Erdogans turknationalism tar honom till seger i helgen

I helgen lär Recep Tayyip Erdogan återväljas som president i Turkiet, allt annat vore en sensation. Han har redan styrt Turkiet i tjugo år, först som premiärminister från 2003 till 2014 och därefter som president. Det gör honom till landets mest långlivade ledare sedan statsgrundaren Kemal Atatürk som var president i femton år. Men framtiden tillhör ändå inte Erdogan. Presidentens hälsa är bräcklig, och detta är i alla händelser hans sista val. Vad valet visar är i stället att en ny ideologisk syntes håller på att växa fram, och som varken den konservative Erdogan eller för den delen hans utmanare, socialdemokraten Kemal Kilicdaroglu, representerar.  

Erdogan återväljs, inte för att han åtnjuter brett förtroende, utan för att oppositionen utmanade den turkiska nationalismen, samtidigt som Kilicdaroglu försatt chansen att ändra det historiska mönstret i Turkiet genom att erbjuda ett vänsteralternativ till den nyliberala ordning som rått sedan 1980-talet. Ekonomin är svag och klyftorna har vuxit dramatiskt, men majoriteten var mer orolig att landet skulle delas etniskt om oppositionen vann. 

Kilicdaroglu åtnjöt fullt stöd från den kurdiska rörelsen. Kurdiska företrädare, inklusive PKK:s ledarskap, backade entusiastiskt upp oppositionsledaren med uttalade förväntningar att hans seger skulle innebära frihet för Abdullah Öcalan, PKK:s fängslade ledare. Det blev dödskyssen för Erdogans utmanare. 

Naturligtvis skulle inte Kilicdaroglu, även om han velat det, ha kunnat släppa Öcalan fri eller ge kurderna regionalt självstyre. Det hade militären och hans egna högernationalistiska allierade satt stopp för. Men det faktum att Kilicdaroglu, som är kurd, har deklarerat att han inte skulle ge grönt ljus för några fler turkiska militära ingripanden mot kurderna i Syrien och Irak underströk inte desto mindre att han utmanar den turkiska nationalismen. Konservativa väljare i Anatolien, det turkiska hjärtlandet, slöt därför ännu en gång upp bakom Erdogan i den första valomgången, den ekonomiska krisen till trots. Samtidigt och fatalt misslyckades Kilicdaroglu med att mobilisera urbana, sekulära nationalister. 

Alternativet till Erdogan står för en daterad liberalism: liberala reformlöften, icke-nationalism och västvänlighet. Det var en kombination som Erdogan en gång inkarnerade och som förde honom till makten. Men denna tidiga 2000-talsliberalism är inte bara i otakt med dagens Turkiet utan också med en global kontext som förstärker turkiska ekonomiska och sociologiska trender. 

Erdogans ursprungliga reformism och västvänlighet svarade mot den turkiska kapitalistiska klassens intressen och förväntningar. Globaliseringens dynamik i början av 2000-talet dikterade goda relationer med USA och EU. Den globala kontextens förändring – de geopolitiska rivaliteternas återkomst på bekostnad av internationellt samarbete kring handel och investeringar – liksom statssönderfallen i Mellanöstern har dock lett till en omvärdering av vad som ligger i Turkiets intresse. Den turkiska statseliten misstror numera sina västallierade och söker säkra statens säkerhet genom en expansiv utrikespolitik. Men den internationella anarkin möjliggör också en mer självständig utrikespolitik, samtidigt som Turkiets nya utrikes- och säkerhetspolitiska hållning svarar mot den turkiska bourgeoisiens intressen. 

Erdogan och hans parti fördes till makten av företagare som tillverkade kylskåp och teveapparater för en internationell marknad. I dag militariseras i stället landets ekonomi allt mer, med drönare som nya symboler för landets såväl strategiska som ekonomiska ambitioner. Turkisk militär aktivism – i Afrika, Mellanöstern, Kaukasus och Centralasien – göder och samspelar med ekonomiska ambitioner att vinna marknader och säkra råvaror och kapital. Och förändringarna i den ekonomiska basen återspeglas i den ideologiska överbyggnaden. Det är ingen tillfällighet att Erdogan har övergett sin ursprungliga moderata högerhållning till förmån för en uttalad högernationalism med militaristiska förtecken.  

Erdogans ideologiska diskurs har också ett inslag av anti-imperialism som sekulära vänsternationalister kan identifiera sig med. Samtidigt har den religiösa konservatismen tonats ned. Inför presidentvalets andra omgång den 28 maj försäkrar således Erdogan unga väljare att han respekterar alla livsstilar. Under Erdogans två decennier har Turkiets befolkning blivit allt mer sekulär. Allt färre identifierar sig som religiösa, går i moskén eller söker sig till religiösa utbildningar. Den dominerande ideologiska hållningen, särskilt bland yngre, är turknationalism som kan vara antingen sekulär eller konservativ. Men det är en distinktion som håller på att bli allt mindre relevant. Medan den konservative Erdogan söker vinna stöd hos sekulära vänsternationalister försöker socialdemokraten Kilicdaroglu vända valvinden genom fiske i högerextrema vatten med angrepp på de syriska flyktingarna i landet och löften om att de ska utvisas.  

Men för urbana, sekulära nationalister är Erdogan likväl ett omöjligt val. Presidenten har ett alltför tungt bagage av konfrontation med det sekulära Turkiet. Han saknar därför förutsättningar att inkarnera den nya, nationalistiska syntesen av sekulära och konservativa. 

Selcuk Bayraktar, styrelseordförande för försvarskoncernen Baykar som tillverkar drönare och obemannat stridsflyg, nämns allt mer som en tilltänkt efterträdare. Bayraktar är gift med en av Erdogans döttrar men framför allt är han en dynamisk, vältalig representant för Turkiets militär-ekonomiska ambitioner och framgångar, och populär bland såväl konservativa som sekulära nationalister. 

Alldeles oavsett är det i en förening av kemalism och islam, av traditioner och framstegsambitioner – en turkisk version av gaullismen – som Turkiets politiska kurs kommer att stakas ut. En liberal, för att inte tala om socialdemokratisk framtid förblir utopisk så länge den etniska konflikten består. Detta gaullistiska land kommer inte att lätta ankar från det västliga lägret, men kommer däremot att sturskt hävda sina intressen. Sveriges Natointräde kommer att dröja. 

* * *

Läs även: Visst finns det fortfarande hopp om ett demokratiskt Turkiet

Läs även: Varför röstar folk fel?