En bro för mycket

Nordister har alltid tvingats vara dubbelnaturer. Varje gång det dyker upp exempel på hur mycket de nordiska länderna har gemensamt brukar det komma besked om motsatsen. Ta bara det här med broarna och tunnlarna.

Hösten var en enda stor uppvisning i önskan att binda ihop de nordiska länderna med fasta förbindelser.

I slutet av oktober åkte Landskronas starke man Torkild Strandberg till folketinget i Köpenhamn för att argumentera för sin dröm: en tunnelförbindelse för järnväg mellan hans egen ort och den danska huvudstaden. Projektet, det så kallade »Europaspåret«, är ett svar på grannorten Helsingborgs planer på att binda ihop sig med Helsingör i den så kallade »HH-tunneln«.

Bara några veckor senare, den 23 november, höll Finlands ambassad i Stockholm ett seminarium om ännu en fast förbindelse över Östersjön med »landförläggningar, broar och tunnlar«, som det uttrycktes i bakgrundsmaterialet.

Under året har också tunnelprojektet mellan Danmark och Tyskland – den så kallade Fehmarn Bält-förbindelsen – efter många års långbänk fått slutgiltigt godkännande.

Man undrar lite hur alla dessa förbindelsälskare tänker.

Vurmen för broar och tunnlar infaller ju precis samtidigt som svårigheten för sådana projekt att förverkligas exponerats med brutal tydlighet. Detta i form av invigningen av den i en evighet försenade Hallandsåstunneln.

Och framför allt: den sammanfaller med en period då rikspolitikerna i de nordiska länderna gör allt för att stänga och försvåra för samma typ av förbindelser, i syfte att begränsa ankomsten av asylsökande.

Vad ska man med broar och tunnlar till, om de inte ska användas?