Efter pisk kommer… ja, nåt annat

»När kommer den där häftiga mediadramaturgiska vändningen när alla börjar älska svinet? Snart hoppas jag!!«

Mitt under pågående kölhalning lyckades komikern Kristoffer »Kringlan« Svensson få upp näsan ovanför vattenytan och skicka ut en förtröstansfull tweet.

Visst, han hade hotat att trasa sönder en recensents ansikte och en kulturchefs underliv, men snart skulle det väl vända?

En efter en sa uppdragsgivare upp samarbeten. Aftonbladet Kultur, Rabén & Sjögren, Malmö Stadsteater, Akademibokhandeln, Sveriges Radios satirprogram »Public Service«.

Så efter några dagar, som ett brev på posten, dök de upp: nyanserna. »Vem skyddar egentligen frilansarna?« »Borde inte Kringlan få hjälp i stället?« »Varför kommer hans podcastpolare undan?«

Förloppet har blivit en naturkraft, inte minst i den samtida offentliga debatten vars flitigaste deltagare finner sitt existensberättigande i att vända på perspektiven vid exakt rätt tillfälle. Bli den där gängledaren som kliver in och säger att personen som kompisarna precis gett en omgång har fått nog. Nu sticker vi.

En annan som fick hjälp från skampålen i veckan var miljöpartiets Åsa Romson som kritiserats för att ha oroat sig för det stundande klimatmötet i Paris mitt under brinnande terrordåd. DN:s Johan Croneman läxade upp uppläxarna, tyckte att hon oförtjänt blivit ett mobboffer, försökte sansa »Romsonmobben«. Det fick räcka nu, tyckte han.

Eller ta bara förbundskapten Erik »Avgå, Hamrén!« Hamrén. Några hyllningar blev det kanske inte tal om, men när Sverige till slut kvalat in till fotbolls-EM anades ändå en viss upprättelse i spalterna.

Hedervärt att han hållit ut, sa Bill. Han har ändå hanterat hela Zlatangrejen bra, sa Bull.

Lite beröm efter sex år. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.