike har det i tidningarna funnits en diskussion om avvägningen mellan att begränsa grundläggande fri- och rättigheter och smittskydd. Men det är förvånande att den inte förs på andra håll.

– Ta vårt grannland Norge. De har underdödlighet. Deras åtgärder har varit så framgångsrika att det dör färre människor än utan pandemin. Att man inte frågar sig om det är värt alla skador på ekonomin, eller att barn inte får ordentlig utbildning. Det slår hårdast mot de svagaste eleverna. Och arbetslöshet, det kostar också i liv, säger Staffan I Lindberg.

Det har demonstrerats i många länder, men frågan har främst drivits av »knäppskallar«, säger han. I Sverige demonstrerar konspirationsteoretiker ihop med vaccinskeptiker och högerextrema, i Tyskland är det i stället antroposofer och nazister.

Thomas Sedelius är professor i statsvetenskap vid Högskolan i Dalarna och har forskat på både demokratisering och politiska institutioner i omvandling. Också han framhåller tendensen att auktoritära ledare tar chansen att stärka sina positioner när ett yttre hot som en pandemi dyker upp.

– Länder i en gråzon på väg i en auktoritär riktning kan på grund av pandemin fortsätta så. Det är svårt att se att Victor Orbáns regim i Ungern skulle göra en U-sväng mot en mer demokratisk utveckling. Sedan är det klart att även befolkningen i sådana stater tröttnar. Kraven på att lätta på trycket kommer att finnas i många länder efter pandemin, säger Thomas Sedelius.

Även i Indien – ett land som haft en ledande roll för demokratin i Asien – har man slagit ner på journalister, oppositionella och kritiker. Premiärministern Narendra Modi från det hindunationalistiska partiet har passat på att attackera oppositionen och fängsla journalister. Han införde en total nedstängning som gjorde att miljontals fattiga och migrantarbetare hamnade i limbo.

Thomas Sedelius är inne på något som forskningen visat tydligt de senaste åren: Det är framför allt nationalistiska politiker vid makten som driver utvecklingen mot ett krympande demokratiskt utrymme . Modi i Indien, Orbán i Ungern och Erdogan i Turkiet företräder alla nationalism med olika religioner i ryggen, och deras metoder liknar varandra.

När de väl sitter vid makten monteras demokratiska institutioner ner genom smutskastning, förbud eller ett undergrävande av förtroendet. Orbán har gett sig på universitetsvärlden, Modi har fängslat journalister och Erdogan har gjort bäggedera. Det gör att valen som ändå genomförs inte blir rättvisa, oppositionella får allt svårare att göra sina röster hörda, medan medier antingen förbjuds att bevaka eller avkrävs lojalitet till styret. Spelplanen riggas till de styrandes fördel.

– Det är ett tecken på att en demokratin är på väg i fullständigt fel riktning, säger Thomas Sedelius.

I Kina har de hårda restriktionerna mot den fria rörligheten hävts, men det fria ordet och den fria informationen är sedan länge begränsad. Enligt Amnesty har Kina bland annat torterat den kinesiska medborgarjournalisten Zhang Zen sedan hon agerat visselblåsare med inlägg om smittan på nätet. Hon dömdes senare till fyra års fängelse för att ha »startat bråk och skapat problem«.

Trots att slutet på pandemin förhoppningsvis börjar närma sig slutet ligger tuffa restriktioner kvar i stora delar av världen. Den fria informationen har begränsats, polisen fortsätter att gripa människor som bryter mot mötesförbuden och kritiska röster slås ner.

Ändå är acceptansen förvånansvärt stor för åtgärderna. Kanske är det rädslan, eller flockmentaliteten. Eller så är det svårt att argumentera för frihet till priset av att många människor dör i covid-19. Befolkningen i stora delar av världen har i alla händelser accepterat omfattande inskränkningar i demokratiska och mänskliga rättigheter när ett stort hot tornat upp sig.