En Ulf i fårakläder?

Torsten Nilsson blev aldrig partiledare. Det var annars många som tänkte sig det. Han betraktades som det starka namnet i den unga generationen socialdemokrater vid tiden för Per Albin Hanssons hjärtslag.

Ungefär som Ulf Kristersson i moderaterna 1999.

Men gubbarna ville inte ha Torsten, de ville ha Tage. Så Tage blev statsminister och gav Torsten taburetter som tröstpris.

Ungefär som Fredrik Reinfeldt gjorde till Ulf.

Sedan slutade Tage efter 23 år och skrev memoarer i många band. De var dödstråkiga. Och – insåg de som sedan jämförde med Tages dagböcker, som småningom gavs ut – fullständigt förljugna.

Ungefär som Fredriks.

Eller ja, lögnaktigheten vet vi kanske inte så mycket om, men en berättare som så fort det blir spännande – varje gång överväganden ska göras, åsikter brytas, tankar kläckas eller förkastas, beslut värkas fram – lyfter fingrarna från tangenterna och helt enkelt hoppar i händelseförloppet. Ja, en sådan författare är kanske inte en lögnare. Men väl en värdelös författare.

Hoppet står alltså till Ulf Kristersson.

Haha, säger ni. Kan han skriva? Den tråkmånsen? Inte vet väl jag.

Men Torsten Nilsson saknade också humor och satt alltid kvar i rutan när han var med i tv. Pensionerad – och med den nödvändiga egenskapen distans – författade han ändå några av de mest färgstarka porträtten av socialdemokratins idoler. Med lyten, laster och allt. Och formade den socialdemokratiska historieskrivningen som nya moderaterna försökte men misslyckades revidera.

Abbe Bonnier borde ringt Ulf i stället.