En unik artist, på riktigt

Nästa år är det ett decennium sedan Karin Dreijer släppte sin första låt som sitt musikaliska soloalias Fever Ray. Efter en nästan tioårig tystnad dök det i slutet av oktober – helt utan förvarning – upp ett nytt album. Alla med en långt gången beundran av Karin Dreijer (en diagnos som verkar vara särskilt vanlig inom den kultur som förut kallades för hipster) ansåg att jul­afton var kommen och checkade ut från sina frilansverksamheter för resten av året. Men så har också Karin Dreijer, som annars utgör ena halvan av syskonduon The Knife, med tjock krita markerat ut sin alldeles egna plats i den svenska musikhistorien.

Läs mer: Maskerad musik (2013)

Att kalla en artist för unik är bland det minst unika som man kan göra – inte minst för att det epitetet endast stämmer i en tiondel av fallen. Men frågan är vem som Karin Dreijer skulle kunna buntas ihop med? Ja förutom Olof Dreijer då – han som är den andra halvan av The Knife. Det som Karin Dreijer alltid ägnat sig åt – oavsett under vilket namn som resultatet sedan tillkännagivits – är konst och musik som befinner sig i total symbios; ingen av halvorna tar för sig på den andras bekostnad. Frågan är dock alltid om Karin Dreijer agerar som sig själv i musiken trots att fotavtrycket som låtarna lämnar efter sig är så otvivelaktigt hennes. Likt isländska Björk – och frågan är om vi kanske just där hittade en nordisk artistsyster till henne – förvandlas hon till något som befinner sig på andra sidan stängslet från den vanliga människan.

När Fever Ray uppträdde på Kägelbanan våren 2009 var Karin Dreijer utklädd till något som på avstånd såg ut som en blandning av en bisonoxe och Skräphögen i Fragglarna. Hon låter sig själv och sin musik tillsammans välja en kostym att färdas framåt genom sinnevärldarna i. Vårens turné kommer att bli en audiovisuell upplevelse av främsta snitt.

Kultur

Tar över stol #9 | Jayne Svenungsson, ny akademieledamot