”En landinvasion är Putins sista utväg”

Den blodblandade snön vid Majdantorget i Ukrainas huvudstad Kiev rann till slut bort med smältvattnet mot slutet av februari 2014. När våren stod för dörren var sammandrabbningarna protesterna som pågått sedan november – och som utmynna i våldama sammandrabbningar mellan polis och demonstranter – över. 105 personer hade dödats, dåvarande president Janukovitj hade till slut avgått och flytt till Ryssland och nyval hade utlysts till maj. Men det ukrainska folkets seger var tillfällig. Snart utbröt nya våldsamheter i öst. Demonstranter som hade barrikaderat gatorna i Kiev begav sig dit för att fortsätta försvara sitt land och stödja den ukrainska armén som då endast bestod av cirka 6 000 stridsberedda soldater, enligt landets dåvarande försvarsminister Mykhailo Koval.

I dag är det militära läget ett annat. Efter åtta år av krig med växlande intensitet i Donbass och efter att ha förlorat Krim till Ryssland har Ukraina rustat sitt försvar till upp emot 500 000 soldater, inklusive reserver och paramilitära styrkor. Samtidigt har landets försvarsutgifter ökat från drygt 1,5 till drygt 4,1 procent av BNP mellan 2013 och 2018, enligt Världsbanken. Ukraina är nu redo att försvara gränsen mot Ryssland. Det säger den tidigare officeren Mykhailo Samus, numera militäranalytiker vid den oberoende forskningsplattformen New Geopolitics Network Research, i Kiev.

– Vi pratar om soldater, officerare och generaler med stridserfarenhet och hög moral. Med vapenstöd från våra allierade, som USA och Storbritannien, anser jag att vi har goda möjligheter att stoppa ryska landtrupper, säger Mykhailo Samus, över telefon från Kiev.

På andra sidan gränsen i öst väntar över 100 000 ryska soldater. Sedan november har amerikanska satelliter observerat stora trupp- och materielförflyttningar söder om Moskva i staden Yelnya, i östra Boyevo och Persianovka liksom i söder på Krimhalvön. Och förra veckan tillkännagav Belarus president Aleksandr Lukasjenko att rysk militär och utrustning börjat anlända även dit.

Ukraina är omringat från norr, öst och söder.

Vad Putin planerar är ännu ovisst. USA – som sedan 2014 skickat vapen, utrustning och militärt stöd till Ukraina för 2,5 miljarder dollar enligt en rapport från brittiska parlamentet – har hotat med personliga sanktioner mot Putin om han invaderar Ukraina. Samtidigt är det oklart vad som blir responsen på ett ryskt angrepp som inte kan betecknas som en fullskalig invasion. Annekteringen av Krim 2014 genomfördes exempelvis av irreguljära ryska trupper som kallades ”små gröna män” och som opererade utan flaggor, gradbeteckningar, registreringsskyltar etc.

USA vill inte heller driva Ryssland än mer i armarna på sin relativt nyfunna vän, Kinas ledare Xi Jinping. Deras relation har redan stärkts av den gemensamma misstron mot väst och även av sanktionerna mot Ryssland från både USA och EU.

De två ledarna drömmer om en ny världsordning där deras länder spelar en större roll och de har redan haft gemensamma militärövningar. Samtidigt ledde förra veckans samtal inom det så kallade Normandie-formatet i förra veckan till vissa framsteg som pekar på en fortsatt dialog om situationen. Det medgav även Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i fredags men enbart vad gäller de mindre viktiga frågorna. Huvudfrågan, som Lavrov själv beskrev som att Nato inte får expandera österut liksom att vapen inte får placeras ut där, kvarstår.

I Ukraina är tongångarna något mer optimistiska än i väst och den gängse uppfattningen är, enligt Mykhailo Samus, att det snarare handlar om att Putin vill stärka och befästa sin roll inom den egna administrationen och i regionen. Militärtrycket vid gränsen syftar till att sätta press på Ukraina och västmakterna eftersom Putin ändå vill ha garantier om att väst inte ska skapa fler problem för honom.

– Putin har kunnat attackera oss vilken minut som helst under de här åtta åren. Han är redo, men han använder militärtrycket som ett hjälpmedel. Putin spelar ett högt geopolitiskt spel där han utpressar Ukraina i försök att förnya Rysslands status som supermakt, säger Mykhailo Samus.

Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier på Utrikespolitiska institutet, är inne på samma spår. Han säger dessutom att militärformationerna vid gränsen mot Ukraina sannolikt inte tillräckliga för en storskalig invasion.

– Men med det sagt är det ändå fullt möjligt för Ryssland att genomföra mindre aktioner i syfte att uppnå vissa av sina militära mål, säger Hedenskog.

Det kan handla om destabiliseringsoperationer eller att försöka installera en mot Ryssland vänligt sinnad regim i Ukraina. Storbritannien anklagade nyligen Ryssland för att försöka göra just det och en prorysk tidigare politiker och affärsman vid namn Jevhen Murajev nämnts som en potentiell kandidat till presidentposten. Han har varit aktiv inom olika politiska oppositionspartier i Ukraina sedan 2014, enligt Reuters. Han registrerades även som presidentkandidat inför det ukrainska valet 2019, men drog senare tillbaka sin kandidatur. Enligt Jakob Hedenskog är han även uppsatt på en rysk sanktionslista för att ha ”motverkat ryska intressen”.

Sannolikheten för att Ryssland skulle lyckas med att genomföra en ”kupp” i Ukraina, där majoriteten av befolkningen öppet är motståndare till Ryssland, är dock inte särskilt stor, enligt Jakob Hedenskog.

– För det krävs att Ryssland ockuperar stora delar av Ukraina samt Kiev. Ukrainarna skulle med största sannolikhet göra motstånd mot en kupp, och utan kontroll och våldsmonopol på plats, är det svårt för Ryssland, säger han.

De senare presidentvalen i Ukraina har visat att pro-ryska politiker har svårt att bli framgångsrika, och den ryska militära och retoriska upptrappningen under de senaste månaderna har om något förstärkt den strömningen, menar Mykhailo Samus.

– Att tillsätta en ryssvänlig regering skulle endast vara möjligt efter en invasion, säger han och refererar till Rysslands tillvägagångssätt vid annektering av Krimhalvön.

En fullskalig militär invasion av Ukraina ser han som ett ”last resort” för Ryssland. Mer sannolikt är så kallad hybridkrigföring, där man genom informationspåverkan och psykologiska attacker försöker påverka kritisk infrastruktur i Ukraina, som energiförsörjning, gaspriser och matleveranser.

– Om regeringen i Kiev inte kan upprätthålla nödvändiga samhällsfunktioner för ett fungerande vardagsliv, kommer det till slut skapa klyftor bland stadens fem miljoner invånare, som skulle kunna leda till protester mot regeringen, säger Mykhailo Samus.

Cyberattacken mot ukrainska myndigheter för drygt två veckor sedan, som fick statliga webbplatser att krascha och fyllas med hotfulla meddelanden, är ett exempel. Ingen har tagit på sig attacken. Enligt Ukrainas nationella säkerhets- och försvarsråd leder spåren till en cyberspionagegrupp i Belarus.

Nästa steg för Ryssland vore sannolikt öppna militära operationer. Ryska specialförband skulle då i ytterligare hybridkrigföringsoperationer försöka ta kontroll över nödvändiga ukrainska system och infrastruktur.

– En landinvasion är sista steget, men det är så klart också möjligt för Ryssland att kombinera åtgärder för att skapa den reaktion som de vill ha i Ukraina, säger Mykhailo Samus.

Ett storskaligt krig vore kostsamt för alla inblandade parter, inklusive Ryssland, vars tillväxt i princip sjunkit ända sedan början av 2000-talet och som 2019 låg runt en procent, enligt Utrikespolitiska Institutet. Samtidigt flödar kapitalet ur landet och levnadsstandarden för ryssarna har försämrats. En aggression skulle utlösa västliga sanktioner med stora konsekvenser för landets ekonomi. Detta har intern påverkan på Ryssland, där Putin samtidigt försöker stärka och trycka ner intern opposition inför valet där 2024. Det säger Katarina Engberg, senior rådgivare vid Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps).

– Det ryska folket är inte berett på att människor ska behöva dö för att Ryssland ska ta över Ukraina. Att då använda cyberattacker för att underminera landet på olika sätt, kan vara en process som syftar till att pressa Ukraina åt det ryska hållet. Det här är en gammal spelplan som ryssarna med sin imperietradition känner väl, säger hon.

Putin rör om i grytan för att se hur de faller ut innan han tar nästa steg, menar Engberg. Men en sak är säker, Putin är inte färdig.

Ytterligare ett tänkbart scenario är att Moskva de facto tar mer kontroll i östra Ukraina, genom att erkänna områden som Donetsk och Luhansk som autonoma. Det säger Martin Kragh, biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier. Han drar paralleller till kriget i Georgien 2008 med utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien, som Ryssland understödde och erkände.

– Att erkänna östra Ukraina skulle underlätta integreration av området närmare den ryska federationen, att finansiera det och placera ut tunga vapensystem i ukrainskt område och samtidigt klara sig med lättare sanktioner.

Kragh tillägger dock att osäkerheten om Rysslands avsikter alltjämt är stor och att inga scenarios kan uteslutas.

***

Läs även: Ukraina bad om vapen - fick 5 000 hjälmar

Läs även: Protesterna i Kazakstan signalerar nya tider

Läs även: Oväntad vädjan från talibanerna förbryllar

Läs även: Ryska soldater lämnar ett Kazakstan i tacksamhetsskuld

Läs även: Hakelius: Så russifieras den svenska politiken

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.