En historia fylld av paradoxer

För tio år sedan besökte jag den tidigare sydafrikanske utrikesministern Pik Botha där han bodde på en vacker liten gård i Kapprovinsen. Han visade mig sina odlingar, och sa att han oroade sig mer över den globala uppvärmningen än över politiken i Sydafrika. Han var djupt kritisk till sin egen roll i apartheidsystemet, men ville ändå framhålla sådant som han var stolt över.   

– Efter president PW Bothas avgång 1989, som jag var delaktig i, skyndade jag mig att ta ett privat samtal med nye presidenten FW de Klerk. Jag sa till honom att jag hade två prioriteringar. Avveckla våra kärnvapen och frige Nelson Mandela.  

Intensiva rykten gjorde gällande redan på 1970-talet att Sydafrika och Israel tillsammans hade utvecklat Bomben.  

– Vi hade sex bomber min vän, Hiroshimamodellen, sa han småskrattande. Vi samarbetade inte med Israel, vilket påstods, utan vi hade egna vetenskapsmän. Jag stödde det egentligen inte, men efter den kubanska invasionen av Angola och det ryska stödet där, så fruktade vi att modern militär utrustning skulle komma in i södra Afrika. Vi måste ha ett avskräckningsvapen.  

I början av 1990-talet, innan de Klerks regering lämnade över till Mandelas nya styre, förstördes alla sex bomberna. Sydafrika blev därmed det första landet i världen att frivilligt göra sig av med sin självutvecklade kärnvapenarsenal. Den avgående vita regeringen ville inte överlämna domedagsvapen i händerna på nya makthavare, vilkas konsekvenstänkande ingen kunde sia om.  

Pik Bothas förnekande av samarbete med Israel motsades av andra. Alon Liel, tidigare israelisk ambassadör i Sydafrika citeras i den brittiska tidningen The Guardian: ”Vi (Israel) skapade den sydafrikanska vapenindustrin. De hjälpte oss att utveckla alla sorters teknologi eftersom de hade mycket pengar. Vi stod för kunnandet och de för pengarna. Efter 1976 utvecklades en kärleksaffär mellan våra säkerhetstjänster och arméer.” 

Israeler och vita sydafrikaner kunde känna igen sig i varandras situation. Sydafrika under apartheid var en vit ö i ett fientligt svart hav. Israel en judisk stat omgiven av arabländer som underkände dess rätt att existera.  

Judarna i Sydafrika, cirka 50 000 individer, har länge levt i ett ambivalent förhållande till landets makthavare. Nästan alla har sina rötter i Litauen, varifrån judar flydde under slutet av 1800-talet för att undkomma pogromer. Före och under andra världskriget utsattes de för omfattande antisemitisk förföljelse i Sydafrika, anstiftad av representanter för afrikanderna, eller boerna som de även kallas. Ättlingar till inflyttade nederländare.  

Judar beskylldes för att styra landets ekonomi och anklagades av afrikanderna för att ligga bakom det andra boerkriget som utkämpades mellan 1899 och 1902, då afrikanderna förlorade mot britterna.  

När apartheidsystemet skapades 1948 kom judar att klassificeras som vita, med alla de privilegier det innebar. Det kollektiva minnet av förföljelse och diskriminering i Litauen – och även i Sydafrika – gjorde dock att oproportionerligt många judar kom att engagera sig i motståndet mot apartheid. Joe Slovo, jude född i Litauen 1926, ledde under lång tid det sydafrikanska kommunistpartiet och var en framträdande personlighet i African National Congress, ANC, och dess militanta gren Umkhonto weSizwe.  

Ruth First, dotter till judar födda i Litauen, blev en galjonsfigur för både ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet. Hon fängslades upprepade gånger och mördades 1982 av en brevbomb med den sydafrikanska polisen som avsändare.  

Den sekulära judinnan Helen Suzman var länge den enda parlamentsledamot som var motståndare till apartheid. Hon har beskrivit hur judarna i Sydafrika, lydande under uttalade nazister som president John Vorster, var oroliga för sin säkerhet. De räddades av landets demografiska situation. Det lilla antalet vita i förhållande till den stora mängden svarta gjorde att regeringen inte ansåg sig ha råd att alienera, än mindre förfölja, de vita judarna. 

Två av de mest prominenta judarna i kampen mot apartheid var Denis Goldberg och Arthur Goldreich. De ställdes inför rätta i den uppmärksammade Rivoniarättegången i början av 1960-talet, tillsammans med bland andra Nelson Mandela, Walter Sisulu och tre andra vita judar. Goldberg dömdes till 22 års fängelse medan Goldreich lyckades fly. Han bosatte sig sedermera i Israel. Flera av de vita försvarsadvokaterna var judar. Några av dem tillhörande det sydafrikanska kommunistpartiet.   

Sydafrikanen Harry Oppenheimer var en av världens rikaste män. Han var jude men konverterade till kristendomen när han gifte sig. Sittande i ledningen för Sydafrikas diamantindustri kom han att blanda affärer med omfattande filantropisk verksamhet. Han stöttade Israel genom att se till att landet kunde ta emot rådiamanter i stor omfattning, vilket gjorde det till världsledande inom diamantslipning och export av färdiga produkter.  

Oppenheimer finansierade också bildandet av Demokratiska Alliansen, ett mycket viktigt forum för apartheidmotståndet.  

Bland vita i Sydafrika som motsatte sig apartheid var judar alltså extremt överrepresenterade. I kontrast till detta växte en relation fram mellan den judiska staten Israel och apartheidregeringen, baserad på ömsesidiga intressen och samarbete i säkerhetsfrågor. Flera sydafrikanska ledare som D F Malan och John Vorster besökte Israel. Pik Botha var i Jerusalem och träffade Menachem Begin och Moshe Dayan. Det var inte förrän på 1980-talet som de vänskapliga förbindelserna svalnade. Israel sa upp sitt stöd till det sydafrikanska säkerhetsetablissemanget och utfärdade sanktioner mot landet. Naturligtvis under internationellt tryck och i vetskap om att apartheidregeringen var på fallrepet.  

I dag kan man se hur ett slags parafras på den gamla relationen mellan Sydafrika och Israel växer fram. Det sydafrikanska svarta ledarskapet anser sig kunna dra paralleller mellan det förtryck de utsattes för under apartheid, och det israeliska förtryck som palestinier påstås lida under. Det yttersta uttrycket för det är anklagelsen att Israel ägnar sig åt folkmord på palestinier i Gaza, framförd till Internationella domstolen ICJ i Haag. 

Sydafrikas president Cyril Ramaphosa sa förra året att ”Sydafrika förskräcks av den grymma tragedin i Gaza. Kriget mot det oskyldiga palestinska folket är ett krigsbrott som måste upphöra”. 

”Vi vet alltför väl att vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet”, sa redan Nelson Mandela, strax efter sin frigivning 1990. Men han tog också emot ett hedersdoktorat från Ben Gurionuniversitetet i Israel och prisade då Yitzhak Rabin och Shimon Peres för deras fredsarbete. Det judiska folket utgör en källa till inspiration, sa han.   

Att den svarta regeringen i Sydafrika som efterträdde apartheidregeringen intog en annan hållning till Israel och Palestinafrågan kom inte som någon överraskning. Men den nu allt hårdare tonen har en djupare förklaring. Kriget i Gaza har blottat klyftor i Sydafrika som kanske varit kända tidigare, men inte så uppenbara.  

The South African Jewish Board of Deputies, SAJBD, är en organisation som manar till stöd för Israel och arbetar för att påtala antisemitism i landet. Den befinner sig nu i öppen motsättning mot den judiska organisationen South African Jews for a Free Palestine, som på sin hemsida skriver: ”Vi uppmanar till ett stopp för folkmordet i Gaza, ett omedelbart eldupphör och utvisning av den israeliska ambassadören. Sionism är fascism.”  

Den världsomspännande rörelsen BDS – Boycott, Divestment and Sanctions – föddes i Durban i Sydafrika 2001. BDS förespråkar att Israel ska bestraffas för sin politik gentemot palestinier med hjälp av bojkotter, avinvesteringar och sanktioner. Rörelsen har hämtat inspiration från kampen mot apartheid, och den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu var en av BDS:s ivrigaste förespråkare. Kopplingen till de svartas frihetskamp har givit BDS stort stöd i Sydafrika, vilket syns i den nu pågående kampanjen mot Israels krig i Gaza.  

Det styrande partiet ANC tappar allt mer i popularitet och det är en inte alltför djärv gissning att president Ramaphosas skarpa tonläge gentemot Israel är ägnat att locka röster i det kommande valet. Sydafrika har en betydande andel muslimer i sin befolkning och de torde överlag sympatisera med palestinierna. 

Den sydafrikanska regeringens anklagelser om folkmord bör dock ses som en markering i ett större internationellt sammanhang. Sydafrika har under det senaste decenniet allt mer närmat sig Ryssland. Landet ingår i samarbetsorganisationen BRICS, som står för Brazil, Russia, India, China och South Africa. BRICS utökas nu med nya medlemmar och har en öppet konfrontativ hållning gentemot västvärlden. I den kontexten blir det självklart att stödja palestinierna gentemot Israel, som betraktas som en solid del av västvärlden.  

Att Gazakriget har vållat sådana tydliga sprickor i omvärldens syn på Israel kan nog betraktas som en av Hamas största triumfer.  

***

Läs även: Om begreppet "folkmord": Att vilja utplåna ett helt folk

Läs även: Många frågor kvar kring biståndet till Gaza